Klockan är strax efter nio på kvällen och jag ligger nerbäddad i min säng. Bredvid mig ligger vår lilla sexåring och andas med tunga andetag. Jag är inte helt färdig för att sova än, och frångår nu min rutin med att läsa i sängen istället för att scrolla, så jag inte väcker honom.
Jodå, han är sjuk. Han vet hur pigg som helst i morse när vi lämnade honom på dagis, men sen blev han i ett enda svep jättehängig och fick ont i örat, så nu blir det vab och läkarbesök för förmodad öroninflammation i morgon. Gissar att natten kommer bli halvdan för oss båda, därav min extra tidig läggning av mig själv med… men så kunde jag inte somna direkt och då kändes det bättre att skriva lite än att bara scrolla på Instagram.
Är, likt alla andra, ytterst trött på snön som kom nu, vi hade en massa saker jag ville göra i helgen men nu blir det bökigt. Förresten, har inte skrivit något om påsk, men vi har inte en endaste plan för påsken. Mormor är sjuk och orkar troligen inte fira påsk och bror med familj skulle fira 60-åring, så det blir bara vi. Nåväl, det ska bli väldigt skönt att vara ledig lite och jag önskar det kunde bli vettigt värt att vara ute i…
Det finns såklart en MASSA saker jag INTE vill berätta om mig själv med, jag tänker ju inte flagga med saker jag själv inte är vidare stolt över och det har jag såklart en massa sådana sidor med. Att jag inte har något närminne eller namnminne är ju visserligen heller inga positiva saker i sig, men det är liksom som det är och det blir mindre missförstånd om jag är öppen med det tänker jag mig. Men små dåliga sidor behöver jag ju inte belysa, de som känner mig väl har ju ändå upptäckt dem och ni andra får leva i ovisshet 😉
Jag tycker att jag är hyfsat bra på att utmana min ”Comfort zone” genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, och på torsdag blir det en sån där grej som jag helst hade låtit bli men som jag nog bara får hitta ett sätt att ta mig igenom. Det kommer bli pressträff om en grej på jobbet och jag kommer (om allt går som det ska) få mitt projekt godkänt – och då ska vi till någon form av pressträff om det. Det här är nog så långt ifrån vad jag är bekväm med som man kan komma, jag tycker INTE om att stå framför en kamera och framförallt inte i ett sammanhang där jag inte helt vet vad som förväntas av mig och där det känns som minsta fel man gör kan bli så himla dumt. Samtidigt är det ju ganska troligt att det inte alls är intressant för tidningar eller liknande att skriva om detta och då kommer kanske det inte typ nån och jag har oroat mig i onödan. Det kommer naturligtvis inte göra att jag INTE kommer ha ångest över här tills på torsdag…
Man skulle ha självkänslan hos en som nyss fyllt 6 och som själv gärna talar om att han minsann är extra stilig idag i sina regnbågsbyxor!
Nu ska jag gå och lägga mig, är sjukt trött efter stökiga nätter med Filip som drömt mardrömmar kombinerat med tidsomställningen. Kram på er!
