Att leta efter sig själv

Strax efter att Filip föddes så kände jag att jag helt tappade fotfästet i vem jag är. Så klart att omställningen två till tre barn kanske gjorde lite, lite grann, men egentligen tror jag att den största orsaken var att jag helt bröt min ”vanliga vardag” där jag hade min roll hemma, på jobbet och med träning. Nu stod jag liksom helt utan alla mina vanliga rutiner och kände dessutom att jag både behövde och ville ompröva mina prioriteringar.

Tex så identifierar jag mig inte alls längre med träningen, jag försöker hålla uppe lite träning för att må bättre fysiskt, men jag är inte intresserad längre, typ alls. Därmed har jag även ”tappat” en hel del kompisar där det var i princip den enda gemensamma faktorn, det känns väldigt tråkigt men jag kan ju inte fejka ett intresse heller känner jag.

Hemma blev ju min mammaroll mycket större, eller den upptar större del av min tid, och det är fantastiskt kul men jag känner att jag också behöver hitta en balans i vart och hur jag ska hitta min energi till att vara en så bra mamma som jag vill vara. Det blev faktiskt lite lättare när jag började jobba halvtid, för helt plötsligt fick jag ett par dagar i veckan där jag inte konstant behövde finnas till för någon annan, jag kan själv välja vad jag gör och när (ja så länge man sköter det man ska, såklart) och jag får äta lunch i lugn och ro.

En sak jag insett, kanske till en viss del pga #metoo men till störst del bara för att jag blev äldre, var att jag har noll och intet tålamod till ”gubbsnack”. Det blev extremt tydligt när jag körde HIIT i lördags, det är ett härligt gäng gubbar men stämningen dem emellan är ungefär som om de var i yngre tonåren och jag kände att jag var så himla färdig med den attityden – no offense till dem alls, bara jag som inte kände att jag hörde hemma där längre.

Jag känner mig väldigt mycket äldre, rent fysiskt, en tredje graviditet i min ålder (jag är ju alltså 38 år även om jag själv måste tänka efter flera gånger innan jag kommer fram till det) har gjort att jag inte riktigt känner igen mig själv utseendemässigt innan graviditeten. Faktiskt så har jag väl egentligen inte så mycket emot det, med undantag för att jag skulle vilja komma i min garderob igen, utan det är mer av ett konstaterande att den som tittar tillbaka på mig i spegeln är mycket äldre än min egen sinnebild av mig själv.

På ett sätt har jag fått så oerhört mycket mer distans till saker som jag inte längre tycker är viktiga, men problemet är lite att jag inte riktigt har landat i vad och hur jag vill prioritera mitt liv nu. Att familjen är viktigast är så självklart, men HUR är svårare. Vi är inga curling-föräldrar (typ) men jobbar väldigt mycket med föräldraskapet och det kommer vi fortsätta med, trots hård kritik från en närstående det senaste. Vi känner ändå att vi gör både vårt bästa och ”rätt” här, så gott man nu kan det som förälder idag, misstagen är säkert tusen men vi tror att de rätt vi gör är fler, det känns som huvudsaken.

Mitt bokskrivande har också gått trögt, känner man sig nere är det svårt att tro på sig själv och det man gör och då är det väldigt svårt att skriva något man är nöjd med.

Den här perioden har varit så himla tung för mig och jag är inte framme än. Jag känner att jag måste hitta mig själv igen, få en egen identitet t.ex. på såna triviala saker som i fikarummet. Det har funnits korta stunder då jag känt mig som mitt vanliga, bubbliga och pratglada jag, men de har varit ganska få. Det är för övrigt en annan sak jag lärt mig om mig själv, när jag är riktigt glad så blir jag tydligen även väldigt pratglad och orkar ta lite plats, så ju mindre jag pratar desto sämre mår jag. No shit, kanske man kan tänka, men ibland är det inte så lätt att se på sig själv med lite distans.

Som vanligt med såna här inlägg så skriver jag dem mest för att jag tycker att det kan vara skönt att få förklara varför man beter sig på ett visst sätt, även om det kanske inte är så uppenbart för de som är drabbade, men även för att det hjälper mig själv att förstå genom att sätta ord på det hela. Och kanske, kanske, kan det hjälpa någon mer som känner igen sig i problematiken.

Kram på er, i morgon går jag på två månaders heltids föräldraledighet – och på fredag börjar jag med min julkalender som jag faktiskt verkligen ser fram emot!

Julkalendern.png

4 reaktioner på ”Att leta efter sig själv

  1. Vilket fint ärligt inlägg. Helt klart att det hjälper andra att veta att man är inte ensam i att känna och vilja vissa saker. Så länge det känns rätt för dig och din familj så är besluten ni fattar positiva för er.
    Ser fram emot din julkalender! Ha det så bra

    Liked by 1 person

  2. Jag känner igen mig i många av dina tankar. Livet går ju lite i cykler kan jag tycka. Olika saker är olika viktiga under olika perioder (ohoj så många ”olika” det blev här).

    Och det är svårt att vara ”sin egen” när man har små barn. Det blir en sorts obalans i jaget kan jag tycka, när nästan all tid man har i princip ”ägs” av andra. Men det blir annat senare. Mina barn är ju mycket äldre än dina och jag lovar att du kommer få mer tid. Även om det fortfarande är världens svåraste arbete att vara förälder. Upp och ner, hit och dit. Livet liksom =)

    Jag tror och hoppas du kommer att må bättre snart. Du verkar vara en sådan trevlig person med mycket ”livsglitter”.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s