Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.
Nej men ni vet ju – det finns ingen plats på jorden jag älskar mer än vår gård. Men även på gården så har jag ju såklart ett helt gäng med platser som jag tycker extra mycket om:
Jag hoppas att genom åren skapa ännu mer älsklingsplatser för en stunds vila, en kaffe eller bara för att njuta av utsikten, i en riktigt lummig trädgård. Men det är ett livstidsprojekt och kommer aldrig ta slut – som tur är!
Vi har ju haft en höna som låg på ägg, och jag hade stora förhoppningar, men så klev hon av även en vecka i förtid. Vi behöver förnya hönsgården i år för att ha en stabil tillgång på ägg, och nu vill jag vara säker på att vi får lite kycklingar. Vi har fått låna en äggkläckningsmaskin av en kompis (Tack!) och nu har jag köpt ägg från en tjej som har Hedemora höns. Känner att det vore kul med någon mer ras än våra silverudds, så nu har jag lagt 15 är av Hedemora och 9 ägg av våra egna i kläckaren.
En äggkläckningsmaskin vänder äggen regelbundet, håller rätt temperatur och rätt luftfuktighet, mycket smidigt! Sen hade det varit ännu bättre att få en hönsmamma till kycklingarna direkt, men nu får vi köra så här. 21 dagar tar det ungefär, vilket innebär att de första äggen kläcks på Filips födelsedag, perfekt timing! Dessutom är det ju liksom lite passande att ha kycklingar till påsk såklart.
Jag valde just Hedemora nu för att de är fina, köldtåliga och är enligt beskrivning bra på att akta sig för rovfåglar. Deras ägg är beigea, ett trevligt komplement till våra egna gröna. Hoppas att det blir ett bra antal ägg som tar sig!
Åh, jag hade verkligen glömt vilken terapi det är att vara ute en heldag här på gården! I dag var ju sååå härligt väder, en försmak på våren och det blåste inte ens hemma hos oss (där det alltid blåser annars). Jag mår SÅ bra nu – trött men på ett helt annat sätt än när man jobbat på kontoret. Det var så otroligt skönt att vara ute att jag inte gick in förrän det blev mörkt. Hade inga viktigheter att göra på gården så har suttit i solen en stund, gosat med kultingarna, dragit upp lite ogräs (kunde inte hålla mig helt) och bara njutit.
Annars har det väl varit en ganska intressant dag kan man säga, maken var på skyttekurs hela dagen i Tenhult (och ska vara detsamma hela 5 lördagar framöver, kul för honom men trist för mig) och jag tänkte att jag skulle våga ta gamla bilen in och träna, så det gjorde jag. Vi bytte batteri på den för bara nån vecka sedan, men tydligen är det nåt annat fel (kul att vi ändå lade 2500 kr på batteribyte….) så batteriet laddar ur medan vi kör. Det innebar att på vägen hem så laddade det ur helt, stängde av servo, abs och allt annat, så att jag precis med nöd och näppe rullade in vid Sunda Byggvaror vid Skärstad… Fick så otroligt vänlig hjälp att de satte bilen på laddning med en truckladdare åt mig, och så fick jag skjuts hem (alltså tacksamheten), så att jag och maken kunde åka och hämta den sen vid fem när han var klar. Är evinnerligt trött på den bilen….
…och har ju inte berättat att vi faktiskt köpt en ny! Eller en ny för oss, men begagnad bil – en Nissan Leaf från 2022 som gått 2000 mil, till en ”rimlig” peng. Rimlig inom citationstecken, för det är ändå heeeelt orimligt mycket pengar och inte alls bra timing med min sjukskrivning, ränta och allt annat. Men vad gör vi, vi behöver två bilar. Det här är ju en elbil, och prioriterar vi att ta den i första hand i alla lägen – OCH laddar när det är billigast – så bör vi inte få en sååå mycket högre kostnad per månad än vi har för den gamla + bensin.
