En ny garderob?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Var på Jossans visning av House of Lola idag (premiär för vårkollektionen) och HERREGUD de är duktiga på kläder! Det fanns verkligen något för ALLA, med smickrande passformer och väldressade mjukiskläder, från hemmamys till finfest! Låter visst som jag säljer det med, men jag är bara ett stort fan 😉

Själv hittade jag tre stycken absoluta måsten, en kavaj/jacka/kofta som var något av det snyggaste jag sett, en klänning i underligt format men som var extremt smickrande och cool när man fick på sig den, och så ett par rosa leggings… Sen hittade jag MINST lika många plagg till som jag VILL ha, men där får nog dessvärre budgeten styra… =/

Nästa onsdag har jag visning här hos mig, så då kommer jag göra beställningarna (om jag kan hålla mig), men tyckte det var skönt att hinna prova i lugn och ro idag när jag inte är värdinna (dessutom kommer jag ha båda barnen hemma själv eftersom gubben är på träning, vet inte hur jag tänkte där riktigt). Den som vill är välkommen då!

Äntligen på banan igen!

/ LindaG / 1 kommentar

Idag var det till slut dags, jag har varit på jobbet och båda pojkarna gick till dagis. Ja, såklart mannen gick till jobbet med, men han har ju inte varit sjuk så det var ju inte så konstigt. Stackars Lukas som var uppe på 40 graders feber och vände har varit jättepigg och glad idag, och likaså Oliver – så skönt!

Därmed blev det även en comeback till träningen för mig idag, och varje gång jag är där slår det mig (ok, oavsiktlig eller åtminstone undermedveten ordvits) hur OTROLIGT roligt det är! Det hamnar lätt på topp 3 när det gäller att få mig att må bra, för när man kommer därifrån har man blivit av med alla eventuella frustrationer och aggressioner, man har fått arbeta ordentligt med hela kroppen och bara haft det kul! Det är såååå upplyftande för hela mig känner jag, skönt att känna att kroppen fungerar dessutom och att man börjar få lite kontroll på den.

Känner mig riktigt laddad inför veckan faktiskt, det är väl egentligen inget särskilt som händer förutom att jag behöver jobba ikapp mig lite, men det ska bli kul ändå =)

På tal om jobbet förresten, satt i möte med chefen och en kollega idag för att diskutera en kompetensmatris vi håller på med. En av punkterna där handlar om social kompetens, och eftersom jag var den enda som inte fyllt i full poäng på den (utan jag fyllde i 3 av 4) så har jag gått och funderat det lite. Jag tycker själv att jag har självinsikt nog att inse att det finns en hel drös med folk som inte är så förtjusta i mig, men däremot har jag inte självinsikt nog att riktigt se varför eller hur jag kan ändra på det. Eller ja, jag kanske skiter i att ändra på något i alla fall, men det skulle ändå vara intressant att veta mera. Eller så har jag bara en annan mall, någon som enligt mig är då en 4a på social kompetens är ju någon som är superduktig på att nätverka och har en riktigt utvecklad social förmåga, och speciellt när det gäller att nätverka så är jag asdålig på det, tyvärr. Önskar verkligen att jag vore bättre på det, men jag vet inte riktigt hur man ska öva???

Jaja, det var en liten passus om lite smått jag gått och funderat på under dagen. Nu ska jag äta nånting, är vrålhungrig efter träningen!

En kärlekshistoria

/ LindaG / Lämna en kommentar

Lagom till jag fyllde 16 ändrades lagen om övningskörning – nu fick man övningsköra med en godkänd person från det att man var 16. Jag var överlycklig! Så fort jag fick möjlighet körde jag vart vi än skulle, och mitt körkort tog jag på första försöket en månad efter jag fyllt 18. Jag. Älskar. Min. Bil.

Älskar att köra bil, älskar friheten och farten (har en viss tendens att köra så fort som jag tycker är lagom, vilket inte alltid är samma som alla andra tycker, särskilt inte polisen av någon anledning), älskar möjligheten att, åtminstone i teorin, kunna ta mig vart jag vill, när jag vill det. En av de bästa sakerna jag vet är när man är ute och kör en vardagsnatt, typ en tisdag vid tolv-ett snåret, när det inte är en enda bil ute nere i stan, helt underbart…

