Vill mer – Mer – MER – MEEEEER!

8 februari, 2012 / LindaG / Lämna en kommentar

Läste en väldigt intressant artikel i DN, om att en vältränad kropp numer ses som ett varumärke. Och jag håller med, det känns att det är ”inne” att träna, både för att må bra och för att bli ”fit”. Dessutom välkomnar jag den här ”trenden”, ihop med trenden att fler och fler köper fullfettsprodukter och färre köper light-produkter så känns det väl ändå som en bra reaktion för att må bättre, vara friskare och leva längre?

Däremot finns det nog en liten risk i det ändå, och det är väl att det blir YTTERLIGARE ett ideal att leva upp till. Du ska vara snygg, vältränad, hemma med barnen OCH göra karriär, baka egna bullar, göra egen mat från grunden (klart man kokar egen fond eller?) och ha ett framgångsrikt och lyckligt förhållande. Det blir minst sagt lite mycket, och även om man har (eller försöker ha) distans till allt, så kletar sig ändå idealen fast i min hjärna, mer eller mindre åtminstone…

Om dessutom VI har mycket att leva upp till, hur blir det med våra stackars barn? Jag känner redan nu hur man rycks med, av ren välvilja oftast. Jag vill att Oliver ska kunna alla bokstäver till han börjar förskolan – inte orimligt i sig, men inte helt enkelt heller när man har en 5-åring som har kli i benen och hellre leker med kompisar, jag vill att han ska kunna simma – alltså går vi på simskola, och trots mina tveksamheter om fotboll så är det klart att han ska spela det – om han vill det själv. Alla de här sakerna är tämligen rimliga, och kommer mest ur att jag vill att han ska ha det bra och roligt, och att han inte ska känna att han hamnar ”efter” någonstans, men frågan är när det blir för mycket??? Han ska ju få vara barn och bara leka med, men samtidigt kommer ju verkligheten i kapp förr eller senare…. SVÅRT!!!

När det gäller mig själv så känner jag att jag har hyfsad självdistans till alla ideal, men visst önskar jag att det skulle finnas mer tid till allt jag vill göra! Kanske är helt enkelt utbudet och medvetenheten lite ”för stor” idag, jag vill ju hinna träna, laga mat, vara med barnen, jobba, ha tid med maken och umgås med vänner… Men det går ju inte ihop sig oftast.

Hur gör du för att prioritera, både för dig och dina barn???

Fit for … fight?

6 februari, 201229 september, 2016 / LindaG / Lämna en kommentar

Ja eftersom det är helt omöjligt att prata med någon överhuvudtaget utan att reflektera över vädret så får jag väl säga det här med – shit det är kallt! Men det är helt fantastiskt att ha fått se solen ändå… -19 grader visade termometern i bilen i lördags när vi åkte till Skövde för att bada med barnen och en annan familj, brrrr…

Kyliga vintervägar – så vackert!

Badet har jag nog skrivit om innan, men det är ett riktigt kanonställe, om man bortser från ”restaurangen” då. Nästa gång ska jag ta med egen mat istället tror jag. Oliver älskar ju att bada, och efter en liten inledande tveksamhet så kom Lukas igång med. Själv älskar jag att åka vattenrutschkana, så det fick bli ett par varv (fast INGEN slår den vi åkte på Lalandia!!!).

I de flesta avseenden tror jag på det där att hålla barnet i dig vid liv (ja inte som i att man är gravid då), undantaget att leka med maten, slåss (kickboxingen räknas inte) och ta andras saker. Men annat, att åka pulka, vattenrutschkana, gå på liseberg och annat smått och gott. Älskar sånt, och jag blir nog ungefär som en förtjust barnunge vid de tillfällena… Fast ändå är det inte riktigt samma sak nu längre, rent fysiskt är det ju tex skillnaden att man (dvs jag) inte klarar att åka saker som snurrar längre, och efter 3-4 varv i Balder är jag rätt nöjd (dvs jag börjar må illa) till skillnad från 8-10 varv när man var yngre. Det är ju lite surt att man ska bli begränsad av ren fysik – men visst, en vinst är ju att man faktiskt njuter lika mycket av att se barnen ha roligt som att ha roligt själv!

