Vår gård

Göromål

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Vi har ju en väldigt liten gård, just som gård räknat. Ca 2 hektar där det mesta är betesmark, vilket är ENORMT mycket jämfört med en villaträdgård, men inte så mycket om man liksom vill livnära sig på gårdslivet. Vi har ju bara djur på hobbynivå – höns och minigrisar, och så gårdskatterna då, och ibland får jag frågan om de tar mycket tid, våra dagliga göromål med djuren.

Mamma Doris och pappa Frank får lite go-frukost

Så vad gör vi dagligen då? Jo, varje morgon vintertid så kokar jag en full kanna vatten, som jag sedan slår över en hink med blandade spannmål (kornkross, havre och så lite majskross), ihop med resterna från gårdagens middagsrester i form av tex potatisskal eller grönsaksrester. Sen får det stå där i ungefär 30-90 minuter (kortare tid om alla ska in till jobbet, längre om nån jobbar hemma och kan gå ut lite senare) och gotta ihop sig till en form av gröt. Den späs med kallvatten till den blir ljummen och lagom tjock – detta får de morgon och kväll på vintern. Sommartid får de bara spannmål en gång om dagen, då torr och utkastad på marken så de får söka födan, och sen betar och bökar de i sin stora hage.

Sen tar vi ”gröthinken” och tar med ut till grisarna, där vi häller gröten i varsin bytta till de vuxna. Det tar sammanlagt kanske ca 5 minuter – men kan såklart ta både 10 och 20 minuter om man stannar för att gosa med griskultingarna, vilket ju dock inte är strikt nödvändigt (eller vad säger jag, de är ju oemotståndliga).

Sen är det hönornas tur, de får sin tillsyn 1 gång om dagen (eller mer om vi bara känner för det, men det är inget måste). Vi byter vatten i deras vattenhållare och fyller på mat i matbehållaren om det behövs. Luckan till hönsgården öppnas och stängs automatiskt, så den gör vi inget åt. Oftast ligger det ju också ägg, så såvida ingen höna ligger och värper precis nu så tar vi in dem med. Det här tar också ungefär 5 minuter. Totalt blir det alltså en gång som tar 10 minuter och en som tar 5 minuter (beroende på om vi tar hönorna morgon eller kväll). Det är liksom inget vi inte hinner med, ens när vi har bråttom.

Men nu ska jag bjuda er på ett gott skratt, fast också ett av de bästa inköpen jag gjort till mig själv tror jag! För även om man kanske i de här allra kortaste rundorna är ute i bara 5 minuter, så hinner jag ibland bli både kall och blöt trots bra, fodrade stövlar och en tjock jacka. Men det blåser alltid här, och att dra av sig byxor för att byta till underställ och sen ta på överdrag blir så JOBBIGT för att vara ute i 5 minuter. Men nu, nu har jag köpt en vinteroverall på Jula på rea, för 600 kr så kan jag nu dra över en något stor overall på ett kick rakt över mina inne-kläder, och jag blir varken kall, blöt, eller behöver bry mig om om jag blir skitig! Det är då mentalt SÅ mycket roligare och skönare att gå ut, vilket också gör att jag gärna ÄR ute en längre stund, även i sämre väder. Det i sin tur gör att jag mår himla mycket bättre i själen också, eftersom man liksom gör det här ute, nästan vad man än pysslar med.

Så. Jäkla. Skönt! Tog också en rymlig storlek för att den inte ska sitta åt nånstans, även när man jobbar på huk eller annat. Börjar faktiskt förstå nu varför barnen aldrig haft några problem att vara ute länge! Som nu ikväll, efter jag matat grisarna och sen legat en lång stund på mage i deras grishus för att gosa med kultingarna, så var det sååå skönt och tyst ute, så jag stod bara i kvällsmörkret och lyssnade på tystheten en lång stund. DET går rakt in på plussidan på energikontot, kan jag säga!

Charmigt

/ LindaG / Lämna en kommentar

Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.

