Ja, det känns som vi har en sådan hemma nu. Oliver (dryga 5 år) har helt klart kommit in i 6-årstrotsen. Eller fasen eller utvecklingshoppet eller vad man nu ska kalla det.

Hans humör är minst sagt instabilt och det blir mycket utbrott, både av ilska och av att han blir ledsen. Det är många kommentarer typ ”det bestämmer inte DUUUU” (vrålas med fördel rakt ut lagom till Lukas har lagt sig och somnat), han gör saker han VET att han inte får och är så sjukt dryg ibland.

Och jag tycker så synd om honom. Det kan inte vara lätt, att helt plötsligt förstå att vi inte är allt, att han har en egen vilja och att världen inte alltid kretsar runt honom. Att vilja vara stor och ta ansvar, men oxå att få vara liten och bli omhändertagen.

Vi försöker verkligen anpassa oss på så sätt att vi enligt alla pedagogiska metoder låter honom bestämma det som är rimligt, tex vad han ska ha på sig för kläder, vilken kompis han ska gå till och vara med och påverka middagsvalet, men det är ju långt ifrån alltid han kan få vara med och bestämma ändå. Man SKA gå och lägga sig en viss tid om man ska orka dagis, man FÅR inte gå ut i shorts och man KAN inte gå hem till kompisar som inte är hemma.

MEN han trycker verkligen på alla knappar som finns när det gäller mig och Tobbe, och hur mycket jag än skulle vilja säga att vi alltid är tålmodiga och pedagogiska så GÅR det bara inte ibland. Eller ganska ofta faktiskt. Så dessutom blir det inte bara hans egen utveckling han ska tampas med, utan vi skriker och skäller på honom. För när han inte lyssnar för 47 gången, när han tar saker för sin lillebror IGEN eller gör nåt annat som han vet att vi blir galna på så bara knäpper det till i skallen och man blir så ARG! Och man hotar (du får inte spela idag), man skriker (gå in på ditt ruuuuuuuum) och är ungefär lika dryg tillbaka.

Det är inte lätt för honom just nu, och inte för oss heller. Men hur anpassar man sig, vad gör man för att inte bli sådär rosenrasande och HUR får man honom att lyssna och förstå??? Jag tar tacksamt emot alla tips….

Och ibland är han bara så snäll, go och duktig. Här håller han på att bygga ihop det stora legoskeppet han fick som belöning för att ha lärt sig alla bokstäver. Min stora pojk!

Uhm. Det märks väl inte att man pendlar upp och ner i det hela själv heller va? 😉

Shit, det känns som det har gått många veckor sedan allt började, jag känner mig i alla fall så trött… De flesta har säkert läst på facebook, men om inte annat vill jag skriva för att komma ihåg allt lite själv.

Vi trodde ju att Lukas blivit bättre i sin lunginflammation, han svarade ju bra på kåvepeninet och var tillbaka på dagis i tre dagar (mån-ons) där han var jättepigg och glad, så vi blev lite oroliga när han helt plötsligt fick tillbaka febern på natten till torsdagen. Han var gnällig men rätt ok på morgonen, så jag gick till jobbet, men efter att han sovit middag blev han helt plötsligt apatisk, matt och flämtade när han skulle andas – alltså fick vi ringa till hälsan och åka ner dit vid 14-tiden. Den läkaren trodde att det nog bara var en annan infektion, men var inte helt hundra, så upp till barnakuten – igen. Det går ju såååå fort på akuten, och under 5-6 timmar gjorde vi massa tester, blodprov, lungröntgen, ekg osv.

Så duktig under alla prover!

Precis som förra gången så piggnade han till lite när vi var på akuten, så vi trodde kanske inte att det skulle visa sig vara något, men ändå kändes det liksom fel. Och visst, när vi fått alla provsvar så kom de ju fram till att lunginflammationen inte alls blivit bättre, utan värre istället =(.  En gissning (odlingen på blodet har inte gett resultat än) var att det är mycoplasma, och det är en bakterie som inte kåvepenin biter på. De tyckte att det var lite knasigt ändå att han blivit bättre först, och dessutom hostar han inte längre, men det kan ev. ha varit två olika bakterier och så tog kåvepeninet bort den ena, men den andra fick mer fäste då eller nåt.

En väldigt liten and att sätta dropp i…

Nåväl, nu blev vi helt plötsligt inlagda på barnavdelningen, och Lukas fick antibiotika intravenöst och dropp över natten (han har ju inte så mycket att ta av längre, tunnisen), så det blev till att snabbt åka hem och ta en dusch och hämta övernattningsgrejor för mig. Man sover inte så bra på sjukhus direkt – eller alls, egentligen… Vi trodde först att vi skulle få komma hem direkt på morgonen, men då fick vi veta att det skulle ges antibiotika minst till nästa dag.

Kan ju meddela att det är INTE roligt att hålla en 1½-åring inlåst på ett rum (mycoplasma smittar så han fick inte gå ut på avdelningen) i flera dygn, stackars Lukas höll på att explodera av ilska och frustration ungefär en gång i kvarten…. Natt två blev värre än natt ett, och jag gick med honom i famnen i säkert 3 timmar sammanlagd, för att inte tala om att han hostade (det började igen) och jag fick trösta honom var 10:e minut, stackarn =(

Även om vi inte fick gå ut på avdelningen så fick vi i alla fall gå ut utomhus, såååå skönt att få lite frisk luft och komma ut ifrån rummet en liten stund!

Idag åkte jag i alla fall hem på morgonen för att sova lite, hämtade Oliver hos mormor på hemvägen, men jag hann inte direkt göra det för på ronden fick vi beskedet att vi fick gå hem idag, och fortsätta äta en annan antibiotika hemma i en vecka, så det var skönt att få åka upp och hämta hem honom och maken!

Han har varit piggare och gladare idag igen, så jag hoppas verkligen att det vänder på riktigt nu, men vi kommer hålla honom hemma hela penicillinkuren (en vecka till) så han får en chans att hämta sig ordentligt.

Storebror med mormor och morfar var såklart inne och hälsade på med.

Vill förresten passa på att tacka för alla lyckönskningar, det har värmt!

Tyvärr missade vi ju oxå en fest nu ikväll hos ett par kompisar, synd att det var just idag, men vi hade inte orkat ta oss ut någonstans om jag så fått betalt för det =/