I helgen som gick firade vi Filip, som fyllde 8 år igår. Nån gång frågade mina stora barn om jag tycker mer om honom, eftersom han blir mycket gosad och lekt med – och jag gosar ju inte och leker med dem NU, men påminde om att jag har gosat och lekt precis lika mycket med dem när de var i hans ålder. Kan tänka mig att den känslan av ”orättvisa” lätt uppstår när det är långt mellan barnen och när den typen av kärlek man visar ett yngre barn är så synlig, med gos och lek, medan kärlek till en tonåring består av helt andra insatser. Var ändå tvungen att rannsaka mig själv när jag fick frågan, men jag älskar dem ju precis lika mycket så det var snabbt gjort.

I alla fall, Filip fick scout-prylar (inkl kniv som han blev mycket glad över), radiostyrd bil och sen en massa leksaker från kompisar som kom på kalas. Note to self – ska han ha kalas nästa år så ska vi hyra in kalaset nånstans, man får ju lite lagom stresspåslag över att ordna så att alla har det bra, äter nåt, ingen är ledsen och ingen gör nåt som skadar saker eller personer… puh.

I går var jag hos en sjukgymnast (nu ska vi se, det heter säkert nåt annat, men ni fattar vad jag menar), för att börja reda lite i vad det är som gör att jag har ont i höften hela tiden. Hon började med att konstatera att jag inte kopplar på mina djupa rump-muskler (det var jag inte förvånad över) men också att jag svankar ”lite för lite”, vilket kändes mer förvånande. Jag har fått rehabövningar som jag ska köra i 2 veckor till nästa besök, såna där fånigt jobbiga övningar trots att man knappt gör nåt. Min egen misstanke är att min dåliga muskelaktivering beror på något annat, men jag har ändå lite förhoppning om att kanske komma framåt i att hitta den orsaken framöver.

I dag blir det egenträning igen, är fortfarande förkyld och hostig men behöver också bara få röra mig lite. Inget flåsigt pass alltså, utan lite lätt styrka och rörlighet får det bli. Och så min höftträning då.