Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari

Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.

För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.

Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.

Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.

Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).