Det har både sina för- och nackdelar det här med att blogga. Mest fördelar, jag får terapeuta mig själv, vänner jag inte hinner träffa så ofta jag vill får en uppdatering, jag får en digital dagbok att gå tillbaka i osv. Nackdelen är att det ibland blir så att jag upprepar mig och pratar om sånt jag kanske redan berättat på bloggen, eller att jag tänker att ”alla” vet vad som hänt i helgen eftersom jag tänker att många läser (eller vet, jag VET att många läser, men inte alla och inte regelbundet alltid). Har i alla fall funderat lite och en väldigt stor fördel är att jag också kan berätta saker för er utan att känna att jag tar mig utrymme i er vardag – för här väljer ni ju själva OM och NÄR ni ska läsa. Och om jag då skulle fundera på vad jag vill att ni vet om mig, då blir det ungefär det här:
Efter utmattningen 21-22 så är mitt närminne sänkt med uppemot 80% om jag själv skulle göra en uppskattning. Skriver jag inte upp sånt jag ska göra – OMEDELBART – så är det i princip för alltid borta. Inte bara den där lite tankspridda småbarnsförälder glömskan, utan här är det ekande tomt. Ni vet, alla kan ju gå in i ett rum och undra vad man egentligen gjorde här, för mig blir det så VARJE gång och jag får verkligen anstränga hjärnan till tusen för att komma ihåg (oftast genom att mentalt gå tillbaka i mina egna fotspår). En lurig grej är också att jag kan glömma att kolla det jag skrivit upp att jag ska komma ihåg, vilket gör att jag väldigt lätt missar saker. Det här blir bekymmersamt både på jobbet och hemma, som ni nog förstår. Som tur är verkar åtminstone inlärning funka ganska bra, jag har inga direkta problem att lära mig nya saker övergripande. Den stora fördelen med det här är dock att jag liksom inte har så mycket annat val än att leva mycket mer i nuet, förutom den där lätt gnagande känslan att jag nog glömt något så bekymrar jag mig inte så mycket för saker jag inte gör just nu.
Jag använder listor till det mesta, både hemma och på jobbet. Todoist är detta, vi använder den gemensamt jag och Majken och har tex listor över saker som ska handlas (typ mat) i en gemensam lista.
Jag kommer att ha så himla svårt att komma ihåg ditt namn, om vi inte känt varandra länge. Mitt namnminne som var dåligt redan innan är katastrofalt efter utmattningen, och även min förmåga att placera in vart jag känner dig ifrån. Det är så jäkla dumt, för om man inte kommer ihåg någons namn så är det som att den personen tror att man inte tycker att den är viktig för en – men så är inte alls fallet. I jobbsammanhang är det rent katastrofalt många gånger att inte komma ihåg vem X är, eller träffa X och inte för sitt liv komma ihåg hens namn. Här kommer mitt dåliga minne in också och om du har berättat något viktigt för mig som du ska göra och jag inte frågar om det – snälla, ta det inte som att jag inte bryr mig utan det är bara mitt dåliga minne som ställer till det – jag bryr mig visst!
Jag har svårt att förstå att andra tycker att det är svårt att komma mig nära – jag har fått höra det här ett så pass stort antal gånger att det måste vara åtminstone en del av sanningen, själv tycker jag att jag är tämligen okomplicerad och lätt att lära känna. Vill du lära känna mig mer och tycker det är svårt – säg till eller ställ frågor! (Sen vill ju såklart inte alla människor det, lära känna mig mer menar jag, hahaha!)
Jag pratar ibland innan jag tänker. Det har hoppat ur tusentals grodor ur denna mun när jag inte hunnit tänka igenom saker ordentligt – ibland blir det bara fel och ibland framstår jag nog som orimligt korkad. Jag ÄR i alla fall inte rädd för att ha fel eller inte veta saker, jag frågar gärna om jag inte förstår något (händer typ hela tiden) och har inga problem med att visa att jag har kunskapsluckor. Det är sån jag är och jag kan inte hjälpa det, men jag är i alla fall villig att lära mig nytt.
Som MYCKET random fakta så har jag tydligen grekiskt ursprung enligt formen på mina tår! 😂
Är jag pigg och glad så är jag pratig, till tusen. Förlåt, men gud vad jag kan babbla på då! Är jag å andra sidan trött eller deppig så får du nog dra ur mig minsta mening. Vill du göra mig glad? Ge mig en kram eller säg nåt snällt så lever jag på det hela dagen. Vad jag gillar att prata om? Mat, gården, tv-spel eller filmer!
Jag är inte så självcentrerad som jag kanske framstår som här på bloggen, det har mer med att göra att jag inte vill skriva om sånt som är utanför mig eftersom det är upp till var och en tänker jag. Men jag kan ha fel!
Inteego, eller är man det automatiskt om man tar en selfie?!
