Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.

Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.

Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.

Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.

Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.

Hur mår du?