Men tyst nån gång, människa…

Det var väldans vad många djupsinniga och självreflekterande inlägg det blev här just nu? Kanske det beror på en annan insikt jag kommit fram till nyligen (alltså jag veeeeet, jag är värsta Dalai Lama <— gravt ironiskt), eller i alla fall något som blivit lite mer tydligt på sistone. 

Herregud vad jag pratar mycket när jag är glad?!

I ”vanliga fall” (det är ju sorgligt i sig) är jag kanske inte super-pratglad utan håller mig väl kanske ganska mycket för mig själv. Nu är jag ju fortfarande en introvert personlighet så jag kanske inte bubblar rakt ut till vem som helst – men gud vilket enormt behov av att prata jag får när jag är på gott humör? Då är det som om nån skakat om en flaska med julmust och det nästan pyser över i mig, stackars de som kommer i min väg då för då känns det verkligen som det inte GÅR att hålla inne på den enorma ström av ord som vill ut?! Jag vet inte riktigt varför det blir så, vet att många kanske blir nästan tvärtom och snarare vill älta när man INTE mår bra? 

Här är i alla fall någon som är glad utan att prata en massa! Han är ju faktiskt glad mest hela tiden, det lilla hjärtat!

Så nu vet du, ska vi träffas och fika, dricka vin eller bara umgås när jag är glad så får du vara beredd på att bli överöst av allt som bubblar ur mitt huvud, blir det för mycket får du väl säga ifrån 😉

Hurdan är du? Tyst när du är nöjd eller tyst när du är nere?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s