Introvert är nog den stämpeln jag sätter på mig själv, jag tycker väldigt mycket om att vara social på jobbet eller med vänner, men i större sammanhang så tar det ENORMT mycket av min energi. Däremot blir jag aldrig direkt trött av att vara själv – för jag riktigt mycket lugn och ro blir jag faktiskt till och med kreativ (även om det händer rätt sällan att jag hinner ha det lugnt så länge). Även här har utmattningen haft stor påverkan och jag måste numer vara mycket noga med att lyssna på min egen dagsform innan jag tackar jag till saker. Svårt när det kräver mindre energi att säga JA än att säga NEJ…
Nähej, nu har ni nog gett upp för längesedan, och här sitter jag och babblar på bara för att jag kände för det. Har ni läst ända hit så tack (och lite förlåt) för din tid! ❤
Min hjärna är just nu rätt trött efter att ha växlat mellan total klimatångest, stress över hur akut läget är, vanliga jobbsaker som ska göras och så vardagslivet. Det har varit så stora svängningar att det faktiskt blir helt utmattande, och nu skulle jag helst av allt bara vilja vara ledig till sen nästa höst, stänga av alla former av nyhetsflöde och sociala medier och bara jobba på gården…. Men tydligen vill banken ändå ha sina räntepengar, vi är LÅÅÅÅÅNGT ifrån självförsörjande på mat här hemma (vi KANSKE skulle klara familjen nån månad där runt skördetid, men övriga 11 månader räcker det inte till) och av någon anledning verkar inte svenska spel förstå vilken lottorad de ska pricka in.
Vädret har inte direkt piggat upp heller.
Här på gården är det mycket som står i startgroparna nu. Herta ligger ju och ruvar och jag TROR att det någon gång under nästa vecka är dags (om det nu blir några kycklingar alls). Blir det det så har vi som plan att försöka introducera 4 inköpta vaktelkycklingar till henne samtidigt, de ska hämtas i helgen och sen ska de på något sätt läggas under henne tillsammans med hennes ”egna” kycklingar.
Med ett kompostgaller till är barnhörnan klar
I tunnelväxthus har machésallat och någon form av asiatisk spenat börjat titta fram lite smått, och så ett land där jag inte under några omständigheter kommer ihåg vad jag odlat. Kanske sallad? Kanske rädisor? Kanske någon annan spenat? Det är ju pest att inte ha tillgång till sitt minne! Det blir fort torrt där ute och det går åt många kannor vatten för att vattna igenom det, men än är det för tidigt för att slå på vattenpumpen vi har kopplat dit.
I övrigt försöker jag mest låta bli att klippa ner gamla perenner för att alla insekter ska ha en chans att få vakna ur sin vintervila först. Däremot ska jag nog ta ett grepp om vår altan vid entrén och tömma alla gamla krukor med döda växter som stått över vintern och kanske fylla på med lite nytt där – penséer borde funka även om jag nog kanske väntar till efter nästa veckas köldknäpp. Jag ska även försöka få ner de Dahlia-knölar jag köpt i lite jord så de kommer igång – de ska vara i stora krukor vid altanen sen har jag tänkt.
Till helgen ska vi nog försöka få ordning på det sista stängslet till fårhagen med, om det inte blir alltför dåligt väder.
Känner för att skriva av mig lite men har inget vettigt att säga, så ni får 5 snabba tankar från de senaste dagarna.
I morgon hämtar vi en tuppkyckling av rasen Silverudds Blå till, inte besläktad med de vi har nu. Dels för att få in lite nytt blod inför att vi ska börja (förhoppningsvis) ruva fram lite kycklingar men även för att det är lite lite med 1 tupp på 11 hönor. Den här snyggingen kommer bli svart och jag hoppas att han kommer gå ok att introducera till övriga flocken…
Det är den svarta i mitten, just nu ser han ut så här……men han kommer ser ut ungefär så här som vuxen. Snygg va?!
