Sitter på Stuk och väntar på en avokadosallad till lunch, var inne och hämtade linser i stan så då passar jag på att äta nåt här med.

Jag äter ensam, som oftast de senaste åren. På mitt nuvarande jobb är jag ju just nu på ett så litet bygge att jag är själv ganska ofta men på mitt tidigare jobb var det också ganska svårt att få ihop luncher med nån. Inte för att jag är så spännande att luncha med kanske, men ändå.

Känner mig rätt ensam, och det är sjukt svårt att skriva om? Tycker jag skrivit om det mesta vid det här laget, men det här har jag funderat länge på nu utan att våga skriva om det. För om det är nåt som är fult i dagens samhälle så är det att vara ensam, för då är det nåt fel på en…? Jag har rätt hög tolerans när det gäller att vara själv och har absolut ett behov av det, men nu börjar det kännas jobbigt.

Det är jobbigt att skriva om, för jag vill inte att nån ska ”tycka synd” om mig, jag vill bara skriva av mig och lufta tankarna lite, bara det gör att man känner sig mindre ensam.

Men vad gör man då, när det är svårt att boka in saker mellan allas aktiviteter, för att inte tala om sjuka barn. Det är väl bara att stå ut då.

Tur att lunchen är helt fantastiskt god i alla fall, och att jag har bloggen där jag kan ventilera mina tankar lite.

En liten passus, som alltid när jag känner mig nere fryser jag? Är jag glad fryser jag sällan, men är man nere fryser man liksom inifrån, eller är det bara jag?

(Skulle jag tonsätta de här inlägget så skulle det vara med ”ingen vill veta var du köpt din tröja” tror jag, men det är nog bara för jag känner mig melodramatisk)