Dessutom anser jag mig vara ganska bra på att köra bil, jag har jättebra koll på vart jag har bilen, är riktigt bra på att fickparkera (förutom när man ska visa för nån, givetvis) och har bra koll på trafiken runtomkring mig. Därför blev jag EXTRA förbannad förra lördagen, när jag var superstressad och skulle köra mig och Oliver till Boll-i-bompa och, jag vet inte vad som hände men jag fick väl någon form av hjärnsläpp, jag skrapar emot garaget när jag backar ut. Jag var så arg på mig själv att det kändes som att jag antingen skulle få ett psykbryt eller börja störtlipa, men vi hade ju som sagt jättebråttom så det fanns inte tid för någon av de sakerna. Ett fint skrapmärke på framskärmen (som tur var bara på plasten, men ändå) blev det… =(

Som jag nämnde i går så åkte vi ju till Jossan med familj på kvällen där sedan, för att umgås lite och äta kanongod mat. Allt var frid och fröjd tills det ringde på dörren och deras granne (eller rättare sagt deras grannes 18-åriga dotter) lite försiktigt framförde att hon hade backat på vår bil. Aaaarrrghhhh….. Jaha, det blev Tobbe som fick hänga med ut och kolla (jag körde inte så av någon underlig anledning kände jag mig inte så ansvarsfull… 😉 och fylla i alla papper. Framskärmen på motsatta sidan mot mitt fina skrapmärke var spräckt, så på en dag lyckades bilen bli märkt på båda sidorna framtill! Jaja, huvudsaken var ju att hon hade kommit in och sagt till, så det var väl inte hela världen, det blev bara lite mycket på en dag…

Var i alla fall och gjorde skadeanmälan på bilen, det visade sig att det hade tagit lite illa så det var både plåtskador, plastskador och lite annat smått och gott som hade gått sönder (verkstadskillen plockade loss ganska många delar…), men ok, vi får ju hyrbil när den är inne på verkstaden och så, så det ger sig väl. Vi passade på att be dem fixa andra sidan med i samma veva (ja, inte på försäkringen då dessvärre), när vi ändå blir av med bilen en dryg vecka =/

Åh förresten, nu när jag ändå pratar om bilar, både jag och maken ÄLSKAR den här bilen. Har haft den i ett halvår nånting nu (en peugeot 308 sw med glastak) och den är helt perfekt för oss!

Syskonen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Eftersom solen faktiskt sken in lite idag så passade jag på att ta lite kort på barnen, tycker annars att typ alla kort vintertid blir mörka och gryniga när det är så mörkt ute och inne… Har iofs en enkel digitalkamera med, så det påverkar väl inte saken till det bättre.

Kan ju börja med en härlig bild från förra helgen, som jag nog inte ens hann skriva om. Vi var hemma hos Jossan med familj och åt kanongod mat och tjötade – mycket trevligt! (förutom att bilen blev påkörd, men det tar vi i nästa inlägg)

Ser ganska pigg och glad ut, fast han var uppe i hela 39.9 på kvällen här, stackarn!

Det är klart, förmiddagen gick bättre, speciellt med lite alvedon i kroppen.

Oliver var inte heller helt i farten utan har mått illa hela dagen. Trodde han hade klarat sig ända tills han åt kvällsmat – han kom glatt in i badrummet där vi stod och meddelade att han hade kräkts. Vi trodde han skojjade eftersom han såg så glad ut. Det gjorde han inte. 

Det är inte många tillfällen, men ibland händer det att båda pojkarna kan samsas och leka ihop. Bygga klossar är en höjdare på olika nivåer =)

Fast det är inte jättepoppis när lillebrorsan river ens torn såklart. 

Nu väntar gissningsvis en intressant natt, hoppas att Olivers olycka blir den enda… *håller tummarna*

Härlig morgon…

/ LindaG / 1 kommentar

Åh men skit. Jag förstår om ni är trötta på att läsa om magsjuka, gissa hur trött JAG är på det här, men den verkar lixom inte helt gå över? Igår tyckte jag att jag mådde helt ok, så jag åt kyckling på eftermiddagen, en barnportion ungefär. Men den där jäklans kycklingen har bara legat och guppat upp och ner i halsen hela natten – INTE trevligt.

I går förmiddags ringde dagis och sa att Lukas hade feber, det är ju 10 dagar sedan han fick sin vaccination men det hade vi glömt i allt annat, så jag åkte och hämtade honom. Stackarn har en bra bit över 39 grader, med ipren är han nere på dryga 38, men han är ändå vid ganska gott mod måste jag säga. Däremot vaknade Oliver i morse och var jätteledsen och hulkade och behövde kräkas, naturligtvis… Det blev inget, men vi håller honom hemma från dagis med, även om han oxå verkar må rätt ok nu. Så jag som skulle börjat jobba idag igen blev hemma, visserligen kunde väl maken vabbat, men jag är fortfarande osäker på huruvida jag smittar eller inte, eller om det mest är efterkänningar jag har…? I vilket fall blir jag sjukt fort trött, i går passade jag på att städa lite på förmiddagen när jag kände mig bättre, men eftersom man inte får i sig så mycket näring så var jag så trött på kvällen att jag lade mig klockan 20.00, nytt rekord….