Jag har klippt mig i ny frisyr – jätteskönt med lite kortare hår! Lite jobbigt att jag inte helt landat i hur jag ska styla det för att inte se ut som en liten badboll dock…. Och blev lite deppig av insikten att jag ser så mycket äldre ut nu i mitt korta hår än sist jag hade kort hår (vilket ju är logiskt eftersom det var typ 9 år sedan jag hade kort hår sist?).
Jag känner mig efter min delvis ”ofrivilliga” paus från träningen en månad riktigt laddad att börja träna igen? Min kondis var ju inte på topp innan och var rent usel nu, men jag känner att det finns liiiite jävlar-anamma i mig nu för första gången sedan utmattningen. Framsteg rent psykiskt om inte annat! Jag hoppas min pepp håller i sig så jag kanske hinner känna att det går framåt fysiskt med.
Det har varit en ganska intensiv men kul dag på jobbet idag, och ett möte med vårt bygg- och fastighetsnätverk gav mängder med energi! Dock blir det ju likt med en sockerkick en dipp en stund efter när man känner hur mycket energi det även tar att hålla i sånt här, men det är jag ju beredd på numer.
En MASSA otroligt engagerade människor!
Jag är likt ALLA andra väldigt o-pepp på vintern som kommer ”igen” nu i veckan. Det är en ny dimension av oro nu med för alla djur som ska klara kylan… Grisarna har fått mängder med hö i sitt lilla hus och i hönshuset har vi nu även satt på plexiskivor för fönstren så vi har gjort allt vi kan, men ändå. Det blir kallt för katterna med, de har ingen uppvärmd yta de kan vara på även om vi har öppet till vårt stall tex. Sen ska man ju se till att alla djur har vatten och inte is med… De enda jag INTE bekymrar mig för i kylan är ankorna, de verkar HELT obrydda över vad det är för temperaturer eller väder ute!
Hönshuset är nu med sista tillägger av plexiglas på insidan helt tätt förutom där vi VILL ha ventilation. Stor skillnad för hönorna!
Sådär, det var vad som for runt i hjärnan just nu, vad skönt det är att liksom få det ur sig med även om det bara är skitsaker. Kram på er!
Och precis DÄR slog det om till vinter igen, vinden vände till nordlig och friskade i ordentligt och slöjmolnen tar den lilla värmen solen ger. MEN – det har varit ett par fantastiska dagar ändå, med lite värme och stundtals riktig vårkänsla ju!
Vi lyckades faktiskt ducka VAB under HELA februari, men 1 mars var det kört och Filip fick förkylning och hosta (absolut inget allvarligt, men en rejäl förkylning helt enkelt). Nåväl, jag har varit tämligen färdig efter vår tripp till Eskilstuna i början av veckan, mest pga restid och att vi inte var hemma förrän runt nio i tisdags, så jag har lite nytta av vabbandes med för min egen återhämtning. Däremot är det ju som alltid så att både mail och ”att göra-listan” byggs på när man är från jobbet såklart.
Ute vill man ju vara även om man är förkyld!
I alla fall, Filip och jag hade framförallt en väldigt skön dag i går, vi var ute mest hela dagen. Då var det ju riktigt varmt och gott, och man kunde även sitta och läsa en bok i solen längs med söderväggen utan att frysa. Jag fick lite vårkänslor och gjorde en snabb ”service” på familjens cyklar som behövde pumpas, smörjas och i vissa fall lagas. Sen fick Filip ÄNTLIGEN lust att lära sig cykla på ”den stora cykeln” och jag sprang här fram och tillbaka med honom ungefär en halvtimme – sen lossnade det för honom och nu kan han cykla själv!!! Han behöver lite hjälp igång än från stillastående, inte så lätt här hemma där det bara är grusigt eller lerigt överallt, platta asfaltsvägar finns inte precis inpå huset. Så stolt över honom, och han över sig själv!
