Att man gillar sånt som är vackert är väl knappast unikt, och alla har troligen olika saker de anser vara vackra. Det som helt golvar mig, det är naturen – och särskilt nu på hösten. Ännu är inte färgerna sådär sprakande som de (förhoppningsvis) kommer bli, men luften är en annan och färgerna är också annorlunda. Den kyliga och fuktiga nattluften gav i mötet med morgonsolen en fantastisk utsikt härom morgonen, inga bilder jag kan ta gör den rättvisa. Att just bo med vyer som utsikt, att kunna se över fält och åkrar och skogar, det gör mig så orimligt lycklig.

Jag är glad att jag har förmågan att se allt det som är vackert, delvis hjälper det ju att jag tycker om att fota (ni vet, på glad hobbynivå) för det gör ju att man tittar på saker på ett annat sätt. Samtidigt är det också vansinnigt frustrerande, för de vackraste sakerna GÅR inte fota på ett rättvisande sätt, såsom solnedgångar och dimhöljda ängar. Eller ja, det finns såklart fotografer som klarar det med, men jag är inte en av dem. Det som däremot är lätt att fota, och som samtidigt gör mig lika glad som de stora vyerna, det är de små detaljerna. Frostiga nypon, en solkatt på mossa, lysande röda rönnbär… Och snart vackra löv i alla färger.

Jag TROR att det som är vackert påverkar mig i större utsträckning än det verkar göra många andra, det värmer liksom upp hela bröstet och jag blir lite andlös. Barnen är liiiite trötta på mig när jag hela tiden pekar ut sånt som är vackert, de stora i alla fall, Filip är själv rätt duktig på att peka på det som är fint. Men kanske har ändå något av min kärlek till naturen smittat av sig, för det händer att även tonåringarna uttrycker att det är en fin himmel, eller vackert ute, vilket gör mig så himla glad! Må ni alla hitta det ni tycker är vackert, och njuta lite extra av det!