När jag hämtade Filip i går var han hes och lite snorig, och i natt vaknade jag av att han satt upp i sängen och hostade med ett välbekant biljud som innebär att han håller på att få krupp. Nu har vi vant oss och lärt oss, så efter en kort stund ute i kall luft så lugnade det ner sig, sen sov vi med sängen i högläge och fönstret öppet. Låg och höll honom nära mig och undrade vad vi hade gjort om vi hade suttit i ett skyddsrum istället? Eller om vi varit på flykt undan ett krig? Det är lätt att (till en liten grad) förstå hur maktlös man skulle känna sig som förälder i ett sånt läge, och det gör så ont att tänka på alla som flyr nu. Jag är glad och tacksam att jag kunde bädda ner oss i en varm och skönt säng, hemma där han känner sig trygg och där Alvedon och Ipren finns tillgängligt om det behövs.

Idag är han mest hostig och snorig, krupp kan antingen börja eller sluta en förkylning hos honom och nu var det väl en början. Det lär ju inte vara covid i alla fall, bara några veckor sedan vi hade det. Jag känner mig med rätt trött och hängig, men vet inte om det bara är sömnbrist – märker väl det om ett tag. Har i alla fall tagit ett välbehövligt varv med dammsugaren och plockat undan lite ”vinterpynt”, måste köpa lite tulpaner eller nåt för att få in lite vårkänsla. Hade planteringsjord nog för att plantera om lite tomater och kronärtskocka, måste köpa mer för att plantera om sallat. Nu ska vi kolla film och vila, ta hand om er – och har ni en slant över så skänk till någon av alla organisationer som jobbar med bistånd och akut hjälp!