Vet ni vad – HEEEELT oväntat så var uppenbarligen mitt sug att sticka något jag tydligen delade med typ halva svenska folket, så jag har såklart fått mail om att alla leveranser är försenade. Det hade ju varit kul om det hade varit jag som inspirerat (HAHAHAHA) men nu får jag nog bara inse att man som vanligt inte får några unika tankar direkt. Nåväl, nån gång kommer väl garn, mönster och stickor ändå…
Det är så fullsmockade veckor just nu på jobbet, mängder med nya människor och mycket ny kunskap och mycket som ska organiseras och helst klaffa, så jag är riktigt trött i huvudet nu. Jag har också sinnessjukt ont i mina ben efter måååånga utfallsteg med 20 kg i ena handen i torsdags, speciellt som det varit lite ofrivilligt uppehåll i träningen.
Så vad gör man av en sån helg då? Jo! Man anmäler sig till lördagsmorgonens strongman-pass och hoppas det inte blir ben, sen tar man med familjen och åker och badar en sväng tydligen. Mini behöver öva på sin vattenvana och simning, och det ska ju ändå vara riktigt skruttigt väder ute. Sen är förhoppningsvis alla trötta och nöjda och jag kan dega ihop i soffan 😉 (vilket jag för övrigt gjort nu med). Hoppas ni får en riktigt härlig helg, vad ni än hittar på!
I helgen var jag delvis själv hemma, maken var på vandringstur på Visingsö med sitt träningsgäng (japp, skulle sova ute natten lördag-söndag när det regnade som MEST), så det mesta av helgen gick mest åt till att ta hand om familj och gård (inte mig emot). Stormen Hans gav oss inga jättebekymmer inledningsvis förutom den ruttnade grenen som ramlade ner, men i helgen blev det ju ÄNNU mer regn. När jag skulle skjutsa äldsta sonen till Bunn fick vi stanna och inse att vi inte kunde köra ända fram – det ser inte så djupt ut där husbilen är parkerad men utmed resten av vägen var det nästan 7-8 decimeter högt med vatten. Sonen fick ta av sig barfota och traska förbi översvämningen för att bli upplockad på andra sidan, så det löste sig ändå. Efter allt regnande denna sommar är jag extremt glad att vi bor som vi bor, på en liten ”kulle”.
På gården fick vi ägna en stund åt att reparera vår grusade infart som liksom runnit iväg – den skulle egentligen behöva justeras och grusas likt resten av våra grusytor, men det är ett projekt för något annat år (och någon annan budget). Jag har däremot glatts åt en superfin gammal hästkärra vi fick av våra grannar, kolla bara!
Ena grejen där fram (som absolut har ett namn jag inte vet) ska lagas, och så kanske lite olja för att försöka få den att hålla några år till.
Tanken är att den ska få agera klätterstöd och bara vara vacker intill kommande planteringar (kanske en rosen-rabatt?!?!) som vi kommer anlägga till nästa sommar eller så.
Tycker den står så perfekt där – ser ut som den alltid hört hemma liksom!
I övrigt har det varit lite fixande med djuren – de som går ute har vi varit och hämtat mer hö till att ha som bädd i sina skjul – efter allt regn så blir det fort blött och lerigt. Kattungarna flyttade ner till stallet när Hans härjade, där bor de ju både väderskyddat och mysigt, så där får de gärna bo kvar. Håller för övrigt på och bygger ett litet, isolerat katthus som ska stå uppe vid huset i vinter.
Filip har ju börjat fritids och har nu gått där en vecka. Det har gått riktigt bra och det har inte varit några problem att få dit honom eller lämna honom – kanske lite för att TV’n stått på när vi kommer med 😉 Nästan inga av hans dagis-kompisar gick förra veckan däremot, men det hade funkat kanon ändå. Tror skolan kommer bli kanon för honom, han är SÅ nyfiken på hur saker funkar, och ÄLSKAR böcker, så att få lära sig läsa kommer ge honom en helt ny värld! Redan nu ligger han gärna och ”läser” (kollar bilder) i böcker i sängen när han ska sova, det är så himla gulligt.
Denna veckan ska vi få hem lite prylar till gården, dels en automatisk hönslucka som ska sättas på lekstugan så ankorna kan gå in och ut själva (mycket efterlängtat från oss alla, det är sjukt lätt att glömma öppna till dem, och stänga med) och dels ett ”tält” som ska få agera sommarvindskydd till fåren i den hagen som inte har något skydd än.