Jag tycker charmigt är ett ganska svårt ord, har jag insett när jag funderat på dagens ord i Fånga Februari. Charmigt är ju ett litet torp på landet, rött med vita knutar – i alla fall är det det första som kommer till mig. Vår gård är ju för mig det allra finaste stället i världen, men jag vet ändå inte om jag skulle titulera den charmig? Det känns som den skulle vara äldre då, för att klassa in som det. Lite oklart varför. Men tar man byggnaderna här på gården så tycker jag just att de äldsta byggnaderna är mest charmiga – och det är ju då dels hönshuset och dels stallet.

Mina två favoritbyggnader i en bild – ett motiv ni sett tusen gånger här, men som jag aldrig tröttnar på

På instagram valde jag att lägga upp en liten filmsnutt på lilla F som är otroligt charmig som bondpojk, han är nog rakt av just den charmigaste personen jag vet. Han har det där otvungna, självklara sättet och självförtroendet, han är snäll och så himla företagsam – det är otroligt charmigt att se. Jag bävar lite för att han börjar bli lite större nu – snart fyller han sju – och jag vet ju att den där underbara barnsliga charmen har en tendens att försvinna och bli till något annat med tiden. Det är något jag kommer sakna så otroligt, vi är lite i slutet på den allra bästa tiden nu (enligt mig när barnen är mellan 4 och 7) och jag försöker verkligen ta tillvara på varenda sekund. Med skolan och bara att de växer upp så blir de såklart lite annorlunda sen, helt naturligt, ofrånkomligt och nödvändigt, men jag kommer som sagt sakna den här tiden.

Han som är definitionen av Charmig, enligt mig!

Vad är charmigt för dig?

Tre små trynen

/ LindaG / 2 kommentarer

Hon är så stolt, grismamma Doris, över sina tre kultingar. En liten stund hinner jag sitta bredvid dem och klappa på varma, stinna, små kroppar, när Doris äter sin kvällsmat. Sen kommer hon och grymtar och undrar vad jag gör med hennes små, och jag skyndar mig att flytta mig. Pappa Frank ligger bredvid – eller, om det är mat framme så skyndar han sig att äta både hans och Doris mat. Karlar alltså.

Jag undrar lite om hon njuter av dem, om hon liksom tycker om de små kultingarna som bufflar runt och vill ha mjölk? Små griskultingar är så vansinnigt söta, de har glada små trynen och pyttesmå, mjuka klövar. Jag ska försöka fota dem lite bättre sen, det blir verkligen inte alls bra bilder under värmelampan. De här små kultingarna är tänkta att säljas till någon som vill ha minigris, när de är minst 12 veckor gamla. Har vi kvar dem måste vi dela dem från pappan, så det inte blir inavelskultingar i sin tur, och det är lite väl bökigt.

Ute i hönshuset så har en av hönorna lagt sig att ruva. Det är inte dvärgsilkeshönan Herta, så jag hoppas att denna hönan (som är en Silveruddsblå likt övriga) har tålamodet att ligga färdigt på äggen. Vi lärde oss förra året av våra misstag, så nu har vi skärmat av henne med kompostgaller så att inte de andra hönorna kan lägga alla ägg under henne. Nu har hon typ 10 ägg, det känns lagom. Ägg som ska bli kycklingar ruvas ju jämfört med de mesta andra ungar så himla kort tid – 21 dagar bara, så går det som det ska så får vi även kycklingar i mitten av februari. Lite tidigt egentligen, men vi får väl hoppas att det funkar.

En bild från när vi köpte kycklingarna som nu är vår hönsflock. De är två år gamla nu, och det är dags att succesivt börja förnya flocken för att ha en stabil tillgång på ägg.

Det är ju något djupt rotat som blir glad i en när vi får ungar på gården. Hittills har vi ju haft kycklingar och kattungar, men griskultingarna känns större – även rent bildligt. Kan bara tänka mig hur mysigt det skulle kännas med större djur, som lamm eller kalvar, när man liksom kan GOSA ordentligt med! Det ger också på ett sätt ett hopp om våren, att det går mot ljusare tider och att det kommer varmare dagar – även om det är ett par månader bort än.

Griskultingar!