Fick lite besök i dag också av en tjej som var intresserad av att köpa de två hon-griskultingarna, hon blev superkräm i dem (såklart) och har tingat dem för upphämtning när de är lite över 12 veckor gamla. Tacksam liten inkomst ändå, även om det inte är nåt man blir rik på.
I morgon har jag lite andra planer, men det tänkte jag berätta om då, för nu är jag så skönt trött och tänker bara sitta och dega i soffan till det är dags att sova…. KRAM på er och hoppas ni hade en lika vårskön dag i solen som vi hade, fast med mindre bilstrul!
Det är så mycket frustration i min kropp så här års. Jag längtar SÅ efter att kunna vara ute och greja med trädgården och annat småjobb som behöver göras framöver. Men vädret, leran och kylan gör det ju helt omöjligt att göra nåt vettigt – ens om man klär på sig. Ungefär den här tiden varje år så börjar jag ändå småfixa lite, fast man inte ska, bara för att det är så svårt att hålla sig. Jag VET, man ska låta trädgården vara så alla insekter har ställen att bo mm, men det är SÅ lockande att börja klippa ner allt dött nu?! Jag SKA försöka hålla mig… för mångfaldens skull! Men kanske finns det NÅT man kan börja med lite? Vi skulle kanske kunna börja bygga pergola över altanen vid växthuset? Men det är ju inget inspirerande väder att vara ute i, dessutom ”försvinner” maken på skyttekurs ett antal lördagar framöver – nästa del i jägarexamen – och det finns INTE ork att både driva runt familjen och göra det på egen hand.
Planer för sommarens trädgård börjar ändå sakta ta lite form i mitt huvud, men alltså, vi har stor yta och för att det ska bli något ordentligt av det skulle man ju behöva lägga ner typ MYCKET pengar. Jag har försökt så perenner från fröer ett par gånger, men det har inte gått nåt vidare. Sticklingar tar ju också tid och kräver lite jobb, men är ju nästan gratis i övrigt, men jag VILL ju helst att det ska bli ordning på en gång ju! Växter är ju svindyrt, inte styckvis kanske, men ska man täcka en större yta så blir det ju en himla massa som går åt. I år ska det i alla fall bli kul att få se när förra årets nya plantering kanske växer till sig lite – så här såg den ju ut som nyplanterad:
Inser när jag ser denna bilden att den faktiskt tog sig jättebra förra året, i princip alla växter har flerdubblats i storlek! Hoppas allt överlevt vintern med nu bara.
Det är hög tid att göra ett blogginlägg om de tre förtjusande små griskultingarna som föddes sista januari, och som nu är dryga två veckor gamla. Det föddes fyra kultingar, men en var dödfödd, så nu har vi tre kultingar, varav två är flickor och en är pojke. Vi har kelat och klappat på dem sedan dag ett, och nu kommer de väldigt gärna fram och nafsar, nosar och kelar lite när vi ger de vuxna sin mat. Doris har visat sig vara en bra mamma, och Frank är en beskyddande pappa som alltid kommer fram och kollar så de är ok när vi klappar på dem, innan han går vidare. De är i tre storlekar de här små, en som är riktigt, riktigt liten – lilla mini, en mellanstor (som är hanen) och en lite större hona. Bara på bilderna kan jag inte säga vem som är vem, jag behöver liksom se dem alla för att se skillnad. Men här kommer en liten bildkavalkad!
Nu när det varit lite varmare i två dagar så har de faktiskt varit med mamma och pappa gris ute i hagen, DET är då sjukt sött! De försvinner typ bakom en grästuva… Har inte hunnit fota dem ute dock, lite svårare då de rör sig runt mycket mer.
