Idétorka

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har varit såååå jäklans sugen på något gott ikväll, som lite lyxigt fredagsmys efter en lång vecka. Men vad händer? Jo, jag kommer inte på vad sjutton jag är sugen på, vi har typ inget hemma, och pengarna är helt klart inte så många som de borde vara, så det slutar sorgligt och något patetiskt med att jag åker och köper nåt jag inte ätit på minst ett halvår – ostbågar.

Efter vilda diskussioner runt lunchbordet på jobbet kom vi fram till att ostbågar helst äts minst en dag gamla, och lite sega (vilket jag håller med om), så krispiga, färska ostbågar gjorde lixom inte att suget på något gott försvann. Är nu då inte sugen på något salt, efter ostbågarna, är inte sötsugen heller, så nu känner jag mig allmänt otillfredställd (på ett ätmässigt plan, ska väl tilläggas), ganska irriterad (vad fan åt jag ostbågar för, helt onödigt) och fortfarande sugen på nåt. FAN.

i-landsproblem….

En nedåtgående trend

/ LindaG / 3 kommentarer

Jädrans gravitation, vad ska den vara bra för? Ok ok, jag ser väl vissa ljuspunkter med att vi hålls fast här på jordklotet, men den kunde ju gärna gå lite mindre hårt åt den mänskliga kroppen…

Vad ska man säga – allt har en viss tendens att lixom…sjunka, verkar det som. Och då kan jag ju ändå inte påstå att jag på något sätt känner mig lastgammal med mina 32 år, snarare tvärtom. Dessutom verkar den påverka alla andra på ett annat sätt än mig själv. Jag tycker generellt sätt att folk blir snyggare med åren. Lite linjer, några gråa hårstrån och sånt där ger snarare lite karaktär och är snyggt – MEN jag uppskattar inte tecknen på min egen kropp som något direkt utseendeförhöjande… Får jag på mig lite kläder så kan jag känna mig ganska nöjd med mig själv, om inte annat för att man med tiden har lärt sig hur man ska klä sig för att framhäva respektive dölja olika saker, men naken är det en annan historia.

Det knäppaste är väl att man ÄVEN om man vet att det är helt sjukt jämför sig med de 17-åriga modellerna på alla reklambilder (dessutom retuscherade till tusen). Jag är inte (så) korkad, jag fattar ju såklart att det inte är realistiskt att se ut så, men ändå verkar det inte riktigt fastna. Det är väl lite med en teflonpanna, antar jag. Ja, huvudet då, inte kroppen, den har inte många likheter med en stekpanna. Sen har vi ju hela tankesättet att man ska vara stolt över att det syns på kroppen att man fött barn, men allvarligt talat så hade jag hellre haft en kropp som Heidi Klum som fött 5 barn och ändå får gå på visning på Victorias Secret…

Min vikt är jag väl hyfsat vän med. Eller alltså, jag har inte lust att göra uppoffringen det skulle krävas för att gå ner en sisådär 5 kg till – det är helt enkelt inte värt ansträngningen. Dessutom ser jag ju lite skillnad nu när jag har tränat ett tag, känner mig frisk och stark och det ÄR ju viktigast. Fast det hindrar ju ändå inte mig från att bli lite smått förbannad på mig själv framför spegeln ibland (är nog både en argsint bilist och en argsint spegeltittare verkar det som).

Nåväl, imorgon tänker jag äta en extra bit choklad (eller tre), och förmodligen svära för mig själv ytterligare en gång framför spegeln. Men det är ok, för jag kan åtminstone göra det med lite självdistans och glimten i ögat 😉

1½ års kontroll

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hämtade Lukas både idag och igår från dagis, och han är så glad! Inte direkt för att se mig, han hälsar glatt och så, men han är glad för att han är där – han springer runt och vill visa mig saker och bara tjuter av glädje – det är HELT fantastiskt att se! Att den här lilla ungen skulle passa på dagis trodde jag ju redan innan, men jag hade nog inte vågat hoppas att det skulle bli så här bra!

Min älskade lille skit sitter och kvällsmyser med lite vindruvor framför bolibompa.