Apropå fysik och ålder förresten, jag har länge tänkt att jag ska se till att jag är i mitt livs form när jag är 40, fast nu när jag faktiskt redan är igång med träningen börjar det kännas väldigt långt fram 😉 Men det finns ju en hel del begränsningar med träningen än så länge, det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att träna mer än två dagar i veckan (redan det gör att man får kämpa för att få ihop alla tider), så det kanske får bli till 40 i alla fall. Trivs i alla fall grymt bra med att känna att kroppen funkar, att den är stark och att man har (hyfsad) kontroll på den! Vi får väl se vad maken säger om ett par månader, i dag börjar han sin träning (Nordic Military Training), han har precis som jag inte tränat något alls de senaste 10 åren eller så…Det ska bli extra spännande eftersom de tränar utomhus, i morse var det -13!!!

Äntligen på banan igen!

30 januari, 2012 / LindaG / 1 kommentar

Idag var det till slut dags, jag har varit på jobbet och båda pojkarna gick till dagis. Ja, såklart mannen gick till jobbet med, men han har ju inte varit sjuk så det var ju inte så konstigt. Stackars Lukas som var uppe på 40 graders feber och vände har varit jättepigg och glad idag, och likaså Oliver – så skönt!

Därmed blev det även en comeback till träningen för mig idag, och varje gång jag är där slår det mig (ok, oavsiktlig eller åtminstone undermedveten ordvits) hur OTROLIGT roligt det är! Det hamnar lätt på topp 3 när det gäller att få mig att må bra, för när man kommer därifrån har man blivit av med alla eventuella frustrationer och aggressioner, man har fått arbeta ordentligt med hela kroppen och bara haft det kul! Det är såååå upplyftande för hela mig känner jag, skönt att känna att kroppen fungerar dessutom och att man börjar få lite kontroll på den.

Känner mig riktigt laddad inför veckan faktiskt, det är väl egentligen inget särskilt som händer förutom att jag behöver jobba ikapp mig lite, men det ska bli kul ändå =)

På tal om jobbet förresten, satt i möte med chefen och en kollega idag för att diskutera en kompetensmatris vi håller på med. En av punkterna där handlar om social kompetens, och eftersom jag var den enda som inte fyllt i full poäng på den (utan jag fyllde i 3 av 4) så har jag gått och funderat det lite. Jag tycker själv att jag har självinsikt nog att inse att det finns en hel drös med folk som inte är så förtjusta i mig, men däremot har jag inte självinsikt nog att riktigt se varför eller hur jag kan ändra på det. Eller ja, jag kanske skiter i att ändra på något i alla fall, men det skulle ändå vara intressant att veta mera. Eller så har jag bara en annan mall, någon som enligt mig är då en 4a på social kompetens är ju någon som är superduktig på att nätverka och har en riktigt utvecklad social förmåga, och speciellt när det gäller att nätverka så är jag asdålig på det, tyvärr. Önskar verkligen att jag vore bättre på det, men jag vet inte riktigt hur man ska öva???

Jaja, det var en liten passus om lite smått jag gått och funderat på under dagen. Nu ska jag äta nånting, är vrålhungrig efter träningen!

INTE mina värderingar

21 januari, 201229 september, 2016 / LindaG / 2 kommentarer

Alltså vad är det med fotboll egentligen??? Jag önskar det vore att generalisera och förhandsdöma när jag säger att fotbollsmänniskor, både stora och små, är ett helt eget folkslag, men enligt min egen (visserligen begränsade) erfarenhet stämmer det oftare än det inte gör det.