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag har Frank och Doris blivit stolta föräldrar till tre små griskultingar! Jag jobbar pga eftermiddagsmöte inte förrän efter lunch, vilket gjorde att jag kunde titta till Doris nu på morgonen när det började ljusna – och ÄNTLIGEN har hon fått bli grismamma! Tre, svarta, pyttesmå minigriskultingar bufflade runt i halmen i grishuset, typ det sötaste jag sett! Hann fånga en bild när mamman gick ut för att kolla in frukosten, vi har ju en värmelampa här inne så det blir så dåliga bilder, men ni ser lite i alla fall. Kolla här!

En liten kulting var död och den plockade jag bort, men tre små svarta kan ju vara alldeles lagom för en förstagångsmamma! Har jag sagt att jag älskar att bo på vår gård?!? Förutom lite kycklingar så är ju detta det allra första livet som tillkommer här på gården, det är då en mäktig känsla!

Ensam är absolut inte stark

/ LindaG / Lämna en kommentar

När jag har legat sjuk här i veckan så har jag bland annat försökt jaga efter en halmbal, på Facebook. Självklart finns det grupper för det med! Jag hade sån otrolig tur att en kille erbjöd sig att sälja en, med leverans, för ändå en ok peng. Det visade sig att det var en tonåring från trakten som kom med traktorn och en halmbal på den, bara 5-10 minuter härifrån. Otroligt hjälpsamt och väldigt bra – grisarna har ju än så länge fått stå ut med vårt egenslagna hö i grishuset eftersom det har varit det som funnits att tillgå, men halmen är bättre för dem att ligga i eftersom den isolerar bättre. Saker man inte vet när man inte växt upp på en bondgård alltså, det finns det gott om!

Det ÄR lite svårt när man är ny på att bo på landet och ny på att ha en gård. Både för allt man ska och behöver lära sig själv allteftersom (men det är ändå också otroligt roligt och givande samtidigt), men sen börjar jag också förstå hur mycket kontakter och nätverk det egentligen skulle behövas för att få ihop vardagen på en gård. För det är liksom inte bara att säga att man vill köpa något (kanske som jag tänkte), utan det kräver att man har någon form av kontakt med bonden/personen i fråga oftast. Och är man då nyinflyttad och kanske inte alltid ens VET exakt vad och vem man ska fråga efter, då är det lite svårt ibland. Några kontakter har vi fått sedan vi flyttade hit, men de blir ju såklart lite ytliga. Här har alla sina kontakter, alla känner alla och alla vet vem som har den ena eller andra sortens lantbruk eller djur.

Idag blev det lite småjobb ute på gården, efter ork, i det otroligt härliga vädret! Lite vårkänsla på takdropp, plusgrader och sol!

Det skulle säkert vara lättare att hitta de kontakterna om vi kunde engagera oss i lokala föreningsliv tex kyrkor, men vi är ju noll religiösa och pga heltidsjobb, utmattning och ont om ork så det räcker ens till oss själva så orkar vi helt enkelt inte. Filip kommer ju bli den enda i familjen som kommer växa upp här ”på riktigt”, han har gått på dagis och kommer gå i skolan här, så han blir ju ”Ölmstad-bo” från början.

Helt ärligt så har jag hört så mycket skräckexempel från grannar till folk som flyttar ut på landet att jag ändå måste säga att jag är jätteglad över att alla runt här är trevliga! Men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att ha kontakter och så till alla, vi har fått hjälp av våra närmsta grannar men jag vill ju liksom inte knata över på vinst och förlust till nån bonde och fråga om vi kan köpa tex halm, det känns så … ofint. Vi har heller inte så mycket att erbjuda i gengäld liksom? Såklart blir det heller inte lättare när man är introvert och alla nya kontakter tar mycket energi.

Altanplaner

/ LindaG / Lämna en kommentar

När vi flyttade hit så var den första tanken att vi skulle byggt en stor altan vid entrén. Men – efter första sommaren så insåg vi snabbt att vi inte kan tänka riktigt som i en villaträdgård, här på gården finns det så mycket annat roligt och nödvändigt att göra ute att ”sitta ute på altanen” är något man inte gör i samma utsträckning. Vi insåg också att vårt ”loungehörn” med utemöbler i kvällssolen är perfekt, för det blev ofta först på kvällen vi faktiskt hade tid och lust att sitta ner en längre stund och njuta av dagens arbete. Med det sagt så har vi två mindre ”problemytor”, en som har en yta av täckbark där jag har blomkrukor på sommaren (eller ja, en del står där nu med). Här kryper det upp ogräs och katterna har en otrevlig tendens att se det som en perfekt plats att bajsa på.

