Ok, sitter i sängen och är så irriterad/uttråkad/nere att det kryper i hela kroppen på mig. Får se om det hjälper att skriva av sig lite, eller om jag bara retar upp mig ännu mer….

Dagen efter mitt lilla knäbesked så slog det mig att jag faktiskt inte får träna på två veckor (jag vet, dels kunde man ju tycka att man borde fattat det direkt, men det gick liksom inte riktigt in, och dels är ju egentligen inte två veckor särskilt lång tid) och jag blev helt knockad (ok, ofrivilligt ordskämt. Eller typ ofrivilligt i alla fall).

Jag blev jättenere och blev dessutom blev jag lite överrumplad av det eftersom det inte direkt är något jag borde reagera så värst på, det ska ganska mycket till innan jag blir nere alls faktiskt. Jag vet inte om det till en viss del beror på tabletterna jag fick, de gör mig lite yr och jag har väldigt svårt att koncentrera mig, för att inte tala om att minnet känns som det är 3 sekunder långt. Som nu, jag har fått läsa om inlägget flera gånger för att kunna skriva någon vettig fortsättning…. Sen kände jag mig ju oxå precis jätteladdad, jag hade kommit igång och börjat jogga och träningen gick riktigt bra så jag känner inte ALLS för att inte träna på två veckor.

Lite förbannad blir jag oxå på mig själv, för jag VET att det här är ju bara ett skitproblem!!! Fasiken, det är en lätt, liten knäskada som bara håller mig från träningen ett kort tag, varför i hela friden tar det då så hårt??

Suck… Ja som sagt, det blir nog inte så mycket mer sammanhängande än så här verkar det som. Åh förresten, som grädde på moset så har det oxå lagt sig ett tjockt lager grädde (snö) på mitt mos (trädgården) som inte gör det hela bättre. Mina penséer ser minst sagt döda ut och vart tog våren vägen? I någon form av protest så har vi varit inne hela dagen, jag och Oliver har målat påskägg och maken har försökt se till att Lukas inte har kastat sönder dem.

Nåväl, Glad Påsk på er allihop, och sol i sinne och allt annat sånt bjäfs…  😉

Lite blandad kompott här. Jag kanske hade lite väl roligt, så jag fortsatte en liten stund efter att oliver slutat. Ni får väl gissa vilka som är vilka…. 😉

Känner mig egentligen lite kluven om huruvida jag ska skriva om det här eller inte, men skit samma, jag skriver så får ni låta bli att läsa som tycker att det är tråkigt… =)

Jag HATAR att jogga/springa. Mycket av den enkla anledningen att jag verkligen inte kan, dvs efter 100 m får jag typ ingen luft (gäller även nu när jag är i hyfsad kondition), jag känner mig mest tung och klumpig och absolut inte som de joggande människor (?) man ser som liksom flyger fram med ett leende på läpparna (och ofrånkomligen med håret i en hästsvans som svänger hurtigt). För min del har det varit så sen jag blev tonåring någon gång, jag växte och blev lång och hade liksom ingen koppling mellan armar, ben och bål…

I alla fall, i min omgivning är det många som springer (och med det menar jag joggar), och en kollega som känner ungefär som mig har dessutom börjat springa och det går jättebra för honom. Alltså blir jag lite förbannad på mig själv som inte kan, och eftersom jag av någon anledning verkar känna för att utmana mig själv lite (som med sparringen) så har jag bestämt mig för att lära mig att jogga. Jag har inte riktigt kunnat sätta upp något mål än, men jag hoppas att det kommer med tiden.

Helt orelaterat, men jag var tvungen att fota mina fina körsbärsblommor i uterummet. Dessutom började det bli lite väl mycket text på en gång 😉

Nåväl, två gånger har jag varit ute, en gång i lördags och en gång i går. Den enda skogsslingan jag kände att jag ville ge mig på visade sig vara ganska kort (eller alltså, den kändes extremt lång så jag blev ganska arg när den visade sig vara endast 2,5 km) men kuperad, men det får nog ändå bli den några gånger, tills min kropp slutar bli chockad och kanske lär sig att andas – och framförallt tills jag inte får så ont i smalbenen (benhinnorna?) att det känns som någon slagit mig med ett järnrör. Alltså – en riktig mjukstart. För mig som verkligen inte kan så känns det heeeeeelt galet att springa 5-10 km åt gången, men ändå verkar det snarare vara normalt och lite meddelsvensson?!?

Det enda som känns positivt än så länge är att jag faktiskt har ganska bra ork tack vare kickboxingen, det är inte musklerna som säger ifrån utan helt enkelt att jag inte får luft =/ Hoppas dock på att även lungorna ska fatta galoppen efter ett par gånger så de börjar jobba lite mer effektivt.

Jag har lovat mig själv att jag ska springa minst 5 ggr för att ge det hela en chans, men jag kan ju säga redan nu att om det regnar eller är för kallt så kommer jag INTE ge mig ut, det måste helt enkelt vara liiiite njutbart annars kommer jag ge upp direkt!

Så, håll tummarna för att jag fattar galoppen, och för att det ska bli fint väder (i alla fall det sista önskar väl ändå de flesta just nu)!

Kan varna för att det här inlägget bara kommer handla om träningen, om nu nån inte vill läsa om det!

Idag var en Stor Dag – min första sparringträning! Jag var helt ärligt så rädd när jag åkte dit att jag hade ont i magen, och jag var vääääldigt sugen på att vända, men jag fick lite jädrar anamma oxå så jag tänkte minsann inte ge upp så lätt!

Det var väldigt skönt när jag kom dit och såg att vi bara var 7 st, varav bara en till förutom jag var nybörjare. Det kanske låter konstigt att det skulle vara skönt, men de som är mer erfarna och duktiga har ju mycket mer koll än en nybörjare, och kan ju alltså då anpassa sparringen till den som INTE kan (Dvs jag, om nu någon missat det). Så, vi körde igång, och i samma sekund som jag fick första slaget på mig så glömde jag precis ALLT jag lärt mig…. Det kändes mest som att vifta runt, och vad jag än gjorde så verkade jag aldrig hålla garden på plats, så det blev många träffar på huvudet. ÄVEN om man nu slår löst och dessutom har extravadderade handskar på sig så gör det ändå rätt ont, kan jag meddela (förresten, vi har ju en massa skydd på oss med, hjälm, benskydd, fotskydd och tandskydd).

Det tog ett par ronder, sen fick jag köra mot en ny kille, och han förklarade lite så att allt föll på plats lite mer – man får helt enkelt krypa i hop och blocka (dvs helt enkelt ta emot på ett kontrollerat sätt) slagen, och sedan bestämma sig för när och hur man ska slå när man ser möjligheten. Ok – nu blev det mycket lättare, jag behövde inte reagera på allting min motståndare gjorde, så jag kunde koncentrera mig på att slå när jag kunde – mycket enklare!

Det är ganska många saker jag kämpar med när det gäller sparringen – dels är jag ju (såklart) rädd för att nån slår på mig, dels tycker jag att det faktiskt känns väldigt fel att faktiskt slå PÅ någon och sist men inte minst så är jag ju skitdålig på det (inte så konstigt när det är första gången) och jag HATAR att vara dålig på någonting! Alltså har jag bestämt mig för att åtminstone köra så många sparringpass att jag slutar vara livrädd =) Ett mål jag hoppas att kunna hålla!!