En jobbarkompis skrev på instagram (där kan ni se filmer på kultingarna med!) och frågade hur vi får nåt gjort alls här hemma med de här i närheten, och det BLIR många pauser när man bara sitter och kliar och kelar eller bara tittar på hur galet söta de är! Perfekt när man lätt glömmer att man ska vila 🙂
De här tre kommer vara till salu från när de är 12 veckor, som alla grisar så ska de inte vara ensamma utan behöver vara minst två och två. Den lilla hanen är inte kastrerad så blir en väldigt trevlig liten herre för avel är tanken. Bara tipsar 😉
Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.
Vi har ju en väldigt liten gård, just som gård räknat. Ca 2 hektar där det mesta är betesmark, vilket är ENORMT mycket jämfört med en villaträdgård, men inte så mycket om man liksom vill livnära sig på gårdslivet. Vi har ju bara djur på hobbynivå – höns och minigrisar, och så gårdskatterna då, och ibland får jag frågan om de tar mycket tid, våra dagliga göromål med djuren.
Så vad gör vi dagligen då? Jo, varje morgon vintertid så kokar jag en full kanna vatten, som jag sedan slår över en hink med blandade spannmål (kornkross, havre och så lite majskross), ihop med resterna från gårdagens middagsrester i form av tex potatisskal eller grönsaksrester. Sen får det stå där i ungefär 30-90 minuter (kortare tid om alla ska in till jobbet, längre om nån jobbar hemma och kan gå ut lite senare) och gotta ihop sig till en form av gröt. Den späs med kallvatten till den blir ljummen och lagom tjock – detta får de morgon och kväll på vintern. Sommartid får de bara spannmål en gång om dagen, då torr och utkastad på marken så de får söka födan, och sen betar och bökar de i sin stora hage.
Sen tar vi ”gröthinken” och tar med ut till grisarna, där vi häller gröten i varsin bytta till de vuxna. Det tar sammanlagt kanske ca 5 minuter – men kan såklart ta både 10 och 20 minuter om man stannar för att gosa med griskultingarna, vilket ju dock inte är strikt nödvändigt (eller vad säger jag, de är ju oemotståndliga).
Sen är det hönornas tur, de får sin tillsyn 1 gång om dagen (eller mer om vi bara känner för det, men det är inget måste). Vi byter vatten i deras vattenhållare och fyller på mat i matbehållaren om det behövs. Luckan till hönsgården öppnas och stängs automatiskt, så den gör vi inget åt. Oftast ligger det ju också ägg, så såvida ingen höna ligger och värper precis nu så tar vi in dem med. Det här tar också ungefär 5 minuter. Totalt blir det alltså en gång som tar 10 minuter och en som tar 5 minuter (beroende på om vi tar hönorna morgon eller kväll). Det är liksom inget vi inte hinner med, ens när vi har bråttom.
Men nu ska jag bjuda er på ett gott skratt, fast också ett av de bästa inköpen jag gjort till mig själv tror jag! För även om man kanske i de här allra kortaste rundorna är ute i bara 5 minuter, så hinner jag ibland bli både kall och blöt trots bra, fodrade stövlar och en tjock jacka. Men det blåser alltid här, och att dra av sig byxor för att byta till underställ och sen ta på överdrag blir så JOBBIGT för att vara ute i 5 minuter. Men nu, nu har jag köpt en vinteroverall på Jula på rea, för 600 kr så kan jag nu dra över en något stor overall på ett kick rakt över mina inne-kläder, och jag blir varken kall, blöt, eller behöver bry mig om om jag blir skitig! Det är då mentalt SÅ mycket roligare och skönare att gå ut, vilket också gör att jag gärna ÄR ute en längre stund, även i sämre väder. Det i sin tur gör att jag mår himla mycket bättre i själen också, eftersom man liksom gör det här ute, nästan vad man än pysslar med.
