Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??