”Problem” nummer två är vid vår fantastiska vinranka – det här är en av de mest använda sittplatserna och här tar jag mer än gärna förmiddagskaffe i solen. Det är ofta lä och skönt att sitta! Men, stenarna på marken är ojämna och svåra att ha möbler på, och dessutom hopplösa när det kommer till att ogräs växer upp i fogarna.

Lösningen på båda dessa blir att utöka den befintliga altanen just över de här två ytorna. Nu tog jag ju en vinterbild, så det ser väl inte supersexigt ut, men jag tänker att det blir så här:

Där täckbarken och krukorna var blir det en extra liten yta för soffgruppen. Bra eftersom den har det liiiite trångt vid fåtöljerna. Här skulle jag vilja göra en nedsänkning med, där jag kan göra en fin plantering. Kanske lite vajande gräs som är vackra även vintertid, men som inte tar utsikten?

Vid vinrankan måste vi naturligtvis göra hål för just densamma, men kanske att jag vill planera in en ”inbyggd” plantering någonstans här med. Här vill vi bryta av hörnet, eftersom vi ofta går runt huset och helst inte vill snubbla på ett altanhörn.

Vad tror ni?

Chili, VAB och vila

/ LindaG / Lämna en kommentar

Idag tjuvstartade möjligen Vabruari här. Redan i går blev 13-åringen sjuk med hög feber, och idag ringde skolan från förskoleklass om 6-åringen. Nu är han hemma, men jag måste säga att blir det inte mer än så här så får han nog gå tillbaka väldigt snart igen, för det är mest lite förkylning just nu.

Jag VET att jag fotar stallet hela tiden, men det ligger liksom så otroligt vackert där borta vid våra beteshagar, som ett falurött litet smycke!

För min egen del är frustrationen väldigt stor – i söndags åkte vi till Gustavsvik för att bada med barnen. Vi hittade inte på så mycket på jullovet, bla för att jag ju var sjuk (utmattad, hjärntrött eller vad ska man säga?), så vi ville ändå ge dem något roligt här under vintern. Jag hade inte åkt om vi hade haft flera små barn, men nu klarar sig ju tonåringarna själva och vi var två vuxna på en ganska klok (om än ej simkunnig) 6-åring. Men fan, det tog helt slut på mig och jag känner fortfarande mig totalt slut. Jag orkar verkligen typ ingenting – jag gör nån liten grej (för att inte bli galen) och sen blir jag liksom tvungen att lägga mig en stund, totalt färdig. Det ger en enorm frustration, att vilja men inte orka…

Det hjälper, att gå runt här på gården, men det blir ju inte så långa stunder när det är -13° ändå.

På något sätt är ju ändå kärnan av mig att jag älskar att fundera, planera och GENOMFÖRA saker, det är ju det jag blir allra lyckligast av. Då känns det pissigt att inte orka göra nåt. Men men, för att jag inte ska bli helt deppig så får det bli lite planering av mindre, avgränsade saker, som idag när jag planerat försådden för januari-mars. (Kan för övrigt tipsa om att blomsterlandet har halva priset på fröer nu, ej spons). Vi delar på det mesta här på gården, jag och maken, men just odlingen har jag absolut dragit det största lasset med, och det funkar ju inte. Jag har ju dessutom mitt trasiga minne att ta hänsyn till, men idag tror jag att jag har gjort upp en bra plan.

Man kan ju knappt föreställa sig att det här är en grönskande och prunkande köksträdgård just nu direkt.

För att göra det riktigt smidigt och minimera risken för att jag missar något så har jag gjort kuvert med fröpåsar för februari och mars. Januari nu är det bara chili som ska försås, så det fick komma i jord direkt.