Så. Jäkla. Skönt! Tog också en rymlig storlek för att den inte ska sitta åt nånstans, även när man jobbar på huk eller annat. Börjar faktiskt förstå nu varför barnen aldrig haft några problem att vara ute länge! Som nu ikväll, efter jag matat grisarna och sen legat en lång stund på mage i deras grishus för att gosa med kultingarna, så var det sååå skönt och tyst ute, så jag stod bara i kvällsmörkret och lyssnade på tystheten en lång stund. DET går rakt in på plussidan på energikontot, kan jag säga!
Inläggen från Fånga Februari kommer från Claras foto- och skrivutmaning.
Jag tycker charmigt är ett ganska svårt ord, har jag insett när jag funderat på dagens ord i Fånga Februari. Charmigt är ju ett litet torp på landet, rött med vita knutar – i alla fall är det det första som kommer till mig. Vår gård är ju för mig det allra finaste stället i världen, men jag vet ändå inte om jag skulle titulera den charmig? Det känns som den skulle vara äldre då, för att klassa in som det. Lite oklart varför. Men tar man byggnaderna här på gården så tycker jag just att de äldsta byggnaderna är mest charmiga – och det är ju då dels hönshuset och dels stallet.
På instagram valde jag att lägga upp en liten filmsnutt på lilla F som är otroligt charmig som bondpojk, han är nog rakt av just den charmigaste personen jag vet. Han har det där otvungna, självklara sättet och självförtroendet, han är snäll och så himla företagsam – det är otroligt charmigt att se. Jag bävar lite för att han börjar bli lite större nu – snart fyller han sju – och jag vet ju att den där underbara barnsliga charmen har en tendens att försvinna och bli till något annat med tiden. Det är något jag kommer sakna så otroligt, vi är lite i slutet på den allra bästa tiden nu (enligt mig när barnen är mellan 4 och 7) och jag försöker verkligen ta tillvara på varenda sekund. Med skolan och bara att de växer upp så blir de såklart lite annorlunda sen, helt naturligt, ofrånkomligt och nödvändigt, men jag kommer som sagt sakna den här tiden.
Vad är charmigt för dig?
Hon är så stolt, grismamma Doris, över sina tre kultingar. En liten stund hinner jag sitta bredvid dem och klappa på varma, stinna, små kroppar, när Doris äter sin kvällsmat. Sen kommer hon och grymtar och undrar vad jag gör med hennes små, och jag skyndar mig att flytta mig. Pappa Frank ligger bredvid – eller, om det är mat framme så skyndar han sig att äta både hans och Doris mat. Karlar alltså.
Jag undrar lite om hon njuter av dem, om hon liksom tycker om de små kultingarna som bufflar runt och vill ha mjölk? Små griskultingar är så vansinnigt söta, de har glada små trynen och pyttesmå, mjuka klövar. Jag ska försöka fota dem lite bättre sen, det blir verkligen inte alls bra bilder under värmelampan. De här små kultingarna är tänkta att säljas till någon som vill ha minigris, när de är minst 12 veckor gamla. Har vi kvar dem måste vi dela dem från pappan, så det inte blir inavelskultingar i sin tur, och det är lite väl bökigt.
Ute i hönshuset så har en av hönorna lagt sig att ruva. Det är inte dvärgsilkeshönan Herta, så jag hoppas att denna hönan (som är en Silveruddsblå likt övriga) har tålamodet att ligga färdigt på äggen. Vi lärde oss förra året av våra misstag, så nu har vi skärmat av henne med kompostgaller så att inte de andra hönorna kan lägga alla ägg under henne. Nu har hon typ 10 ägg, det känns lagom. Ägg som ska bli kycklingar ruvas ju jämfört med de mesta andra ungar så himla kort tid – 21 dagar bara, så går det som det ska så får vi även kycklingar i mitten av februari. Lite tidigt egentligen, men vi får väl hoppas att det funkar.
