På onsdag börjar han på högstadiet, min äldsta som blir tretton i november. Samma högstadie som jag gick på i hans ålder, jag minns hur stor man kände sig, men jag minns oxå hur förvirrad och ensam jag kände mig. Allt var så komplicerat och lydde under regler som inte fanns skrivna någonstans och som ändrade sig hela tiden.

Jag är så stolt över min äldsta, över allt han vågar. Förra veckan bakade han kaka vid två tillfällen och kom upp med till först makens och sen mitt jobb – han kollade bussar och letade sig fram utan problem. Han åker till a6 själv om inte kompisen vill eller kan och cyklar nästan en mil själv till mormor. Jag är så stolt över honom, och jag är såklart orolig för honom med. Kommer han att trivas, får han nya kompisar, kommer han känna sig utanför, och alla andra tusen saker en mamma oroar sig för. Men jag försöker mitt bästa med att inte projicera min oro på honom, pratar bara med honom om allt nytt som kommer hända och hoppas så innerligt att han kommer fortsätta vara lika öppen när han pratar med oss som han varit hittills.

Vad du vuxit! Lätt att glömma när man ser dig varje dag.

Älskade stora, lilla pojk, hoppas de motgångar som ofelbart drabbar alla på högstadiet kommer vara av de mildare slaget, att du kommer därifrån mer självsäker och glad än när du börjar.

Vet i vilket fall att vi alltid finns här för dig och att vi förstår när du tror att vi inget begriper.

Lycka till i sjuan mitt hjärta!