Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.
Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?
Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.
Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.
Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.
Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.
Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.
Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.
Och igen.
