Nu kommer ett inlägg som måhända är ganska ytligt, men kanske är det inte BARA det.

Jag har gått och fnulat lite på hur jag ska skriva det här, OM jag ens ska skriva det, för det känns lite… privat? Oftast kan jag vara personlig men inte privat här, och det här är nog ett gränsfall, därav mina funderingar. Det gäller något så fånigt och ytligt som ålderstecken.

I maj fyller jag 40 år och det ligger liksom inte naturligt på tungan än, lika lite som det gör det när jag säger att jag är 39 nu. Men det är en egen sak, själva åldern bryr jag mig inte om, det spelar liksom ingen roll (ja ok, jag kan känna mig lite gammal på jobbet när de flesta knappt ens är 30, haha) förutom då att det känns lite konstigt att säga att man blir 40 när man inte KÄNNER sig som 40.

Men jag tänkte på något ytligare än så, jag känner nämligen att jag väldigt fort, typ i samband med att jag fick Filip, började se ”gammal” ut? Och med ”gammal” menar jag här att jag inte riktigt känner igen mig när jag kollar mig i spegeln längre, det är ingen värdering i det. Jag vet inte om det delvis är för att det kändes att det slet ganska hårt på kroppen med en tredje och ganska sen graviditet, eller om det hade kommit lika hastigt på ändå, men jag upplever det lite som att det ”kom med Filip” (inte första morsan som får gråa hår över barnen).

Det här när man sminkar sig på morgonen och det liksom är en massa små fina rynkor överallt? Grå hår kan man ju färga över och en lite äldre kropp märks inte under kläder, men ansiktet syns ju i princip jämt. Och missförstå mig rätt, jag tycker inte att rynkor på något sätt är fult (helt ärligt), men jag känner mig inte riktigt bekväm i dem? Som när man är på en fest och känner sig över- respektive underklädd, eller har på sig kläder som man inte är 100% bekväm i. Det kan vara snyggt på andra men jag är inte helt med på dem när det gäller mig själv?? Lite snöpligt känns det allt, när jag nu äntligen blivit så bekväm i mig själv att jag inte längre har nån direkt kroppsnoja.

Nu är det väl inget jag går och tänker på hela tiden kan jag inte påstå, utan mest när man sminkar sig eller när jag ser nytagna kort på mig själv, då hajar jag liksom till lite grann. Kanske kommer det gå över så jag blir mer bekväm med det, eller så lär jag mig väl bara att leva med det?

Så, nu har jag varit självutlämnande nog för en stund. Vi får väl se om någon känner igen sig kanske…

Pst, jag inser ju att begreppet ”gammal” är ett ord som betyder olika för olika människor, jag använder det här i meningen att jag upplever att jag ser äldre ut än jag känner mig, jag menar inte att någon är gammal för att man är 40 eller mer.