Om en dryg vecka så är vi halvvägs in i graviditeten, åtminstone teoretiskt. Det känns en väldigt massa saker, konstigt, roligt, läskigt och fantastiskt, på en och samma gång.

Det där med att skaffa ett tredje barn när de andra är 6 och 10 år är kanske inte helt självklart, men jag tänkte väl lite berätta om hur just vi resonerade. Efter Oliver (min äldste) föddes var jag helt på det klara med att vi bara skulle ha två barn. En standard-familj liksom. MEN, direkt efter att Lukas (min yngste) föddes så kände jag att jag inte alls var färdig, till min egen stora förvåning. Till en viss del kanske det berodde på hur olika de två förlossningarna var, men på det stora hela så infann sig helt enkelt en känsla av att vi borde ha en till, längre fram.

Sen, för ungefär två år sedan, så började jag känna att det var dags ändå. Barnen började bli så självständiga och jag kände att det vore grymt mysigt med en till liten knodd, så efter lite diskussioner och resonerande hemma så började vi försöka – nu blir jag ju inte så himla lätt gravid direkt, så det tog ju 22 månader (men vem räknar….) innan det faktiskt blev så.

Då tyckte vi Oliver var såååå stor (3½ när Lukas föddes), nu känns det väldigt häftigt att ha två ännu större barn som förstår och är med på ett helt annat sätt!

Men den här graviditeten är ändå lite annorlunda, man har liksom inte den där rosaskimrande bilden av hur det är att ha en bebis, vi minns båda vakna nätter, skrikande barn och allt annat som hör till, så man ser väl lite mer ”nyktert” på vad som väntar. Dessutom har det ju varit skönt att få tillbaka lite av sitt eget liv med, när barnen är lite större och inte så beroende av oss – MEN, det som avgjorde är att det finns ju så mycket tid över till att ha självständiga barn sen med, när den här lilla knodden blir stor hen oxå. Det kändes helt enkelt som att suget att få ha ett litet barn igen är större än böket med en liten en!

Så har vi resonerat och känt oss för – och nu väntar vi spänt på att få se nummer tre på ultraljud nästa måndag!