Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Eftersom vi befinner oss i familjekarantän är det här mer som en helgmorgon än en vardagsmorgon, vilket innebär att jag är först upp. Tiden kan variera lite, men mellan sju och åtta på morgonen brukar jag försiktigt fösa en liten barnkropp från min egen för att kliva upp och få åtminstone några minuter för mig själv, med en kaffe.

Jag går ut i köket där mysbelysningen tänds automatiskt, tänder ljus och spolar kallt vatten från vår brunn i kranen. Häller det i kaffebryggaren, tar kaffe malet från kvällen innan (så inte hela familjen vaknar) och plockar fram min standardfrukost – två rutknäcke med lite mögelost. Det är så jäkla gott till kaffet, och precis lagom att smyga igång dagen med, lite senare blir det oftast kompletterat med en skål fil och müsli.

Det är helt tyst när jag sätter mig vid bordet och tänder ett par ljus, några tulpaner från mataffären i helgen hänger i och bidrar till lite hopp om vår. Ute har det tydligen snöat i natt, och jag fastnar i att bara titta ut över ängar och åkrar en stund. Det här är en av de bästa stunderna på dagen, jag är visserligen alltid optimist men på morgonen känns det som allt kan hända och som att jag har så många möjligheter för dagen. Den som inte är morgonmänniska tycker nog det låter helt galet, men jag är likadan varje morgon, speciellt när jag är ledig.

Näst upp efter mig är antingen 11-åringen eller 4-åringen, idag blir det de båda tätt följt av varandra. Ingen av dem är något fan av att ligga kvar i sängen när man vaknat direkt, så minsta ljud och så har jag famnen full med barn. Inte dumt det heller, men minstingens lekinvit får vänta till efter kaffet.

Hade den varit en vardag med jobb så hade klockan ringt 05:35 och jag hade gått upp efter att ha snoozat en gång. In i badrummet där jag har lagt fram dagens kläder för att inte väcka alla andra på morgonen, på med smink, fixa håret och sen åka till jobbet för att ta dagens första kaffe där. Ofta åker tonåringen med mig, då väcker jag honom precis innan vi åker så tar han likt en zombi på sig kläder och borstar tänderna – han får en drickyoghurt i bilen för frukost har han väldigt svårt för. När jag svänger av till mitt jobb släpper jag honom vid busshållplatsen så tar han bussen in till skolan, och jag börjar min jobbdag.