Den här veckan drar också mitt jobb i gång på allvar, det kommer bli en ganska intensiv höst, med mycket aktiviteter. Känner mig också glad över att vara i ganska bra gång med träningen – målet för vintern är att helt enkelt HELST få till 3 pass i veckan (men utan att det är katastrof om det inte går) samt att inte avboka ett pass bara för att det är grejor jag inte är bekväm med….
I dag är första gången jag tränar på FYRA veckor. Förkylning som blev till halsböld som följdes av 10 dagar med penicillin där kroppen verkade reagera med nässelutslag i slutet – det senare har nätt och jämt lagt sig men nu tänker jag i alla fall testa att träna. Det har liksom varit en ganska deppig period och nu det sista har jag typ haft som en fysisk ångest i kroppen, eller vad jag nu ska likna det vid. Vet inte om det är just det, men jag har känt mig så himla orolig och som att jag typ glömt något viktigt, men det kan likväl vara en reaktion på penicillinet för ångest är inte en känsla jag normalt sett känner. Nu är det som det kryper i kroppen på mig av någon slags odefinierbart obehag och jag har ingen vidare lust eller ork för nånting känns det som, väldigt olikt mig och jag hoppas att det ger med sig snabbt.
En annan känsla som varit påtaglig de här veckorna har varit en känsla av ensamhet. Inte så konstigt när man får hålla sig hemma och jobba hemifrån när man är sjuk, men den kulminerade lite när jag satt på skolavslutningen i årskurs 6 i en fullsatt kyrka och lyssnade på Den blomstertid nu kommer, och inte kände en enda person att prata med. Ensamhet är ett så svårt begrepp att prata om med, det kommer liksom tillsammans med en känsla av skam, det är liksom lite dåligt att känna sig ensam? Det blir komplicerat också, jag trivs väldigt bra ensam och har heller inte energi nog för att framförallt lära känna så mycket nya personer så det kan gå långa stunder innan det blir ”för mycket” ensamhet. Jättesvårt att hitta balansen med, ofta vet jag inte riktigt hur mycket ork jag har till sociala kontakter förrän precis när jag ska ha dem och ibland har jobbet dragit ur all social ork om man haft t.ex. event. Dessutom såklart supersvårt att spontanträffa en kompis – förutom att DEN personen ska kunna så ska ju vardagen funka och eftersom den är ganska fylld måndag-fredag så blir det nästan omöjligt. Helgerna är min viktiga återhämtning och då prioriterar jag ofta att spendera dem på gården med småfix som gör mig gott, men ibland känner jag att verkligen kan sakna att bara sitta och prata smått och stort med en kompis.
Ensamhet är som sagt en knepig sak att diskutera, för samtidigt som jag på ett sätt skulle vilja hinna träffa vänner mer så vill jag ju egentligen också bara hänga här hemma, tänk vad roligt det hade varit att tex rensa i trädgården med en kompis istället för att göra det själv, eller åka iväg och ta en massa timmar till ”bara” sociala kontakter. Men alla har ju sitt eget arbete och sina egna sysslor, det finns ju såklart ingen som hinner sånt ju. Det är lite av ett systemfel eller samhällsfel på samma gång, för precis som i föräldrarollen där vi lägger på uppgifter hela tiden utan att se att man behöver ta bort något – eller kvinnorollen (ni vet, man ska vara bra förälder, laga ekologisk, hemlagad mat, träna, ha karriär, engagera sig i barnens fritidsaktiviteter, hjälpa dem med skolarbete, ha ett rikt socialt eget liv, ha en fin trädgård, åka på semester och så vidare i all oändlighet) så går det ju inte att få ihop. Jag väljer till 98% gården och familjen och prioriterar egentligen framförallt träning 2 dagar i veckan för min egen del och det är ett val jag ju själv gjort för att inte kollapsa, men hörni, jag kan väl få känna mig lite ensam ändå ibland…
Ni hör ju, det har liksom varit lite gnälligt här. Det är liksom ingen fara med mig, jag mår bra och behöver nog bara röra på mig lite, och såklart terapiarbeta mig själv här på bloggen en del. Samhällsproblemet lär jag inte lösa, utan det gäller som vanligt att försöka sålla bort allt som inte är rimligt, även om det ibland känns trist. Men nu tänker jag inte gnälla mer, nu ska jag gå ut till växthuset och bara njuta av allt det fina jag HAR. Kram på er!