3 av varje fick det bli. Alltid svårt att hitta en lagom balans i antal av allt.

Jag skrev upp längst ner i familjekalendern vad som ska sås varje månad, sen skrev jag samma på ett kuvert och där i lade jag fröpåsarna. Så här:

Jag använder inte riktigt alla fröer, främst tomater som jag väljer mina favoriter ibland. I år ska jag testa kapkrusbär i vårt växthus, testade en gång i förra huset men fick bara spinn eller mjöldagg på dem så det blev inget bra, men då hade jag ju inget växthus heller. Jag hade inte tänkt köpa så mycket mer fröer än några tomat- och chilifröer just nu, men nu när det var halva priset tänkte jag om, det gör ändå stor skillnad, så nu är det mesta beställt.

Jag har lärt mig att mina tomater blir mycket bättre om jag väntar med dem lite, så det blir sådd i februari för kruktomater och i mars för fullstora som ska ut på friland (och till växthus).

Idag har jag legat på soffan och vilat, helt slut, tre gånger, och det här är min sista insats för idag (plantera chili : 1, göra ugnspannkaka : 2, planera och blogga : 3) . Kram på er, och hörni, låt bli att gå in i väggen ❤

Växtföljd och potatis

/ LindaG / 3 kommentarer

I och med att första omgången fröer (tomat och chili) är beställda, så har jag börjat fundera lite på årets odling. Det vi utan tvekan odlar mest av här hemma – med gott resultat – är potatis. I höstas gjorde vi också ett experiment på en förvaring i korgar täckta med kartong i garaget, där det aldrig går ner under 0 grader. Det har funkat över förväntan, potatisen är lika fast och fin som den dagen vi tog upp den, och vi har varit självförsörjande på potatis fram till nu i januari. Eftersom vi nu då vet att lagringen funkar bra så vill jag helst odla MER potatis med, köpte vår första påse (ekologisk) potatis på länge i veckan och den kostade 50 spänn?

Jag brukar förgro all potatis i jord – det ger den lite bättre förutsättningar att hinna växa klart innan det nästan oundvikliga potatisbladmöglet slår till.

MEN – frågan är vart sjutton vi ska odla den för att få en bra växtföljd. Mängden potatis jag odlar överstiger ju vida mängden andra grönsaker jag odlar, och det ska vara en växtföljd på helst 4, men minst 3 år där man roterar grödor för att inte få problem. Det potatisland vi anlade sommaren -22 var vi alltför slarviga med att vända upp på hösten, så vi missade så mycket potatis att det blev ett potatisland -23 med, och alltså ligger vi egentligen ”2 land back” för att hålla växtföljd. Det går ju göra ett nytt potatisland, men det innebär att jag får ännu fler stora land att hålla i ordning under somrarna, vilket ju blir jobbigt. En bra sak att göra med de land som ändå inte kommer planteras grönsaker i är ju att plantera gröngödslingsblommor som blodklöver eller blålusern, då blir det ju inte bara en massa ogräs i och landen får nytt liv.

Min tanke får nog ändå bli att släppa på grisarna på ”åkern” vi gjorde förra året i syfte att odla foderbetor, kanske kan de vända upp den bra nog för att vi ska kunna odla potatis där i år… Risk för knäpparlarver dock eftersom det varit gräs där, men det får vi nog bara leva med. Vi täckodlar ju alla land, vilket ger extra näring och en bra jordkultur, så kaaaanske att vi kan fuska och odla potatis i det första potatislandet till sommaren -25 sen, för att inte behöva YTTERLIGARE land. Hur noga är du med växtföljd, och hur resonerar du?

Ovan nämnda ”åker” – som tyvärr växte igen typ helt förra sommaren. Men – förutsättningarna finns ju där, bland ogräset, så får grisarna jobba lite så kanske det kan funka.

Har börjat fundera lite mer på vad som ska odlas i sommar med, men det får jag nog återkomma till.

