Flaggan i topp

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Förutom när vi veckohandlade i går och när vi var på en hundkurs i grannskapet i dag så har vi inte lämnat gården på hela helgen. Hade det här varit i vårt hus så hade jag nog varit rastlös, speciellt den här årstiden när det inte finns så mycket att göra i en vanlig villaträdgård. Men här hemma har vi röjt och eldat, jag har byggt ett litet bord som man kan ställa saker på vid vår grillplats utan att Nala når dem (utan ansträngning) och Tobbe har byggt en sågbock.

Här käkade vi lunch idag, grillade gnocchi och stekfläsk och åt med lingonsylt, i en liten murrikka.
Vi slåss om att såga med motorsågen typ, så jäkla roligt!
Vi fjuttade eld på en massa döda, torra enebuskar, en hög med eld och sen tre lika stora högar precis intill som vi i tur och ordning matade på elden med.
Varmt och gott blir det!
Är man liten kan man klättra och ramla i de andra högarna med ris, till sin egen stora förtjusning.

Filip är så jäkla skön och rolig att ha att göra med (nästan jämt) här på gården. Som jag skrev i går så står han i med sitt så det står härliga till, och idag hjälpte han till att elda ris, bära ved och köra den stora tunga skottkärran med ved in i stallet. Jag FATTAR inte hur stark han är för att vara så liten, eller hur mycket han faktiskt orkar med, för vi blev absolut trötta innan han blev det och då var han mer aktiv än oss! Han har verkligen flaggan i topp här på gården, den här lille pojken!

Den här skottkärran kör han sedan in i stallet med själv och lastar av – typ hur många gånger som helst!

Så himla skön helg det har varit, även om jag är fysiskt trött så laddar det här på mina batterier hur mycket som helst – mycket för att det var så underbart väder med.

Det blir inte så mycket skrivet om de stora grabbarna, men dels är det för att de inte är med OSS lika mycket men sen naturligtvis för att de har sin egen integritet med. Men de har också varit duktiga i helgen, hjälpt till att elda och kånka ris, hugga späntved och lite annat smått.

Inte förrän solen precis nu gick ner så gick vi in. Tänk vad jag hade skrattat gott åt mig själv om jag hade vetat det i 20-årsåldern (eller 30-årsåldern för den delen)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s