Två saker jag sett eller hört i veckan fick igång detta blogginlägg – först var det apropå att Rachel (Yogagirl) är höggravid och sen var det när jag lyssnade på Gynning och Berg. Berg hade fått kloka ord från Niklas Strömstedts mamma (om det nu är relevant och jag minns rätt), om att det alltid är svårast i livet när man befinner sig med fötterna på olika plattformar – tex mellan ”ung” och ”medelålders” eller så. I alla fall.
Jag satt i köket och bläddrade förbi Yogagirls gravidmage en dag, och slogs över att jag nu faktiskt äntligen har fått tillbaka hela min kropp alldeles bara till mig själv? När man är gravid delar man ju kropp och när man ammar ger man av sin kropp – och när man har småbarn delar man absolut sin kropp med någon som gärna vill vara nära och helst i famnen. Eftersom jag har långt mellan barnen så har jag ju i princip delat min kropp med barn under typ 16 års tid – men nu är Filip 6 och det är nog oftare jag som drar upp honom i famnen och vill gosa än tvärtom. Så jag har liksom fått tillbaka min kropp nu, absolut begagnad, lite sliten och inte samma som jag började låna ut någon gång för drygt 16 år sedan givetvis, men nu är den bara min igen.
Tre gånger har jag haft förmånen att ha varit gravid, något jag inte skulle bytt bort mot något i världen men som såklart slitit på kroppen.
Jag försöker ge den det den behöver så gott jag kan, jag tränar och slitna axlar ömmar när jag ska sova om nätterna, min träning nu är det dyraste jag någonsin unnat mig själv. Jag ”lagade bäckenbotten” för att ge kroppen bättre möjligheter att kunna röra sig fritt (förresten nåt av det bästa jag själv unnat mig). Jag äter hyfsat vettigt med hemlagad mat, relativt lite halvfabrikat/snabbmat och mycket grönsaker och fibrer. Jag ser till att jag åtminstone kommer i säng i god tid för att ha TIDEN jag behöver för att sova ordentligt – även om jag rätt ofta sover kasst. Jag läser böcker istället för att scrolla på kvällen och jag tar pauser när jag kommer på att jag behöver (vilket kanske inte i ärlighetens namn jag kommer på tillräckligt ofta, men ändå). Jag spenderar merparten av min lediga tid med att arbeta på gården i lagom takt, så kroppen får absolut vardagsmotion även om jag har ett skrivbordsjobb. Samtidigt protesterar kroppen lite mer högljutt för varje morgon och de småskador och inflammationer man drar på sig är allt svårare att bli av med.
Hur som hur så behöver jag släppa den där andra foten som står kvar på en plattform som tillhör ett yngre jag, sluta balansera och istället förhålla mig till att kroppen är visserligen bättre begagnad, men den är åter MIN och den är (typ) hel och frisk. Sluta känna att det är konstigt och ovant och att jag ser gammal ut med skrattrynkor kring ögonen, och istället bara koncentrera mig på att skaffa fler av just dessa. Inte känna att jag behöver forma kroppen för att medierna säger att jag borde det utan istället forma om garderoben för att passa kroppen. På tal om garderob förresten, Underbara Clara tar alltid såna fantastiska bilder på sig själv i hemmamiljö – men av alla ställen där jag ser ut på olika sätt så är det då inte på hemmaplan jag känner mig snyggast. Här är det ju 100% fokus på funktionellt och tåligt och SKÖNT, arbetsbrallor paras ihop med slitna, håliga toppar med färgstänk på och skorna bekläs med antingen muckboots eller foppatofflor beroende på väder. För att må bäst på gården vill jag behöva tänka NOLL på kläderna – jag ska helst knappt känna att jag har dem på mig och absolut inte känna att jag behöver vara rädd om dem.
Haha, jag fotar mig ju aldrig när jag gör gårdsjobb, det är ju tex bara när jag som här skulle skicka nåt knäppt meddelande till maken typ Eller som här, när man är extra snygg efter en omgång med röjsågen
Nu svamlade jag visst ut lite – men kontentan av det hela är att jag ska ta min fungerande, bättre begagnade kropp med alla dess skavanker och ta klivet upp på den plattform där det inte krockar med min tidigare självbild. Och med det blir det förhoppningsvis mer balans med i tillvaron!