TRÖTT på det här!!!

Vi har ett bokstavsbarn

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ja det är Lukas. Han vägrar äta ris, pasta och potatis, men ÄLSKAR all annan mat – han är helt enkelt ett LCHF-barn kom vi på igår! Pojken vill ha kött, kryddstark mat och grönsaker, tvärtemot brorsan som vanligt alltså. Eller ja, förutom grönsaker då, för det gillar ju faktiskt båda (tack och lov).

På tal om mat kan jag meddela att jag har haft en kulinarisk upplevelse här på morgonen – jag vaknade utan att må illa och nu har jag ätit en fralla med god ost och druckit världens godaste kopp kaffe!!! Har nog aldrig njutit så mycket av en frukost som idag… Mmmm…. Barnen har ju varit på dagis hela veckan och maken på jobbet, men idag skjutsade jag honom så han kan jobba igen lite tid, och så ska jag hämta barnen i eftermiddag. Längtar sååå efter att få krama om dem och gosa med dem ordentligt, men jag får väl hålla mig lite på avstånd i dag med, för säkerhets skull.

Känner mig visserligen matt fortfarande, inte så konstigt när man inte ätit på 3 dagar, men på det stora hela mår jag som vanligt, och det känns jättekonstigt att vara hemma sjukskriven en sån här dag, även om jag såklart förstår varför.

Har blandade känslor inför att komma tillbaka till jobbet imorgon, det ska bli jättekul att träffa alla och jobba igen, men jag misstänker att det ligger en rejäl hög med saker som väntar på mig oxå… Nåväl, förr eller senare hinner jag väl ikapp. Tack för alla ”krya på dig” hälsningar förresten – det har värmt!

Dumma mig

/ LindaG / Lämna en kommentar

Åh, jag känner mig så dum och klantig som har åkt på den här jäklans vinterkräksjukan. Jag VET ju att det inte är mitt fel (och framförallt kan jag inte fatta hur bara jag har kunnat få den i familjen – först i alla fall???) men det är inte samma sak som jag känner.

Jag känner att jag inte har RÅD att vara sjukskriven en vecka, jag har inte TID att vara borta från jobbet, jag VILL ju kunna krama och hålla mina barn och jag tycker så synd om stackars Tobbe som får ta hand om allt själv =(

Idag känns det bättre än i går morse, men sämre än i går eftermiddags, men det kanske är just för att det är morgon. Har väldigt svårt att tänka mig att äta något alls, men ska försöka pilla i mig lite te. Har ju lixom inte kräkts sedan i måndags, men det känns ändå som all mat mest skulle åka upp och ner i halsen. Jag brukar alltid skoja med alla andra som varit magsjuka och säga att man åtminstone går ner i vikt, men det gällde tydligen inte mig – var lite nyfiken i morse men väger precis lika mycket som jag brukar göra. Slutsats – det finns INGA fördelar med att vara kräksjuk… ;-P

Lite bättre

/ LindaG / 1 kommentar

Det går i alla fall åt rätt håll, idag mår jag mest illa när jag ställer mig upp, men det är inte alls lika illa som igår. Däremot har jag världens superdunderhuvudvärk, att ligga i sängen i 1½ dygn är inget att rekommendera direkt, även om jag är extremt glad över att ha en ställbar säng så man kan halvsitta lite. Men man ligger och spänner nacken konstigt eller nåt, tror jag. Sedan är det säkert koffein-huvudvärk till en viss del med, mitt morgonkaffe har ju alltid varit heligt så lite beroende är man allt. Men men, nu har jag pillat i mig lite blåbärssoppa, så en kopp te kanske kan få det att bli lite bättre.

Men det som är nästan jobbigast är ju att man inte kan ta i barnen. Oliver går ju förklara för, men det skär i hjärtat när Lukas står utanför sovrumsdörren och ropar ”mamma”… Usch vad hemskt det känns! Och så känns det jättetaskigt mot Tobbe med, han valde att sova på soffan i natt (hade nog gjort detsamma, man vill INTE vara nära någon som är magsjuk) så han sov inte alls bra, och sen ska han ta hand om allt själv här hemma. Kan inte ens hjälpa till med att plocka ur disken, för jag vill ju inte ta i en massa saker som alla äter ur känns det som.

