Det kanske inte är så rent meteorologiskt, men visst sjutton har det känts som om hösten kom en bra bit närmre den här veckan? Regn och rusk, och inte sådär jättevarmt… Och hur konstigt det än är – och jag tycker verkligen att det är konstigt för det är UNDERBART med sommar, sol och värme – så är det ändå lite mysigt. Åtminstone de där första dagarna, när man kan sätta sig framför en film med gott samvete, en kopp te bredvid sig och en filt i knäet (ok, det har jag hela sommaren med).
Hösten har ju andra fördelar med, det är sjukt vackert i naturen, man får ha snygga höstkläder och så känns det rent allmänt som en ”omstart” – i mycket större utsträckning än vid nyår.
Men inte i år.
Jag känner fortfarande att jag flyter runt utan något mål eller mening, socialt, på jobbet, på träningen, you name it. Inget roligt att se fram emot (eller jo, har bokat en övernattning i GBG i september, hoppas kunna gå med familjen på Liseberg, men det är allt), inga sociala event eller nåt annat kul. Alla jag känner är typ upptagna med egna familjen och vänner, eller jobb, och det känns bara så jävla trögt rent allmänt.
Så vad gör jag? Inget, det står still i hela huvudet och jag hittar inte ork att dra tag i något själv – och jag kan ju inte gärna begära att någon annan gör det åt mig.
Tillsvidare tar jag bara en liten stund i taget och gör det jag har framför mig, i någon form av trist hopplöshetsbubbla, i väntan på att någon form av inspiration / mål / behov infinner sig.
