Jag försöker, väldigt opretentiöst, att springa (nä alltså, jogga) någon gång i veckan. Dels för att jag tänker att det är bra för min kropp med lite hög puls men även för att jag fått lite feeling – vilket då gäller TANKEN på att springa snarare än själva aktiviteten.

Jag har förstått att det är trendigt att ägna sig åt fartlek när man springer, och vet ni, det är faktiskt exakt det jag gör! Det går till så att min hjärna leker att den och min kropp kan springa i någon form av fart och sen leker min kropp att den håller på att dö. Då går man en stund och sen börjar allt om igen… Men visst, när jag bara springer när jag känner för det och så långt som jag känner för just den stunden, då är det faktiskt rätt trevligt och jag kan förstå folk som springer (det är alltså inte samma sak som att jag springer ibland för jag är inte en sån som springer). Nu vill jag bara att min kropp ska lära sig att klara påfrestningen med, den har tagit en hel del stryk efter min sista graviditet känner jag, så jag smyger varsamt fram.

Med det här ville jag typ ingenting, men så kan det ju vara ibland, puss på er!