Jag har totalt bristande intresse för träning som det är nu, men jag försöker ändå hålla i. Det blir en omgång yoga, ett kort löppass (eller så långt som kroppen orkar för dagen) och så ett (någon enstaka gång två) kort gympass varje vecka. Men det är så knäppt, för efter varje träning blir jag så himla deppig en stund – trots att just träning är superbra mot depressioner (vilket jag nu i och för sig inte har). På nåt sätt känner jag mig liksom lite ensam och mentalt trött, känslan är att det är tungt att allt (som vanligt) bara hänger på mig själv. Jag måste själv motivera mig, se till att det finns tid, se till att jag får den träning jag behöver osv. Självklart kan ingen liksom ta över det här, men det är den känslan jag får. Vad skönt det vore om man hade nån som bokade, planerade, peppade och sällskapade när det känns trögt. Sen är det inte mer peppande att känna hur svag man är jämfört med hur det har varit heller….

Det var dagens korta fundering, vi sitter just nu och väntar på att Filip ska vakna från sin middagslur så vi kan åka ner till Vätterstranden en sväng hela familjen.