Täppta näsor och en tvåbent hund

Tänkte innan idag att jag skulle sätta mig och blogga lite, men nu när jag satte mig blev det helt tomt i skallen. Men vi kör väl på ändå, lite vardagssvammel brukar det ju bli…

Vi varvar valp-träning med sjuka barn här hemma. I går vaknade Filip med täppt näsa så han fick stanna hemma – men istället för att det som väntat eskalerade till feber så försvann det i stället helt och var nog bara nån tillfällig morgon-täppthet. I dag fick istället Lukas rätt hög feber och framförallt feber som inte ville ge med sig med vare sig Ipren eller alvedon, riktigt hängig har han varit. Han får testa sig i morgon är tanken.

Valp-träningen då? Jo men vi hade vår första valpkurs-tillfälle i tisdags. Nala var superpeppad så att säga, hon började kursen med att grundligt skälla ut alla andra deltagare och gick sedan på bakbenen hela promenaden runt eftersom hon tog i för kung och fosterland för att ta sig fram till övriga deltagare. Joråsåatte. Himla bra husse o matte man kände sig som där en stund, men med lite pepp från coachen att det kommer ge med sig och att hon sen klarade övningarna galant så kändes det ändå bra. Hon är ju himla reaktiv den här lilla tösen – har förstått att det uttrycket passar bra på henne i alla fall. Hon reagerar ju liksom på det mesta, med någon form av blandad nyfikenhet, glädje och lite vaksamhet och försvar. Vi jobbar rätt mycket med henne, många gånger per dag blir det (korta) träningspass och våra promenader är också de ett helt eget träningspass i att gå fint i koppel. Går vi själva är hon duktig på att inte dra och att söka kontakt med oss, men kommer det distraktion i form av människor, cyklar, stora lastbilar eller framförallt hundar så blir hon så uppstirrad att hon helt tappar förmågan att lugna ner sig. Mycket att jobba på där – men vi märker också att det går framåt.

Orkade inte ens leta upp nån ny bild… Den här är från i helgen.

I dag var hon för övrigt med mig på jobbet på förmiddagen, försöker köra en halvdag i veckan i alla fall för att hon ska lära sig att hänga med där med. Först var det allmän utskällning, men sen lugnade hon ned sig och vi kunde sitta bredvid (jag och mina kollegor) utan att hon skällde på dem alls. Men gå fram gör hon inte heller, det är alldeles för läskigt…

Nu måste jag gå och lägga mig, i morgon stundar en ny dag med distansutbildning… Tjingeling!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s