Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).

Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.

Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.

Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.