Inte direkt bantartider…

Vi har alltid lite fel tidsinställning när det gäller det där med fredagsmys, det blir liksom alltid torsdagsmys istället. Vet inte varför, men det är alltid då vi är som mest sugna på något gott och ett glas vin. Igår var det ingen skillnad, utan det blev två goda ostar, baguette och en bresaola-sallad som ni bara måste testa! Det är bresaola på ruccolabädd med parmesan, och så ringlar man över olivolja, citron, salt och peppar. Bland det godaste man kan äta, enkelt som det är.

Alltså allvarligt talat, testa det här!

I dag har det varit städdag hemma, lite förberedande städning inför julstädningen hemma (låter det pretto? Det handlar mest om att få undan all skit som man aldrig hinner med annars, jag har inte sett bänken i tvättstugan på ett halvår). Stackars Lukas har blivit förkyld igen så det har varit väldigt ledset här i kväll, men ingen feber i alla fall.

Oliver och jag har gjort en egen variant av Rocky Road med, istället för att lägga godiset i smält choklad så la vi den i min fudge, det blev asgott!

Just nu sitter jag och äter resterna av osten från igår med rostebröd och te, samtidigt som vi slötittar på Robinson – väldigt slappt och gött!

Dag 22 – det här upprör mig

Oj, här skulle jag faktiskt kunna skriva hur mycket som helst, till skillnad från de senaste ämnena. Men jag får väl försöka välja en sak, och det är något jag hörde om på P3’s Radiohjälpen häromdagen.

I korthet handlade det om en familj som var på semester i Thailand (ber om ursäkt om jag inte har alla fakta rätt, men det är svårt att lyssna riktigt aktivt med två barn). Det var en flicka på 3 år och en pojke på 7 år som lekte på stranden, och av någon anledning hade väl inte föräldrarna full uppsikt för rätt som det var kom den lilla flickan och sa ”De tog honom”. Jag tror nästan att MITT hjärta stannade när jag hörde den meningen, och jag kan inte ens föreställa mig hur föräldrarna måste reagerat. Pappan i familjen stannade kvar i en och en halv månad och letade, men tvingades tillslut åka hem – tomhänt.

Sådana här saker, speciellt när det rör barn, går så totalt rakt in i hjärtat att man nästan går sönder. Det gör lite för ont för att jag ska orka tänka på det, så oftast blir min reaktion att helt enkelt inte tänka på det, naivt och oansvarigt kanske, men jag orkar verkligen inte släppa in en del dåliga saker. Så nu tänker jag återgå till att titta på Robinson och tänka på något gladare, jag känner åtminstone att jag gör något litet för att hjälpa till – jag är världsförälder för UNICEF – det är inte mycket men allt är mer än inget!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s