I dag har varit en väldigt rolig men samtidigt intensiv dag. Den började med en förmiddag hos Sweco på återbrukskonferens – superintressant innehåll och ännu mer intressanta människor på plats – det blev mycket nätverkande och pratande! Men är man introvert så tar ju det där en bit energi, hur roligt det än är, och toppa det med en eftermiddag med förberedelser inför den konferens jag håller i under morgondagen så var jag rätt mentalt trött.
På schemat för kvällen stod egentligen AW, och eftersom jag har sååå roliga kollegor så är det något jag verkligen kunnat tänka mig – typ vilken dag som helst utom idag. Trött efter förmiddagen och behöver ladda till morgondagen – även om Bubbel på Frimans lät som nåt av det mysigaste man kan spendera sin torsdag med så behövde jag tänka om. Jag fick släppa min FOMO och gick istället och tränade – alltså motpolen till det som tagit energin idag. Där fokuserar man mest bara inåt och behöver inte tänka så värst mycket, det har redan fantastiska tränare gjort åt en. I dag hade jag dessutom lite tur och det var ett ”Strongman-pass” – dvs typ bonnastyrka, min absoluta favoritträning.
Dra tung släde på grusig väg samtidigt som man bär tunga kettlebells, det är så okomplicerat det kan bli men samtidigt svinkul och asjobbigt.
Enkelt och jobbigt, men roligt! Det gav välbehövlig vila för hjärnan och lite påfyllning av energi, samtidigt som det är liiiite troligare att jag sover vettigt i natt. Toppade dessutom av träningen med att åka och hämta ut paket och göra lite småärenden, bara för det var så skönt att vara själv i bilen och bara lyssna på podd (man är ju en Begynner – självklart!) och skratta lite för sig själv.
Så, idag blev det ett väldigt aktivt och medvetet val att faktiskt avstå en jättetrevlig AW och prioritera hjärnvila och kroppsarbete. En viktig lärdom efter utmattningen – att vila genom att göra motsatsen till det som tagit mest energi under dagen!
Jag har varit ganska ihärdig med träningen det här året och verkligen prioriterat in träning så det i princip alltid blir 3 pass i veckan, även om jag ibland får ta andra pass än jag tänkt eftersom det antingen varit ett ”idiot-pass” (dvs sjukt jobbigt och bara flås) eller för att vi behövt pussla ihop familjelivet, men jag HAR ändå tränat.
Det känns lite som om något äntligen börjat släppa så sakteliga sedan utmattningen, för för första gången sedan innan utmattningen så har jag börjat känna att det finns lite ”gummiband” i mig. Vad menar jag med det då? Jo att efter utmattningen så var det liksom ”stumt” som en bilbältesrem och när det tog stopp (vilket det gjorde snabbt) så fanns det absolut inte en möjlighet i världen att liksom ta i lite mer. När man är i bra form kan man ju lägga i flera växlar till efter att man först tycker att man tar slut, men det har varit som att gå in i en vägg.
Får ändå sån bra stöttning här, lite lagom push och en stor portion förståelse för det man har problem med, vad det än är.
Men NU, nu börjar jag sakta kunna tänja lite på orken i träningen, jag kan ta i liiiite till när jag tycker att jag tagit slut – och det gör ju både träningen roligare och ger mig också möjlighet att välja bland lite fler pass. Min tröskel är fortfarande låg och jag är garanterat bland de absolut sämst tränade på hela gymmet fast jag kört 1,5 år, men det går åtminstone framåt nu. Det har känts jättejobbigt att träna väldigt länge nu eftersom det stått så still, så nu när det finns tendenser till att det rör på sig så känner jag att träningen blev så mycket roligare!
Är det nån av er andra, som har/har haft en utmattning som känner igen sig kanske?
Känner för att skriva av mig lite men har inget vettigt att säga, så ni får 5 snabba tankar från de senaste dagarna.