Det är ju något djupt rotat som blir glad i en när vi får ungar på gården. Hittills har vi ju haft kycklingar och kattungar, men griskultingarna känns större – även rent bildligt. Kan bara tänka mig hur mysigt det skulle kännas med större djur, som lamm eller kalvar, när man liksom kan GOSA ordentligt med! Det ger också på ett sätt ett hopp om våren, att det går mot ljusare tider och att det kommer varmare dagar – även om det är ett par månader bort än.
I dag har Frank och Doris blivit stolta föräldrar till tre små griskultingar! Jag jobbar pga eftermiddagsmöte inte förrän efter lunch, vilket gjorde att jag kunde titta till Doris nu på morgonen när det började ljusna – och ÄNTLIGEN har hon fått bli grismamma! Tre, svarta, pyttesmå minigriskultingar bufflade runt i halmen i grishuset, typ det sötaste jag sett! Hann fånga en bild när mamman gick ut för att kolla in frukosten, vi har ju en värmelampa här inne så det blir så dåliga bilder, men ni ser lite i alla fall. Kolla här!
En liten kulting var död och den plockade jag bort, men tre små svarta kan ju vara alldeles lagom för en förstagångsmamma! Har jag sagt att jag älskar att bo på vår gård?!? Förutom lite kycklingar så är ju detta det allra första livet som tillkommer här på gården, det är då en mäktig känsla!
När jag har legat sjuk här i veckan så har jag bland annat försökt jaga efter en halmbal, på Facebook. Självklart finns det grupper för det med! Jag hade sån otrolig tur att en kille erbjöd sig att sälja en, med leverans, för ändå en ok peng. Det visade sig att det var en tonåring från trakten som kom med traktorn och en halmbal på den, bara 5-10 minuter härifrån. Otroligt hjälpsamt och väldigt bra – grisarna har ju än så länge fått stå ut med vårt egenslagna hö i grishuset eftersom det har varit det som funnits att tillgå, men halmen är bättre för dem att ligga i eftersom den isolerar bättre. Saker man inte vet när man inte växt upp på en bondgård alltså, det finns det gott om!
Det ÄR lite svårt när man är ny på att bo på landet och ny på att ha en gård. Både för allt man ska och behöver lära sig själv allteftersom (men det är ändå också otroligt roligt och givande samtidigt), men sen börjar jag också förstå hur mycket kontakter och nätverk det egentligen skulle behövas för att få ihop vardagen på en gård. För det är liksom inte bara att säga att man vill köpa något (kanske som jag tänkte), utan det kräver att man har någon form av kontakt med bonden/personen i fråga oftast. Och är man då nyinflyttad och kanske inte alltid ens VET exakt vad och vem man ska fråga efter, då är det lite svårt ibland. Några kontakter har vi fått sedan vi flyttade hit, men de blir ju såklart lite ytliga. Här har alla sina kontakter, alla känner alla och alla vet vem som har den ena eller andra sortens lantbruk eller djur.
Det skulle säkert vara lättare att hitta de kontakterna om vi kunde engagera oss i lokala föreningsliv tex kyrkor, men vi är ju noll religiösa och pga heltidsjobb, utmattning och ont om ork så det räcker ens till oss själva så orkar vi helt enkelt inte. Filip kommer ju bli den enda i familjen som kommer växa upp här ”på riktigt”, han har gått på dagis och kommer gå i skolan här, så han blir ju ”Ölmstad-bo” från början.
Helt ärligt så har jag hört så mycket skräckexempel från grannar till folk som flyttar ut på landet att jag ändå måste säga att jag är jätteglad över att alla runt här är trevliga! Men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att ha kontakter och så till alla, vi har fått hjälp av våra närmsta grannar men jag vill ju liksom inte knata över på vinst och förlust till nån bonde och fråga om vi kan köpa tex halm, det känns så … ofint. Vi har heller inte så mycket att erbjuda i gengäld liksom? Såklart blir det heller inte lättare när man är introvert och alla nya kontakter tar mycket energi.
