Hej på er! Det här är det första direktskrivna inlägget på ungefär tre veckor, för vi har just kommit tillbaka från en semesterresa till Kroatien! Nu kommer det komma ett gäng inlägg från den resan, allt är kanske inte så intressant för er men jag använder bloggen som egen resedagbok med, så ni får liksom hänga med på allt 🙂 

Resan har varat i nästan tre veckor, varav två veckor i Kroatien och så bilresa mm dit och hem. Häng med!

Dag 1, torsdagen innan midsommar. Vi startar resan vid 04.00 och i princip hela resan flyter på väldigt bra – med det enda undantaget att vi fastnar lite i morgonrusningen utanför Köpenhamn när vi kliver av färjan. Trots att vi stannar en stund utmed den tyska kusten, som för övrigt är oerhört vacker, så kommer vi fram i nästan väl god tid – redan vid 16.00. Nu är det bara att vänta – dels på att restaurangen på Gasthauset ska öppna vid 18 och del på att mormor och morfar ska ansluta. De ska på semester i Frankrike, men har förlagt sitt första stopp på samma plats som oss för att vi ska kunna äta lite ihop, väldigt trevligt!

Ett tips är att pausa lite utmed kusten när man precis kommit in i Tyskland. Vid Timmendorfer strand och de andra orterna här finns det fantastiska stränder som ger barn och vuxna en möjlighet att sträcka på benen ordentligt.

Den tyska landsbygden är helt makalöst vacker, här är utsikten från första Gasthauset.

Lagom blek så här i början av semestern, men den där första, ljuvliga veteölen man tar på vägen ner kan ju göra vem som helst lycklig.

De vidsträckta fälten i Tyskland är jättevackra, landskapet ser så böljande ut.

Fantastiskt mysigt!

Dag tre (lördag) vågar vi inte direkt stanna till pga föregående dags köer, vilket visar sig vara bra. Det är mycket vägarbeten och köer nu med – och mycket mer trafik än vad det varit på flera år när vi åkt söderut. Vi spekulerar i att det är tyskarna som kör mot medelhavet för en weekend, det borde vara för tidigt för att deras semester ska ha börjat men det är onekligen mycket tyska bilar på vägarna genom både Österrike och Slovenien. I Österrike får vi återigen en kövarning på GPS’en, vid en tunnel, så vi tänker att vi gör som förra året när vi åkte över ett pass (st Michael) istället för genom en tunnel. Det är ju visserligen mycket trevligare, men vägen är så brant att vi nätt och jämt tar oss fram på tvåans växel, och väl uppe vrålar motorn efter kyla så vi tar en paus och sträcker på benen en liten stund. Vägen ner är lika brant, men väl nere ansluter vi till motorvägen igen. Vi börjar bli hungriga så vi svänger av mot det första raststället, bara ett par kilometer efter passet. Där hör jag att det låter om ett av däcken när vi sakta rullar in mot parkeringen. Helvete. Det låter som en av bromsarna ligger emot och när vi kliver ur bilen så ryker det om bromsbeläggen på vänster bakdäck. Vad i HELVETE gör vi nu!?!? Vågar vi köra på det och riskera att däcket antingen låser sig eller smäller??? Efter en stunds debatt och nån slags mat (vet knappt vad vi åt) så bestämmer vi oss för att köra en bit till, till nästa parkering, för att kolla om det möjligen släppt tills dess. Sagt och gjort så kör jag ut på Autobahn igen, med hjärtat i halsgropen och en stadig blick i backspegeln för att se om det börjar ryka om däcket igen…. Inget händer, och när vi stannar till igen nån mil senare så verkar allt vara som vanligt igen??!!? Vi vet inte om det var de branta backarna med mycket inbromsningar i passet som ställde till det, men i vilket fall är lättnaden obeskrivlig när det verkar funka igen!

Vi kör vidare, och trafiken glesnar ut. Halvvägs in i Slovenien så blir vägen väldigt liten och kringlig (som förra året) och vi kommer inte framåt särskilt fort. Med bromsen i åtanke försöker vi dessutom köra så mycket som möjligt med motorbroms, men det är inte lätt på slingriga bergsvägar. Till slut kommer vi in i Kroatien och passerar nästan direkt det stället vi bodde på sist, och nu är det bara en timme kvar. Dessvärre är vägen återigen väldigt liten och slingrig, så det känns som en evighet innan vi kommer till staden ”där vi bor” – Senj. Väl här så gäller det att följa väganvisningarna till huset, det finns nämligen inte med på någon GPS eller google maps. Maken kör – och svänger upp på en mikroskopisk bergsväg som enligt GPS’en bara fortsätter ett 20-tal meter till, men som faktiskt visar sig vara rätt väg till huset. I 6 km åker vi på den här vägen, den är slingrig och går upp i bergen, den borde vara enkelriktad eftersom den bara är 2 m bred, men det är den inte. Som tur är möter vi dock ingen! Långt ut i ingenstans så kommer vi ändå fram till huset – jag fattar inte att vi ens hittade dit för det var det mest otillgängliga semesterhuset jag någonsin sett, och då har jag sett en del… MEN, vi blev mottagna av mannen vi hyrt av och hans typ 80-åriga mor (hon bor i huset bakom vårt, det är den enda granne vi har på en mil!!!) och får lite omtumlade se på huset vi ska bo i i två veckor. Huset i sig är ungefär vad vi väntade oss, men även om jag sett utsikten på bild så måste jag säga att man nästan tappade andan… Vi ser ut över typ hela det Adriatiska havet! Runtomkring ligger bara berg och skog, så det är som att bo i en djungel av djurliv – det är så mycket fåglar jag hört som jag aldrig hört innan att det känns som man är på ett zoo! Vi försöker kasta in våra väskor och låta barnen ta ett snabbt dopp i poolen (som oxå har utsikt) men sen måste vi in till stan för att köpa lite mat till kvällen och kommande dag. Det blir den andra av MÅNGA gånger vi kör den långa vägen, men man vänjer sig!

Första doppet är ljuvligt!!!!