I morgon hämtar vi en tuppkyckling av rasen Silverudds Blå till, inte besläktad med de vi har nu. Dels för att få in lite nytt blod inför att vi ska börja (förhoppningsvis) ruva fram lite kycklingar men även för att det är lite lite med 1 tupp på 11 hönor. Den här snyggingen kommer bli svart och jag hoppas att han kommer gå ok att introducera till övriga flocken…
Det är den svarta i mitten, just nu ser han ut så här……men han kommer ser ut ungefär så här som vuxen. Snygg va?!
Jag har klippt mig i ny frisyr – jätteskönt med lite kortare hår! Lite jobbigt att jag inte helt landat i hur jag ska styla det för att inte se ut som en liten badboll dock…. Och blev lite deppig av insikten att jag ser så mycket äldre ut nu i mitt korta hår än sist jag hade kort hår (vilket ju är logiskt eftersom det var typ 9 år sedan jag hade kort hår sist?).
Jag känner mig efter min delvis ”ofrivilliga” paus från träningen en månad riktigt laddad att börja träna igen? Min kondis var ju inte på topp innan och var rent usel nu, men jag känner att det finns liiiite jävlar-anamma i mig nu för första gången sedan utmattningen. Framsteg rent psykiskt om inte annat! Jag hoppas min pepp håller i sig så jag kanske hinner känna att det går framåt fysiskt med.
Det har varit en ganska intensiv men kul dag på jobbet idag, och ett möte med vårt bygg- och fastighetsnätverk gav mängder med energi! Dock blir det ju likt med en sockerkick en dipp en stund efter när man känner hur mycket energi det även tar att hålla i sånt här, men det är jag ju beredd på numer.
En MASSA otroligt engagerade människor!
Jag är likt ALLA andra väldigt o-pepp på vintern som kommer ”igen” nu i veckan. Det är en ny dimension av oro nu med för alla djur som ska klara kylan… Grisarna har fått mängder med hö i sitt lilla hus och i hönshuset har vi nu även satt på plexiskivor för fönstren så vi har gjort allt vi kan, men ändå. Det blir kallt för katterna med, de har ingen uppvärmd yta de kan vara på även om vi har öppet till vårt stall tex. Sen ska man ju se till att alla djur har vatten och inte is med… De enda jag INTE bekymrar mig för i kylan är ankorna, de verkar HELT obrydda över vad det är för temperaturer eller väder ute!
Hönshuset är nu med sista tillägger av plexiglas på insidan helt tätt förutom där vi VILL ha ventilation. Stor skillnad för hönorna!
Sådär, det var vad som for runt i hjärnan just nu, vad skönt det är att liksom få det ur sig med även om det bara är skitsaker. Kram på er!
Just i denna sekund är klockan 18:37 och jag tror faktiskt att varenda muskel är trött, passande för dagens inlägg i fånga februari.
Jag och Filip har varit ute i trädgården sedan 09:50 i morse och grejat – det fantastiska vädret gav ju sån otrolig energi och lust att just vara ute. Vintersolen värmer bara ett litet uns, men ljuset och energin är lika välbehövligt som en semla en deppig vinterdag – dvs helt livsnödvändigt. Jag har grävt upp pepparmynta i ett stort land, visserligen är det en favorit hos bin mm på hösten, men jag lovar att odla något som inte sprider sig lika lätt som ersättning till dem. Jag har grävt upp ett gammalt träd som ruttnat i roten, jag har klippt aronia-häcken intill kökslandet och jag har enligt sedvanlig rutin klippt ner lite av fjolårets döda växter alldeles för tidigt. Och det vore väl lustigt om jag helt plötsligt skulle frångå denna rutin, hur skulle trädgården DÅ se ut?
Köksträdgården ser inte mycket ut för världen just nu, men det blir bättre!Vi har en lååång häck av Aronia runt tomten vilket är mycket tacksamt, men just vid köksträdgården tar den lite väl mycket plats och sol. Bara att klippa ner lite!
Som ni ser så har jag jobbat på rätt bra, men faktum är att jag ändå inte LYFT eller gjort en enskilt tung ansträngning för kroppen. 4 veckor får jag inte ”styrketräna tungt” efter operationen, men rörelse och lagom ansträngning uppmuntras. Mitt gympkort är pausat februari ut, sen hoppas jag att jag orkar ta tag i träningen igen, även om det kommer bli motigt att ”börja från noll” ungefär. Jag har inte ont nånstans längre om jag inte råkar anstränga bålen för mycket eller i ett konstigt läge och resultaten av operationen verkar av allt att döma bli kanon!