I morse, innan dagis, var det dags för 1½ års kollen på BVC, 10.5 kg vägde han, och var 84 cm lång (lite snålt tilltaget kändes det som, men skit samma). Han rörde inte en min när han fick vaccinet, han är inte alls lika smärtkänslig som Oliver. Däremot hade han tydligen kvar vätska i öronen sedan öroninflammationen, men det var visst normalt (såklart på BVC), men vi skulle gå och kolla upp det om 3 månader så det har försvunnit av sig självt. Dessutom hörde läkaren ett blåsljud, men hon var nästan 100 på att det var pga hans förkylning, han har inga andra symptom på hjärtproblem och de har aldrig hört något innan, så jag är inte så orolig, men det ska ändå kollas upp det med.

En av frågorna på BVC handlar ju om om barnet kan bygga med klossar, och jag är inte alls partisk och stolt förälder när jag säger att han är skitduktig på det! (han har byggt tornet helt själv)

Såklart brorsan bygger kanonfint med! Det är kul att se när det kan leka lite tillsammans en stund, innan den ena eller andra får ett frispel.

Det känns ensamt

/ LindaG / 2 kommentarer

Det är nästan så jag inte vågar skriva det, för att inte jinxa det, men inskolningen av Lukas har gått ofantligt bra *ta i trä, kasta salt över axeln, snurra tre varv och vad mer man nu kan göra*. Som sagt så är ju han och Oliver olika, och förra veckan var det ju inskolning för hela slanten för honom och maken. Det gick jättebra, efter en stunds blyghet (från 30 minuter första dagen till 5 minuter andra, och sedan typ 2 minuter) så knatar han runt bland de andra barnen som om han aldrig gjort något annat.

Det är klart det blir skillnad med, han är ju mer van vid att ha fler barn runt sig än Oliver var, eftersom Oliver och hans kompisar ofta är hemma hos oss och leker, men vi trodde nog ändå inte att det skulle gå SÅ bra. Sen kommer det ju säkert bakslag förr eller senare, men det får vi ju handskas med DÅ.



NÄR i hela friden blev du så stor att du ska börja på dagis???

Idag var första gången jag lämnade – Tobbe börjar jobba idag efter dryga 7 månaders föräldraledighet – så vi var båda med och lämnade varsitt barn. Det är skönt att man känner sig ”hemma” på dagiset sedan Oliver gick på den avdelningen (Månen) och det är fascinerande att se den lilla, lilla plutten gå runt bland de andra barnen alldeles själv. Han är minst på avdelningen, och ganska många är lite större, uppåt tre år, men han är ju som sagt van vid större barn, så det går nog bra. I fredags, när han skulle sova första gången, sov han längst av alla barn (!) så när han sovit i två timmar fick maken gå in och börja väcka honom – inga trygghetsproblem hos den pojken inte! =)

Däremot har jag ändå en liten klump i magen idag, som sagt så var det ju första gången JAG lämnade honom. Skulle egentligen varit föräldraledig tom onsdag, men eftersom det gått så bra så är även jag på jobbet idag, även om det blir en lite kortare dag än det blir sedan… Egentligen borde det ju inte vara någon skillnad för mig som jobbat ett bra tag – men det är inte samma sak att han är hos maken som att han är på dagis såklart, så det känns allt lite tomt i hjärtat idag.

Mina barn, andras ungar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vi har ett litet bekymmer, som jag gärna vill hantera innan det blir ett stort bekymmer (även om det kanske inte skulle bli det). Vi har ganska många barn som är lika gamla som Oliver här omkring, så det finns alltid gott om lekkamrater, vilket är jättebra. Däremot finns det ett barn som är… besvärligt, ur min synvinkel. Han ska alltid skryta ”jag har mycket mer saker än dig, jag springer snabbare än dig, jag är bättre än dig” och är dessutom lite småbråkig rent fysiskt – och båda de här egenskaperna saknar Oliver helt (speciellt det fysiska, han har ALDRIG gjort någon illa).