Oliver har nu två gånger testat boll-i-bompa. Det ska vara boll-lek för 4-5 åringar. Lek. För 4-5 åringar. Mmm, kanonkul tänkte vi, några av grannbarnen går med tror jag, han är jätteduktig på att springa och har bra bollsinne (till skillnad från sin mor, helt klart). Så, vi går dit. Borde anat oråd när alla 4-5 åringar har typ full fotbollsmundering inkl. benskydd och hälften av barnen står i ena änden av hallen och skanderar ”Vi ska VINNA, vi ska VINNA”, men men, man har ju inte alltid rätt av första intrycket så vi knatar in.

Tränarna verkar ok, föräldrarna ser väl normala ut, och uppvärmningen börjar bra med att de ska sparka lite fotboll och springa fram och tillbaka – inga konstigheter där. Sedan, andra halvan av träningen, är det fotbollsmatch. Och HÄR någonstans går det fel för mig. Fortfarande är tränarna bra och påpekar att alla ska vara snälla och ha det roligt, men nu börjar barnen skrika om att de ska vinna och det blir lite halvt om halvt hårdhänt mellan varven. Ok, inte jättekonstigt heller, barn är barn osv, men det som stör mig är just den jäklans inställningen att man ska vinna, och att inte föräldrarna kan säga nåt till sina barn??? När man har en 4-5 åring så borde det inte vara viktigt att vinna, det borde vara viktigt att försöka vara med och ha roligt. Men ingen säger något, alltså fortsätter det.

Tänkte det är bäst att passa på, eftersom jag hoppas att jag inte kommer ta så många fotbollskort framöver.

Oliver reagerar inte så värst mycket, vad jag kan se, förutom att han helt klart inte tänker ge sig in i kamp om bollen när de andra barnen är ganska hårdhänta. Han har roligt, blir jätteglad när han sparkar bollen (oavsett åt vilket håll) och ser ganska nöjd ut. Fine – jag kan gärna gå på detta en gång i veckan om han tycker att det är kul att sparka boll och leka tänker jag, ända tills jag hör en av föräldrarna säga att -06’orna kommer börja i nån cup till våren, och då är det träning ett par gånger i veckan och tävlingar på helgerna. ALLVARLIGT?!?! När man är 5 år???? Alltså – efter man har uppnått denna vuxna och höga ålder är det tydligen dags att sluta leka och börja ställa in sig på att det är vinna som gäller. TROR. INTE. DET.

Det finns HUR många andra idrotter som helt, och mig veterligen är det banne mig ingen annan som har så dåligt inflytande på barn (enligt mina värderingar) som fotbollen. En av de större grannpojkarna går på friidrott, en annan klättrar, det finns bandy, handboll osv, så efter att denna boll-lek är slut kommer jag helt klart uppmuntra Oliver att testa något annat. Dessutom ska han när han blir stor nog (7 år) få testa ju-jutsu, kanonbra för självkänsla, kroppskontroll och gemenskap. Alltså en gemenskap där alla får vara med, inte bara de barnen som är bäst på att göra mål…

Ok, jag har extremt mycket åsikter om fotboll, och eftersom fotboll ändå verkar vara den vanligaste sporten att gå på så inser jag att jag måste vara ganska ensam om åsikterna. Men jag står för dem ändå, och hoppas att Oliver väljer en fotboll som främjar samarbete och att man hjälper varandra och har kul, snarare än en där man pushas till att göra mål för att vara värd något…

Nyårslöften och annat

11 januari, 2012 / LindaG / Lämna en kommentar

Ja alltså, JAG har inte avgett några löften, som jag sagt tidigare, men det drar ju ändå alltid fram någon slags nystarts-vind över de flesta så här års. Här på jobbet är det ett par stycken som ska börja träna, det är oftast nån som vill bli av med några kilon, och även om Beach 2012 känns avlägset (inte för att det är långt fram utan för att man har fått barn och dessutom inte är 20 längre) så får man ändå lust att lixom ”fixa till sig” lite.

