Livmodern når nu strax över naveln. Fostret väger runt 550 gram och är 28 centimeter långt. Fostret rör sig mycket, speciellt på kvällarna kan det vara mycket gymnastik i magen. Redan nu har bebisen en chans att överleva om den skulle födas för tidigt. (källa 1177.se)

Jag har, återigen, en himla lätt graviditet. Jag har inte mått illa eller så, jag har inga direkt humörsvängningar och mår på det stora hela som vanligt. Allt detta är jag jätteglad för, men visst finns det några saker jag inte är sååå förtjust i, så bara för att ge en lite mer nyanserad och mindre rosaskimrande bild av att vara gravid så kommer en verklighetscheck här.

• Den ökade blodmängden (ihop med mitt låga blodtryck kanske) gör att jag måste kämpa på mig stödstrumpor varje dag, och på kvällen är jag ändå väldigt trött och tung i benen.
• Den här gigantiska bysten jag numer har (typ 4 storlekar större än min vanliga) ställer typ bara till med problem – den är i vägen, ömmar, kliar och är svår att klä sig efter. Jag saknar mitt vanliga lite mer plattbystade jag (speciellt när man tränar).
• Jag vet inte om det är pga lite foglossning eller om det bara är min ändrade balanspunkt, men jag får rätt ont i svanken nu för tiden, tex om jag sitter för länge. Det liksom molar och värker vid ländryggen mest hela tiden, förutom precis när jag tränar och ungefär 12 h därefter.
• Jag saknar verkligen att få dricka alkohol. Att få sätta sig i soffan när man lagt barnen efter en lång dag och ta ett glas vin, eller en whiskey, med maken och bara liksom andas ut.
• Likaså ostar och kallskuret, jag är så himlans osugen på väldigt mycket mat (däribland kött?!? jag som älskar kött annars) men just det jag inte får äta, i form av mögelost och tex salami lockar naturligtvis vansinnigt mycket.
• Jag saknar att kunna ta lite vettiga promenader, det är skönt att komma ut nu med, men det blir liksom inte samma sak när man får gå så himla sakta för att inte få sammandragningar.

Att jag är tacksam för att det är såna små problem och att överhuvudtaget vara gravid hoppas jag att ni förstår. Det känns väldigt skönt att magen nu är sådär fin och ”lagom stor” så det är tydligt att man är gravid men den är än så länge inte så mycket i vägen. Jag vet dessutom flera, både gravida och ogravida, som lider av riktiga problem, och på ett sätt känns det ju fånigt att skriva om mina småsaker, samtidigt som jag vill få med även de här små problemen för att det inte ska bli en jätteskev bild av att man svävar runt på små rosa moln liksom. Så – rätt eller fel – vad tycker ni? Ska man inte ”gnälla” över småproblem eller ger de en mer nyanserad bild?