Från oro till lugn

/ LindaG / Lämna en kommentar

Sedan den härliga nyheten om att svenskarna borde förbereda sig för krig (men oroa er inte för gud skull) så har det legat en klump i magen, så idag har jag gjort något konkret för att bli av med den. Jag har helt enkelt prepper-handlat mat mm, som ska förvaras i en låda i garaget så den finns där vid behov. Vi har redan sedan innan extra av det mesta i skafferiet, och på ett sätt är det ju det allra bästa för då gör man år och förnyar allt med jämna mellanrum. Dock får det ju inte plats hur mycket som helst där, och det ger tydligen heller ingen lindring av orosklumpen i magen, vilket en separat låda verkade göra på ett annat sätt.

En del av förrådet.

Det knäppa var att jag kände mig så oerhört pinsam, där jag gick på Ica Maxi. Egentligen lite oklart varför det kändes så pinsamt, men det gjorde verkligen det. Torrvaror som pasta, ris och couscous, konserver, salt, buljong och lite pulverdesserter var det som fick ta plats. I skafferiet kommer det finnas extra mjöl, torrjäst och socker, och i klädkammaren finns det extra hygienartiklar. Lite extra Ipren mm ska jag fylla på med oxå, det glömde jag idag.

2 storpack med ris, och en stor matolja med, förutom det som går in extra i skafferiet

Lika fånig som jag kände mig på Ica, lika lugn känner jag mig nu, när jag vet att jag har extra mat ett tag för familjen om det krisar. Om inte annat var det värt det för att känna att jag gör något konkret och för att få oron att försvinna.

Iskallt läge

/ LindaG / Lämna en kommentar

Gårdagens nyhetsrapportering med rubriken att svenskar ska förbereda sig för krig gav en lagom dos av ångest tycker jag. Jag FÖRSTÅR att man inte menar att det kommer nån och flygbombar här i morgon, men bara att skärpa hur man pratar om det känns ju allvarligt och jobbigt på många plan. Jag som har huvudet ner i klimatet till vardags i jobbet ser ju också att man dels (naturligtvis) tar fokus från det till något som känns mer överhängande akut – klimatfrågorna känns ju fortfarande diffusa för en stor majoritet upplever jag och dels är ju krig oavsett vart det äger rum en ENORM klimatbov förutom allt annat gräsligt det är.

Det kommer också en mängd tankar i mitt huvud samtidigt (och ni vet ju hur bra min hjärna hanterar sånt nuförtiden). Här på vår lilla gård skulle vi rent teoretiskt kunna klara oss ganska bra själva, men det skulle kräva ett HELT annat tankesätt och arbete och dessutom redskap. Jag är inte dummare än att jag fattar att det är otroligt naivt att tro att vi bara skulle kunna ställa om rätt upp och ner, det är tusen saker vi inte kan och vet, och skulle vi dessutom börja göra alla de saker som skulle leda till självhushållning så finns det inte en chans i världen att vi kan jobba heltid båda två, utan kanske snarare max halvtid – vilket inte naturligtvis inte är görbart rent ekonomiskt. Att försöka växla upp självhushållning samtidigt som vi jobbar som vi gör går inte, då bränner vi ut oss båda två. Vi HAR i alla fall ved och vatten så vi klarar värme och vattenförsörjning själva (vilket typ alla på landet gör – och de som är uppväxta på landet reder sig ju på ett helt annat sätt än vi nyinflyttade gör), om man tänker att vi kan hinka upp vatten från brunnen om strömmen går ett längre tag.

Jag har ju såklart inga lösningar för något av detta, men att fundera kring det känns nödvändigt – och självklart också lite roligt att tänka kring självhushållning på ett sätt. Det blir såklart också mer komplext med tre barn, hade vi varit två vuxna och vi var tvungna så hade vi nog kunnat klara oss, men dels är vi många och dels så har vi tre personer som vi inte ”till vardags” kan avkräva att de ska leva på spenatsoppa två månader om det är det vi lyckas odla vintertid – om det inte är ett faktiskt nödläge.

Ja ja, det var dagens svammel för att lätta på trycket i mitt huvud. Vet att många av er inte alls funderar på de här sakerna (dömer INTE för detta – alla har sina egna strider!) men vet också att några få av er tänker på det ganska mycket. Skönt ändå att dela sina tankar, på något sätt.