Däremot känner jag att jag redan landat i en bra kost för min egen del – med grunden från LCHF (mycket fullfettsprodukter och lite kolhydrater), blandat med GI (de kolhydrater jag faktiskt äter vill jag ska vara av bra kvalitet) och så lite lagom fusk, eftersom jag ju tränar med. Det känns som en hållbar kosthållning för resten av livet, vitt bröd, pasta och ris (ok, undantaget sushi) kan jag leva utan att sakna.

Det KAN eventuellt vara första gången i mitt vuxna liv som jag känner att jag har en ganska bra balans, vilket känns GRYMT skönt! Jag VILL inte äta godis och andra tråkiga onyttigheter, och jag VILL träna – perfekt! Sedan är jag ju fortfarande gourmét och gourmand så lite lyxiga efterätter och en massa god mat blir det ju ändå, men jag avstår ju inte från något jag verkligen vill ha!

Shit, nu blev det lite pretto igen, men för att avrunda det hela så kanske man kan säga att det är på grund av min aktningsvärda ålder (32 år) jag har hittat balansen…? 😉

PS, lovar att nästa inlägg ska vara helt pretto-löst!

Konstiga känslor

9 januari, 2012 / LindaG / Lämna en kommentar

I torsdags förra veckan började träningen igen – för min del har det varit ett uppehåll på nästan fyra veckor eftersom jag varit sjuk och det har varit jullov. MEN som jag längtat! Det är en konstig känsla för nån som är så bekväm (=lat) som jag… Fast hade jag inte längtat så hade jag nog gått ändå i och för sig, efter det här uppehållet har jag såååå ont i axlarna och nacken (vilket i sin tur ger huvudvärk), det är helt enkelt till en viss del ren överlevnadsinstinkt – ska jag må bra så måste jag träna, åtminstone med ett kontorsjobb.

Den andra konstiga känslan inföll sig när jag kom till träningen i torsdags – nu är det ju den avancerade gruppen jag går i – och man känner sig otroligt liten och ”underlägsen” (inte så att någon annan känner sig överlägsen, men de är ju så duktiga och vältränade!). Man blir lite ödmjuk av att se hur mycket det finns kvar att lära sig, om inte annat… Därför är det väl tur att det är dags i kväll igen – nu kan man ju bara bli bättre!

Wohooo!

9 december, 2011 / LindaG / 1 kommentar

Graderingen är avklarad och jag är ett gult bälte rikare! Var där kl 18:00 och åkte därifrån vid 22:00 (men ok, då hade jag suttit och tjötat och stretchat 30 minuter), gissa om jag var hungrig när jag kom hem 😉

Först körde vi uppvärmning, ungefär som vanligt, sen var det teknikträning, dvs vi stod i par och fick gå igenom alla olika tekniker vi lärt oss (slag, sparkar, blockeringar mm). Det höll på rätt länge, så det hann bli ganska jobbigt, även om det inte är högintensiv träning… SEN var det dags för fysen! Jag hade noterat att den tränaren som kör den jobbigaste fysen inte var med (men 6 andra tränare var det) så jag tänkte att det kanske skulle bli lugnare, men nej nej, han kom ju insläntrande lagom till fysen… FULL rulle utan en sekunds vila i över en timma – men vet ni – jag ORKADE!!! Det är helt sjukt, jag var TOTALT otränad när jag började i höstas, hade inte tränat nåt på ca 8 år, och nu orkade jag med värsta monsterfysen! Jag tror jag kommer leva på den ego-boosten ganska länge, det kändes sjukt bra! (ledsen om jag är lite självgod nu, men idag tänker jag banne mig vara det =D )

Så, nu har jag rätt att vara med på den avancerade träningen, och dessutom rätt att sparras…

// STOLT f.d. soffpotatis

Tre brutna revben..