Jag har haft gott sällskap ute av både små……och stora!
I morgon verkar det också bli fint väder, åtminstone på förmiddagen, och jag tänker att lika mycket tid ska spenderas ute då.
Just nu är jag dock som sagt var riktigt trött, och dessutom åt vi just en kanonmåltid med årets första grillning (revben) och ugnsbakade rotsaker och till det blev det en veteöl, så nu skulle jag utan ansträngning bara kunna luta huvudet bakåt och somna… Vilket såklart skulle paja hela nattsömnen och den har inte varit kanon ändå på sistone pga Filip har strulat (drömt??), så jag vill nog spara vilan till natten.
I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.
Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!
Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.
Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.
Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…
Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)
Igår kväll hade jag en sprängande spänningshuvudvärk, av den fånigaste anledningen någonsin. En lång och fånig men kanske lite smårolig förklaring till det hela finns det med, som ni nu ska få äran att ta del av (känn er utvalda)…
Jag har ju konstaterat att jag har en inflammation i min höft (tekniskt sett i slemsäcken i höften) – det var inte supersvårt att ta reda på när jag väl googlade. Har haft problemet till och från sedan jag var typ 17-18 och det har alltid kommit när jag tränat och sen blivit bra när jag av olika anledningar inte tränat – alltså lätt att komma fram till överansträngning och som följd då denna inflammation (trokanterit är visst det fina ordet för det). Kunde snabbt konstatera att inte vården skulle vara till så mycket hjälp även om jag skulle åka dig, utan det gäller egentligen två saker – inte göra det som retar inflammationen och träna området runtomkring för att stödja och förebygga. Simpelt nog.
En sak som retar området vid höften är att sitta eller stå med korslagda ben. Vet ni hur ofta man sitter eller står så? Jag har fått räta ut benen jag vet inte hur många gånger när jag helt plötsligt kommit på att jag sitter med benen i kors – går iofs snabbt att komma på eftersom det gör ont, men ändå. En annan sak som retar höften är att stå och ”hänga” på höften, alltså att du låter all tyngd vara på ena benet och den andra sidan av höften ”hänger neråt”. Det är typ omöjligt att stå upp mer än nån minut utan att göra så?!?! Känns så himla onaturligt att stå med lika mycket vikt på varje ben.
Så ok, jag har jobbat med att låta bli att korsa benen och hänga på höften, inga problem i sig. Kombinerar det med lite höftövningar som fått mig att inse att herregud, jag har typ INGA muskler där? Inte konstigt att det blivit överansträngt… Men vad har det med min huvudvärk att göra då? Jo – i går efter lunch skulle jag gå bort till högskolan för en kurs, och eftersom ena bilen är paj var jag utan och fick därmed bära en tung väska med jobbdator och annat plus en väska med träningskläder. När jag började gå så blev jag helt plötsligt akut medveten om att jag ju ”hänger ner” höften vid varje steg jag har, det blir en sådär lite gungande gång men det är mitt naturliga sätt att gå. Nu kände jag helt plötsligt att jag kan ju inte gå så, det gör ju ont i höften när jag hänger med motsatt sida hela tiden, jag måste ju liksom hålla mina höfter parallella hela tiden. Resultatet blev någon form av stolpig gång med de två tunga väskorna, där jag var så koncentrerad på att gå ”rätt” att jag spände hela kroppen (ända upp till ansiktet kom jag på efter att ha fått några konstiga blickar) och alltså då även rygg och nacke. Det blev också den där sjuka känslan man kan få av att jag vet inte riktigt hur man går?!?! Ni som vet ni vet, ni andra får bara skratta åt oss….
Försökte lägga in klippet men det gick inte, men det finns här:viva la dirt league
Alltså kom jag fram till högskolan rätt svettig, med stel rygg och nacke och en dundrande huvudvärk… MEN – det gjorde i alla fall inte lika ont i höften!
Nu ska jag bara hitta lite mer muskler utan att överanstränga de som gör ont och så lära mig gå igen, det kan ju inte vara så svårt… Prognosen är förbättring på 6-9 månader dessutom, så ingen quick-fix direkt, men kan jag leva utan att ha en konstant, molande och bultande värk i höften hela tiden så är det lätt värt jobbet!
