Det känns, utan uppenbar anledning, lite segt, deppigt och skavigt just nu. Allt är egentligen som vanligt, jobbet funkar bra, ingen av barnen är sjuk, vi vuxna är friska och jag har haft hyfsat med tid för träning mm. Allt är bra, det finns inget att klaga på – men kanske är det helt enkelt bara så att energin har tagit slut efter vintern och allergin har tagit vid och svept undan det sista av den (energin alltså, inte vintern även om det hade varit bra 😉 ) Men inspirationen till att skriva här är likt min övriga energi ganska låg, fast det egentligen hjälper mig. Så det får bli lite såna här ”hattiga” inlägg, för att kanske komma igång igen?

I lördags var jag i alla fall ute hela dagen och åkte längdskidor, jag chansade på att det varit kallt nog innan snön lade sig för att vinterleden på Dumme Mosse skulle vara åkbar. Den visade sig vara ”spårad” mest av det fåtal som åkt före mig, och lite här och var slog det igenom med is-slush där det inte var fruset nog under. Mina skin-skidor är fantastiska att åka med, MEN när de blir blöta kan det fastna snö under vilket då och då hände och då tar det så tvärstopp att man nästan står på nästan. Det blir heller inte så ”teknisk” åkning i ett sånt spår, däremot tar det ganska mycket energi att ta sig fram. Oavsett var jag superlycklig, för kolla bara hur magiskt vackert det var?!?!

Jag åker ju enligt min vana trogen i ett långsamt tempo med många pauser för att fota eller bara kolla på omgivningarna, och självklart med matsäck så jag kan vara ute nästan hela dagen. Avkopplande och krav- och prestigelöst, och det blev i slutändan ca 1,5 mil jag åkte – delvis pga en del återvändsgränder där det efter ett tag inte var spårat alls. I går och idag har jag därmed så mycket träningsvärk i ljumskarna att jag går lite ”lätt” stolpigt, hahaha!

Mitt flås är ju kasst men i långsam takt går det bra att åka – och axlarna har banne mig blivit lite starkare känner jag när jag här och var lyckas staka mig fram. Oftare blir det ett mellanting av att kliva och att klassiskt skida fram, och stavarna ger mer balans på det ojämna underlaget än någon fart.

PS. Förresten, jag måste berätta – vi har faktiskt en åtminstone teoretisk möjlighet att få påskkycklingar, eftersom hönan Herta lade sig för att ruva i slutet av förra veckan. Lite orutin av oss har dock gjort att hon nog ligger på väldigt få ägg – och eftersom vi än så länge bara har en fertil tupp så är troligen inte alla befruktade. Men ändå, kanske ett par stycken små fjuniga saker?