I övrigt har vi mest gått runt på gården och letat vårtecken, de är små och få än, men man blir ju glad ändå!
En daggkåpa som letar sig mot solen under allt gammalt skrufs. Lökar av alla de slag har försiktigt börjat kika fram med.Och till och med små blad i vecken på klematisen i köksträdgården!
Jag tappade lite tråden i fånga februari känner jag, det var en massa ord nu på andra halvan som jag liksom inte fick så mycket associationer till. Och lite tomt i huvudet i övrigt med känner jag, nu kommer lite av den där tröttheten som alltid kommer i slutet på vintern med.
Just nu är det den tråkigaste perioden för många saker faktiskt, det är inte så mycket att fota ute pga allt är dött och visset, och det är ingen snö som skapar vackra landskap. Lika död och vissen ser jag själv ut med så här års, huden är så blek så man ser nästan ut som blåvit lättmjölk och de mörka ringarna under ögonen gör inte direkt nåt för utseendet heller. Tittar jag på mina foton tillbaka i åren så tar jag i princip aldrig några bilder på mig själv så här i slutet av vintern, det blir nog först när vårsolen kan locka fram de första fräknarna och man får lite liv i ansiktet igen.
Inte ens håret vill vara med nu, det är frissigt och elektriskt och känns långt och stripigt. Nä, det är dags för lite förändring, och jag har äntligen fått en hyfsat klar bild över hur jag vill ha det – men jag tänker hålla er på halster lite ändå. På måndag är det dags, på morgonen tack vare att min fantastiska frisör kunde stuva om i schemat då jag med några kollegor kommer åka till Energimyndigheten i Eskilstuna på måndag-tisdag för lite utbildning. Vi ska hjälpa till med rådgivning när företagens elkostnadsstöd ska delas ut och vi ska få utbildning inför detta.
Nej men nu har jag haft den här frisyren i alldeles för många år?! Den har varit suverän och lätt att variera, men ni får det ändå bli nåt nytt ett tag!
Så, det är nog en ny frisyr jag längtar efter mest just nu – ja och så lite vårfräknar med då, men det senare lär ju dröja ett tag till…
Just i denna sekund är klockan 18:37 och jag tror faktiskt att varenda muskel är trött, passande för dagens inlägg i fånga februari.
Jag och Filip har varit ute i trädgården sedan 09:50 i morse och grejat – det fantastiska vädret gav ju sån otrolig energi och lust att just vara ute. Vintersolen värmer bara ett litet uns, men ljuset och energin är lika välbehövligt som en semla en deppig vinterdag – dvs helt livsnödvändigt. Jag har grävt upp pepparmynta i ett stort land, visserligen är det en favorit hos bin mm på hösten, men jag lovar att odla något som inte sprider sig lika lätt som ersättning till dem. Jag har grävt upp ett gammalt träd som ruttnat i roten, jag har klippt aronia-häcken intill kökslandet och jag har enligt sedvanlig rutin klippt ner lite av fjolårets döda växter alldeles för tidigt. Och det vore väl lustigt om jag helt plötsligt skulle frångå denna rutin, hur skulle trädgården DÅ se ut?
Köksträdgården ser inte mycket ut för världen just nu, men det blir bättre!Vi har en lååång häck av Aronia runt tomten vilket är mycket tacksamt, men just vid köksträdgården tar den lite väl mycket plats och sol. Bara att klippa ner lite!
Som ni ser så har jag jobbat på rätt bra, men faktum är att jag ändå inte LYFT eller gjort en enskilt tung ansträngning för kroppen. 4 veckor får jag inte ”styrketräna tungt” efter operationen, men rörelse och lagom ansträngning uppmuntras. Mitt gympkort är pausat februari ut, sen hoppas jag att jag orkar ta tag i träningen igen, även om det kommer bli motigt att ”börja från noll” ungefär. Jag har inte ont nånstans längre om jag inte råkar anstränga bålen för mycket eller i ett konstigt läge och resultaten av operationen verkar av allt att döma bli kanon!
