Gårdagens nyhetsrapportering med rubriken att svenskar ska förbereda sig för krig gav en lagom dos av ångest tycker jag. Jag FÖRSTÅR att man inte menar att det kommer nån och flygbombar här i morgon, men bara att skärpa hur man pratar om det känns ju allvarligt och jobbigt på många plan. Jag som har huvudet ner i klimatet till vardags i jobbet ser ju också att man dels (naturligtvis) tar fokus från det till något som känns mer överhängande akut – klimatfrågorna känns ju fortfarande diffusa för en stor majoritet upplever jag och dels är ju krig oavsett vart det äger rum en ENORM klimatbov förutom allt annat gräsligt det är.

Det kommer också en mängd tankar i mitt huvud samtidigt (och ni vet ju hur bra min hjärna hanterar sånt nuförtiden). Här på vår lilla gård skulle vi rent teoretiskt kunna klara oss ganska bra själva, men det skulle kräva ett HELT annat tankesätt och arbete och dessutom redskap. Jag är inte dummare än att jag fattar att det är otroligt naivt att tro att vi bara skulle kunna ställa om rätt upp och ner, det är tusen saker vi inte kan och vet, och skulle vi dessutom börja göra alla de saker som skulle leda till självhushållning så finns det inte en chans i världen att vi kan jobba heltid båda två, utan kanske snarare max halvtid – vilket inte naturligtvis inte är görbart rent ekonomiskt. Att försöka växla upp självhushållning samtidigt som vi jobbar som vi gör går inte, då bränner vi ut oss båda två. Vi HAR i alla fall ved och vatten så vi klarar värme och vattenförsörjning själva (vilket typ alla på landet gör – och de som är uppväxta på landet reder sig ju på ett helt annat sätt än vi nyinflyttade gör), om man tänker att vi kan hinka upp vatten från brunnen om strömmen går ett längre tag.

Jag har ju såklart inga lösningar för något av detta, men att fundera kring det känns nödvändigt – och självklart också lite roligt att tänka kring självhushållning på ett sätt. Det blir såklart också mer komplext med tre barn, hade vi varit två vuxna och vi var tvungna så hade vi nog kunnat klara oss, men dels är vi många och dels så har vi tre personer som vi inte ”till vardags” kan avkräva att de ska leva på spenatsoppa två månader om det är det vi lyckas odla vintertid – om det inte är ett faktiskt nödläge.

Ja ja, det var dagens svammel för att lätta på trycket i mitt huvud. Vet att många av er inte alls funderar på de här sakerna (dömer INTE för detta – alla har sina egna strider!) men vet också att några få av er tänker på det ganska mycket. Skönt ändå att dela sina tankar, på något sätt.