Är lite osäker på hur länge man bör stanna hemma med? Idag hade jag aldrig orkat gå till jobbet, men jag vet inte hur länge man behöver stanna hemma för att inte smittas längre…?

Vad fel jag hade

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har länge levt i tron att jag är immun mot vinterkräksjukan, eftersom jag inte fått den på minst 20 år, men det var tydligen önsketänkande.

Ligger nu totalt däckad och så fort jag rör mig mår jag illa, har inte kännt mig så här dassig typ någonsin tror jag  – fy sjutton! Orkar knappt se TV, detta var en viljeansträngning. Än så länge bara jag drabbad, hoppas verkligen det förblir så!!!

INTE mina värderingar

/ LindaG / 2 kommentarer

Alltså vad är det med fotboll egentligen??? Jag önskar det vore att generalisera och förhandsdöma när jag säger att fotbollsmänniskor, både stora och små, är ett helt eget folkslag, men enligt min egen (visserligen begränsade) erfarenhet stämmer det oftare än det inte gör det. 

Oliver har nu två gånger testat boll-i-bompa. Det ska vara boll-lek för 4-5 åringar. Lek. För 4-5 åringar. Mmm, kanonkul tänkte vi, några av grannbarnen går med tror jag, han är jätteduktig på att springa och har bra bollsinne (till skillnad från sin mor, helt klart). Så, vi går dit. Borde anat oråd när alla 4-5 åringar har typ full fotbollsmundering inkl. benskydd och hälften av barnen står i ena änden av hallen och skanderar ”Vi ska VINNA, vi ska VINNA”, men men, man har ju inte alltid rätt av första intrycket så vi knatar in. 
Tränarna verkar ok, föräldrarna ser väl normala ut, och uppvärmningen börjar bra med att de ska sparka lite fotboll och springa fram och tillbaka – inga konstigheter där. Sedan, andra halvan av träningen, är det fotbollsmatch. Och HÄR någonstans går det fel för mig. Fortfarande är tränarna bra och påpekar att alla ska vara snälla och ha det roligt, men nu börjar barnen skrika om att de ska vinna och det blir lite halvt om halvt hårdhänt mellan varven. Ok, inte jättekonstigt heller, barn är barn osv, men det som stör mig är just den jäklans inställningen att man ska vinna, och att inte föräldrarna kan säga nåt till sina barn??? När man har en 4-5 åring så borde det inte vara viktigt att vinna, det borde vara viktigt att försöka vara med och ha roligt. Men ingen säger något, alltså fortsätter det.

Tänkte det är bäst att passa på, eftersom jag hoppas att jag inte kommer ta så många fotbollskort framöver. 

Oliver reagerar inte så värst mycket, vad jag kan se, förutom att han helt klart inte tänker ge sig in i kamp om bollen när de andra barnen är ganska hårdhänta. Han har roligt, blir jätteglad när han sparkar bollen (oavsett åt vilket håll) och ser ganska nöjd ut. Fine – jag kan gärna gå på detta en gång i veckan om han tycker att det är kul att sparka boll och leka tänker jag, ända tills jag hör en av föräldrarna säga att -06’orna kommer börja i nån cup till våren, och då är det träning ett par gånger i veckan och tävlingar på helgerna. ALLVARLIGT?!?! När man är 5 år???? Alltså – efter man har uppnått denna vuxna och höga ålder är det tydligen dags att sluta leka och börja ställa in sig på att det är vinna som gäller. TROR. INTE. DET.

Det finns HUR många andra idrotter som helt, och mig veterligen är det banne mig ingen annan som har så dåligt inflytande på barn (enligt mina värderingar) som fotbollen. En av de större grannpojkarna går på friidrott, en annan klättrar, det finns bandy, handboll osv, så efter att denna boll-lek är slut kommer jag helt klart uppmuntra Oliver att testa något annat. Dessutom ska han när han blir stor nog (7 år) få testa ju-jutsu, kanonbra för självkänsla, kroppskontroll och gemenskap. Alltså en gemenskap där alla får vara med, inte bara de barnen som är bäst på att göra mål…

Ok, jag har extremt mycket åsikter om fotboll, och eftersom fotboll ändå verkar vara den vanligaste sporten att gå på så inser jag att jag måste vara ganska ensam om åsikterna. Men jag står för dem ändå, och hoppas att Oliver väljer en fotboll som främjar samarbete och att man hjälper varandra och har kul, snarare än en där man pushas till att göra mål för att vara värd något…