Jag missade att lägga ut gårdagens inlägg i fånga februari, och nu ids jag inte. Det var ändå inget litterärt mästerverk direkt… Har ingen koppling till dagens ”natt och dag” heller känner jag, utan det kommer bli (som vanligt) lite allmänt babbel om det jag känner jag vill formulera mig kring.

Först och främst, Alla Hjärtans Dag? Jag ser liiiite förvånat omkring mig på sociala medier och ser att det åtminstone där verkar vara ganska många som faktiskt uppmärksammar dagen? För mig känns den ganska plastig och påtryckt, och det är inte något vi direkt firar. Med det sagt fick jag faktiskt tulpaner i går, men det var kanske också för att maken var och handlade mat 🙂 Jag tycker också att skolorna liksom blåser upp det rätt mycket, på Filips fritids har de pysslat inför alla hjärtans dag i över en vecka, och jag har en diffus känsla av att han liksom väntar sig att vi ska fira dagen på något sätt, hemma idag.

Andra på hjärnan – sorgen över Lisebergs vattenpark. Alltså vi åkte ju förbi och jag pekade på den i söndags och nämnde att det skulle bli så roligt med en vattenpark att besöka framöver? Så himla tragiskt, även utan personskador (vad nu som hänt den sista killen de letar efter), men för Liseberg, Göteborg och alla som sett fram emot detta.

Den tredje och sista saken jag tänkte skriva om är att jag fått förlängt mina 25% som sjukskriven i hela februari ut. Det känns väldigt skönt, även om jag inte varit på jobbet särskilt mycket i januari så är ju inte vare sig influensa eller magsjuka såna saker som laddar batterierna heller direkt. Känner också att mitt minne varit riktigt uselt det senaste, det är ungefär SÅ ofta jag bara famlar i ett svart hål när jag ska säga något, eller göra något. Min tripp till Göteborg är den första aktiviteten jag gjort utanför jobbet sedan i somras, och den gick ju dessutom… sisådär, som ni vet. Jag har lite, under denna tiden, glömt att jag inte bara kan ”vila” för att ladda batterierna, utan jag behöver ju faktiskt även göra roliga saker för att fylla på, det har inte funnits ork nog för det. Jag VET ju att det är ett direkt tecken på att jag har för mycket, och känner mig ganska förbryllad över att jag ändå inte sett det, denna gången heller? Blandade känslor här – väldigt skönt med ”respit” från heltidsjobb månaden ut, men viss vanmakt över att min hjärna funkar dåligt, och även depp över att jag helt enkelt känner mig dum/mindre kapabel. Suck. Också lite oro över hur jag ska orka upp till 100%.