Det påverkar ju såklart honom, han vill ju ibland leka med ”kompisen” eftersom han ju har såååå många fler leksaker (enligt han själv i alla fall, och Oliver har nog inte listat ut skillnaden än), men ofta slutar det med att han kommer hem ledsen eftersom ”kompisen” säger något dumt eller slåss. Det hände idag, Oliver kom hem storgråtandes eftersom ”kompisen” slagit honom hårt i magen, och hela hjärtat knöt sig på mig. Jag tog med Oliver i handen och vi gick över till grannen för att prata med barnet. ”Kompisen” berättar att han redan sagt förlåt och att de inte förstod varför Oliver gick iväg, så jag förmanar att de inte någonsin får slåss (såklart??!!?) och frågar Oliver om han vill vara med och leka igen – men det vill han ju såklart inte.

Men alltså – hur hanterar man det här? Jag vill inte göra en ALLTför stor grej av det inför Oliver, men jag vill ju ändå visa att det inte är ok, att han inte behöver acceptera ett sådant beteende av NÅGON. Har dessutom försökt förklara att det kanske inte alltid stämmer, det ”kompisen” säger, vilket är svårt, för han förstår inte riktigt vad en lögn är än.

Hjälp???

Ögongodis

/ LindaG / 1 kommentar

*ett extremt ytligt inlägg*

Hemma tittar vi väldigt sällan på ”vanlig” tv, utan oftast blir det serier eller filmer (det enda direkta undantaget just nu är På Spåret (AKA HerregudVadViKännsGamlaNu). Favoritserien för tillfället är Dexter (läs mer här om vad den handlar om), en helt sjukt bra serie faktiskt. Förutom att innehållet och introt (åh herregud, snyggt intro) är jättebra så kan man ju dessutom titta lite på Dexter själv (Michael C. Hall) – egentligen är han väl inte skitsnygg MEN han har såååå fina armar…

Går att se lite, även om han har tröja på sig…

Just armar är nog det jag tittar på mest, snygga underarmar är helt klart sexig! Annars är det ganska kul det där – vilka skådisar tex man tycker är snygga/sexiga. Här på jobbet är det stora variationer och vi har låååångt ifrån samma smak, vilket är rätt intressant egentligen – det bevisar ju lite tesen att alla är snygga för någon 😉 Förutom armar så skulle jag nog vilja säga att själva karaktären en skådis spelar kan göra honom attraktiv med, tex Skarsgård när han är vampyr i True Blood (tycker inte alls han är snygg annars) eller Jonny Depp i Pirates (bästa karaktären någonsin). Tycker om när det är lite oborstat och med självdistans (extremt viktigt, att nån tar sig själv på för stort allvar är otroligt oattraktivt), och helst med en liten glimt i ögat med.

Vem tycker du är sexigast/snyggast?

Negativ energi?

/ LindaG / 3 kommentarer

Har funderat lite på en sak ett tag nu, det här att jag skriver eller pratar om träningen verkar ganska allmänt tas emot som något negativt. Men jag menar ju inte att någon är sämre än mig på något sätt för att de inte tränar, och jag pratar inte om det för att jag vill visa mig ”duktig” heller. Däremot tycker jag att det är en fritidsaktivitet som är extremt rolig, och som jag blir glad och pigg av – något som gör att jag kanske blir lite överentusiastisk när jag berättar om det, men jag är nog likadan om jag tex berättar om någon god mat jag ätit.

Jag förstår ju att långt ifrån alla delar mitt intresse, men å andra sidan kan JAG gärna lyssna på när någon berättar om något de gjort och tyckt varit roligt? Kan man inte bara vara glad för att jag tycker att det är roligt? Försöker faktiskt nu i möjligaste mån (förutom här i bloggen då som ändå är MIN) inte prata så mycket om det, även om det blir lite ändå. Ganska tråkigt faktiskt…