Jag har haft gott sällskap ute av både små……och stora!
I morgon verkar det också bli fint väder, åtminstone på förmiddagen, och jag tänker att lika mycket tid ska spenderas ute då.
Just nu är jag dock som sagt var riktigt trött, och dessutom åt vi just en kanonmåltid med årets första grillning (revben) och ugnsbakade rotsaker och till det blev det en veteöl, så nu skulle jag utan ansträngning bara kunna luta huvudet bakåt och somna… Vilket såklart skulle paja hela nattsömnen och den har inte varit kanon ändå på sistone pga Filip har strulat (drömt??), så jag vill nog spara vilan till natten.
Jag skulle utan problem kunna spendera minst de 6 sommarmånaderna och vara ledig på heltid för att fixa med gården – om jag hade haft en oändlig ekonomi. Men även om nu en vinst på lotto kanske inte LOGISKT sett känns trolig så finns ju ändå möjligheten där – och därmed betalar jag för rätten att drömma, som en kompis sa så klokt om lottoavgiften.
Så vad SKULLE jag vilja göra då? Jo vi har en lång lista såklart… Jag ska dela hela listan en dag, men idag tänkte jag fokusera på trädgårdsprojekt jag skulle vilja göra, eftersom längtet efter grönska och odling aldrig är så stort som nu. Så här kommer våra trädgårdsplaner (som kommer förverkligas i takt med ork, tid och pengar):
Trall och pergola vid växthuset
Utmed långsidan av växthuset har vi planterat en massa amerikanska blåbär av olika slag, och framför växthuset på gräset står idag den köksbänken som skymtar på bilden ovan. Här skulle vi vilja bygga ett litet trädäck med pergolafunktion, dels för att få en gnutta skugga i växthuset under sommaren men framförallt för att få en bra och mysig arbetsyta. Den skulle jag vilja kanta med land där vi kan odla klätterväxter och lite annat – kanske rosor? Den låååååångsiktiga planen med den platta gräsytan kring växthuset är att den ska få bli riktigt, riktigt lummig. Skulle även vilja plantera pil här och fläta ihop till ett grönt ”tält”, både för barnens skull men även för att det skulle ge en bra plats för hönorna att söka skydd i från sol och rovfåglar om det behövs. Vi har dragit fram vatten till köksbänken redan nu, vilket är oerhört praktiskt!
Stenpartiet framför huset
Det här stenpartiet är något av en pest – supermycket ogräs och i somras blev lösningen att helt enkelt låta det som såg ok ut få växa vidare där – mestadels viol, något slags fluffigt gräs och lite annat (plus tistlar och maskros som jag ryckte bort). Här vill jag bygga terrasser istället, alltså odlingslådor i olika höjder. En del av stenslänten är ganska flack, så jag tror det blir svårt att bygga bort hela, men vi kan nyttja den till viss del ändå. Närmast själva gårdsmarken och längst till vänster här ovan är slänten dock lite brantare och jag tror att två lådor här vore perfekt. Jag tänker mig perenner och kanske lite buskar här, lättskött och frodigt.
Längsmed kanten skulle jag vilja matcha ”häcken” av kantnepeta på högersidan, fast istället med lavendel som jag verkligen ÄLSKAR men inte har någon av. Nederst i bild (och närmast garaget) skulle jag vilja ha en härlig rabatt med perenner, lättskött men frodig och i flera olika höjder. Här mellan skulle jag vilja ha någon form av enkel trappa, både att ställa lite fina krukor med växter på och även för att kunna ha som sittplats på sommaren.
Det här projektet kräver ju en del, både virke och jord men även en ganska stor arbetsinsats – förutom växter som inte heller är gratis. Men NÅN gång så ska det väl bli gjort.