6 december, 2011 / LindaG / Lämna en kommentar

…en stukad fot och mängder med blåmärken? Det var nog nåt sånt jag hade väntat mig av gårdagens sparring, men jag blev glatt överraskad! Vi körde ju mot tränarna, så de var grymt duktiga på att anpassa sparringen så det blev en utmaning men inte för mycket mot vad man klarar av. Fick så klart ett gäng smällar, men dels har man ju mängder med skydd (benskydd, fotskydd, handskar, hjälm och tandskydd) och sen slog hon inte så hårt heller, så på sin höjd kan man väl säga att näsan är lite lätt öm idag. Eller ja, en grym träningsvärk har jag med, den kommer meddetsamma när man har haft ett uppehåll i träningen! Men nu är jag laddad, på torsdag gäller det! *fnissar okontrollerat*

Att besegra en rädsla

4 december, 201129 september, 2016 / LindaG / Lämna en kommentar

Vilket skitväder det har varit den här helgen! Det har ju regnat på tvären… Hade hellre haft ett par decimeter snö nu faktiskt, om jag ska vara ärlig.

På förmiddagen i dag såg det ändå rätt ok ut, så vi chansade och gick på en promenad, fick faktiskt några ganska fina bilder (om jag vinner pengar nån gång ska jag köpa en riktig kamera, det hade varit riktigt kul att lära sig lite mer, men men, en annan gång kanske…) på familjen:

Till och med maken fick fastna på ett kort =)

Lilla linslusen smilade gärna upp sig för kameran…

…storebrorsan var inte lika road men fastnade till sist ändå.

Självklart började det ju regna/hagla när vi var en bra bit bort, så vi fick typ springa hem i regnet, INTE trevligt.

Min förkylning verkar faktiskt ha gett upp, nu är det på sin höjd lite snuva, så imorgon är det äntligen träning på schemat igen! Jag är riktigt, riktigt sugen… Dessutom har jag nog faktiskt bestämt mig, jag ska göra nåt jag är riktigt rädd för – jag ska sparras! Jag har bara gjort det en enda gång, för typ 10 år sedan när jag sist tränade kickboxing, och jag kommer fortfarande ihåg hur sjukt mycket adrenalin jag hade. Det är ju ändå rätt läskigt att stå öga mot öga mot någon som man VET kommer att slå på dig, skydd eller ej… Har ju lite ”handikapp” med, i och med att jag hade läpp- och käkspalt när jag föddes så har jag ju opererat näsan och överkäken, så de är väldigt mycket ömmare än på andra. Jag är rätt nervös, men samtidigt känner jag lite jävlar-anamma, det skulle vara så skönt att besegra en rädsla liksom. Håll tummarna!

Nu har det nog slått slint i huvudet

22 november, 2011 / LindaG / Lämna en kommentar

Skönt uttryck förresten, ”slått slint”. Vadå ”slint”? Slinta, slant, peng? (förlåt, jag kunde inte låta bli)

I alla fall, det var inte det jag tänkte tjöta om.

Igår var det träning, som vanligt på måndagar, vi kör just nu väldigt mycket teknikträning inför graderingen, och då är man så koncentrerad på att få tekniken rätt att det inte blir riktigt lika många/jobbiga/hårda slag och sparkar, och så har det varit lite kortare fys. Och jag kommer på mig själv, när vi går därifrån, att önska att det hade varit lite hårdare ändå. Lite mer armhävningar (INTE fler knäböj, mina lår skakar fortfarande tror jag), lite fler slag, lite mer ”brädan”…. Och den tanken kommer från MIG – latast och bekvämast i universum – helt otroligt och det känns väldigt konstigt!

Om jag får skryta lite så klarade jag faktiskt armhävning med klapp igår. Visserligen på knäna, men ändå… =)

När det gäller kosten så har den varit lite….lidande i helgen, kan man nog säga. Det blev både lite födelsedagstårta, sushi och födelsedagsmuffins. Men men, jag fortsätter i alla fall =)