Jag älskar att vara entusiastisk inför mat, resor, afterwork, shopping eller vad det än må vara, men jag blir rent allmänt ledsen när många människor gärna ska prata ner allt. Kan man inte få välja att vara lite blåögd och se fram emot tex en resa utan att tänka på bökiga eller jobbiga saker hela tiden, utan bara få längta? Det känns ibland som man när man var liten och längtade efter julen – tänk om någon då sagt att ”tomten finns inte, och du kommer ändå inte få det du önskar dig”? Då hade ju hela väntan och längtan försvunnit… Det är ju inte så att jag är superkorkad, jag VET ju att det mesta har negativa sidor och problem, men att få längta efter något ger mig ofta lika mycket som själva händelsen gör sedan – och jag har absolut inga problem att handskas med problemen när de väl uppstår, utan att låta det förstöra händelsen (i de flesta fall i alla fall). Då har jag större problem med att handskas med att folk vill ”ta ner en på jorden” och som dämpar drömmar…

Nyårslöften och annat

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ja alltså, JAG har inte avgett några löften, som jag sagt tidigare, men det drar ju ändå alltid fram någon slags nystarts-vind över de flesta så här års. Här på jobbet är det ett par stycken som ska börja träna, det är oftast nån som vill bli av med några kilon, och även om Beach 2012 känns avlägset (inte för att det är långt fram utan för att man har fått barn och dessutom inte är 20 längre) så får man ändå lust att lixom ”fixa till sig” lite.

Däremot känner jag att jag redan landat i en bra kost för min egen del – med grunden från LCHF (mycket fullfettsprodukter och lite kolhydrater), blandat med GI (de kolhydrater jag faktiskt äter vill jag ska vara av bra kvalitet) och så lite lagom fusk, eftersom jag ju tränar med. Det känns som en hållbar kosthållning för resten av livet, vitt bröd, pasta och ris (ok, undantaget sushi) kan jag leva utan att sakna.

Det KAN eventuellt vara första gången i mitt vuxna liv som jag känner att jag har en ganska bra balans, vilket känns GRYMT skönt! Jag VILL inte äta godis och andra tråkiga onyttigheter, och jag VILL träna – perfekt! Sedan är jag ju fortfarande gourmét och gourmand så lite lyxiga efterätter och en massa god mat blir det ju ändå, men jag avstår ju inte från något jag verkligen vill ha!

Shit, nu blev det lite pretto igen, men för att avrunda det hela så kanske man kan säga att det är på grund av min aktningsvärda ålder (32 år) jag har hittat balansen…? 😉

PS, lovar att nästa inlägg ska vara helt pretto-löst!

Konstiga känslor

/ LindaG / Lämna en kommentar

I torsdags förra veckan började träningen igen – för min del har det varit ett uppehåll på nästan fyra veckor eftersom jag varit sjuk och det har varit jullov. MEN som jag längtat! Det är en konstig känsla för nån som är så bekväm (=lat) som jag… Fast hade jag inte längtat så hade jag nog gått ändå i och för sig, efter det här uppehållet har jag såååå ont i axlarna och nacken (vilket i sin tur ger huvudvärk), det är helt enkelt till en viss del ren överlevnadsinstinkt – ska jag må bra så måste jag träna, åtminstone med ett kontorsjobb.

Den andra konstiga känslan inföll sig när jag kom till träningen i torsdags – nu är det ju den avancerade gruppen jag går i – och man känner sig otroligt liten och ”underlägsen” (inte så att någon annan känner sig överlägsen, men de är ju så duktiga och vältränade!). Man blir lite ödmjuk av att se hur mycket det finns kvar att lära sig, om inte annat… Därför är det väl tur att det är dags i kväll igen – nu kan man ju bara bli bättre!

80-tals dessert?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Kom precis på att jag kanske skulle lägga ut receptet på en av mina favoritefterätter ( i all enkelhet ), har just ätit en skål nämligen… 😉 Fast nu har ju träningen kommit igång, så det känns helt ok ändå! Tror det är ett 80-tals recept, men i vilket fall är det en höjdare när man varken har ork eller lust att göra något mer avancerat:

Päron i kolasås
4 dl grädde
0.5 dl socker (gärna muscovadosocker eller farinsocker)
1 msk sirap

Koka upp och låt sen puttra i ca 20 minuter. Häll över rumsvarma, konserverade päronhalvor.

Älskar den milda, inte alltför söta kolasåsen ihop med ett lite syrligare päron!