Som ni ser så finns det gott om idéer och tankar, det här är bara två av många, och jag älskar att gå runt och bara hitta möjligheter på gården. Trädgård är dock det jag tycker är nästan svårast, vill helst ha en sådär superlummig och ganska självgående trädgård utan stora, kala gräsytor, men det kräver en hel del kunskap, massa planering och tålamod och så pengar då, återigen. Nåväl. Vi ska ju bo här hela livet och ser vi hur mycket vi hann göra redan första året på gården så har jag goda förhoppningar om att vi kommer fortsätta ta oss framåt, och SÅ jag kommer älska varenda steg dit!
På ett sätt så skulle kanske många klassa mig som modig. Modig för att vi byggde vår första hus som ganska unga när många tyckte det var galet mycket pengar. Modig för att jag bytte karriär mitt i livet och gav mig ut i något nytt och okänt. Modig nog att ta steget och förstå när jag behöver lyssna på mig själv och därpå återigen byta karriär för att orka med. Modig för att vi följde vår dröm att flytta ut till landet och börja leva gårdsliv. Kanske modigt för att jag delar med mig av mina svårigheter och tillkortakommanden här?
Jag är ganska höjdrädd med, men utmanar gärna mitt mod sådär lite lagom – typ som när man är fast förankrad i en höghöjdsbana till exempel.
Jag kan känna mig själv modig ibland med, när jag liksom radar upp det så här, men just i varje beslut som fattas så tycker jag att jag mest går på min magkänsla och intuition. Intuitionen lyssnar jag väldigt mycket på, jag litar faktiskt i hög grad på att mitt ”inre jag” eller vad vi ska kalla det, faktiskt känner vad som blir bäst. På det sättet kan jag känna att jag kan hålla mig själv om ryggen även om inte andra gör det. Ibland kan mod bara komma av tanken att ”det här har ju en massa andra människor gjort, om de klarar det så klarar säkert jag det med”.
Att byta karriär och bransch sådär mitt i livet är nog det beslut jag själv känner krävde mest mod. Men jag blev så väl omhändertagen och bra bemött, att det inte alls var det som oroat mig som blev jobbigt.
Att lyssna på intuitionen eller magkänslan KAN ju också göra att man avstår från allt det som känns läskigt och obehagligt, men i mitt fall är jag ganska bra på att identifiera känslan och låta den finnas där utan att ta över. Om inte magkänslan bara säger ”NEJ” förstås, då litar jag på DEN känslan och avstår… Men det där obehaget, det har jag övat på att hantera med, varje gång jag ska hålla i ett seminarium eller prata inför folk, då övar jag på det genom att ”Fake it ‘til you make it”, jag ger helt enkelt inte obehagskänslan rum nog att sväva iväg och växa utan försöker se den, acceptera den, men sen köra på ändå.
Jag tror att det som andra ser som mod är nog bara när jag gör saker där lusten överväger just den där oron eller obehaget, och då kanske jag inte känner att jag gjort ett sådär vansinnigt modigt val ändå.
Att ge sig på att själva lägga klinker på altanen kräver också lite mod.
Det ska tilläggas med att orken att jobba emot sitt obehag eller oro självklart varierar från dag till dag, och vissa dagar ORKAR jag inte ta utmaningen. Vissa saker är för mig alldeles för läskiga att jobba mot oron med också, även om det kanske är sånt som andra inte alls tycker kräver mod.
En sak jag är orimligt stolt över är när jag ser uttryck till mod hos mina barn med. Mod att berätta om sånt som känns jobbigt, mod att fråga tjejen man är kär i om hon vill följa med ut och äta, mod att be om hjälp när det är svårt och mod att fatta egna beslut. För finns det något jag vill skicka med mina barn så är det just att VÅGA PROVA (eller nu när jag skrev det så finns det faktiskt en massa saker jag INTE vill att de ska våga prova, men ni fattar). Att det är ok om det blir fel, men att det inte är ok att INTE följa sin magkänsla.
Må mina barn alltid ha modet att gå sin egen väg ❤
Vad är mod för dig? Vad önskar du att du skulle våga göra?
godatankar.com 