Det var något som sa ”Swisch” innan. Det var helgen som försvann på två röda sekunder, trots att vi lyckades klämma in en tripp till Linköping med barnen och mina föräldrar – helt galet vad fort just helgerna går!
Men men, det var inte det jag skulle skriva om idag tänkte jag (även om jag varmt kan rekommendera Linköping som dagsutflykt) utan om den något tveksamma karaktären man ibland har som förälder.
Som jag har skrivit innan så är ju Lukas sjukt gnällig just nu – eller som det så fint heter så är han inne i ett utvecklingssprång. Eftersom man som förälder lever med dåligt samvete så passade vi även på att öka på det med en rejäl dos när vår BVC sköterska sa att vi absolut borde sluta med gåstolen till honom. ”I Norge är det redan förbjudet eftersom det hämmar utvecklingen så” hette det. Självklart bannade vi oss själva genast och plockade som duktiga föräldrar bort det hemska djävulsverktyget.
Men så var det ju då det där med att vara frustrerad över att inte ta sig någonstans. Lukas har inte vare sig före eller efter gåstolen verkat vara sugen alls på det där med att krypa. Faktum är att han snarare blir vrålförbannad så fort vi placerar honom på mage eller i krypposition. När man däremot går runt med honom genom att hålla i hans händer så är han heeeelt överlycklig. Så – efter många, många dagars oavbrutet gnällande – har vi nu plockat fram gåstolen igen. Gnäller gör han fortfarande, men nu går det åtminstone att hinna kissa utan att han stortjuter.
Det dåliga samvetet om att vi är DÅLIGA föräldrar som minsann inte satsar till 200% på våra barn får vi helt enkelt leva med, det var det eller vår psykiska hälsa som stod på spel liksom. Och att ha två mentalt instabila föräldrar måste ju ändå vara värre än att ha två med dåligt samvete.
Men jag kanske skulle fråga på BVC om det med…?
(PS. Oliver kröp heller aldrig nåt vidare men älskade sin gåstol och det blev ju folk av honom med)
godatankar.com 