Navelskådning och utåtblickar

Strax innan jul så sjukskrev jag ju mig eftersom jag kände att jag totalt tog slut på energi och därmed fick som ett återfall av utmattningen. Sen har det varit mestadels ledigt sedan dess, men idag var tanken att jag börjar jobba igen egentligen. Har dock haft ett samtal med läkare och kommer jobba halvtid januari ut för att den öka under februari, hoppas det kan funka.

Under tiden jag varit hemma nu har jag funderat en del, eftersom jag denna gången tyckt att jag haft alla förutsättningar för att INTE bli utmattad. När jag läser på lite så tror jag att jag fick hjärntrötthet efter utmattningen, vilket för min del då varit att det varit jobbigt att koncentrera sig längre stunder, uruselt minne, sömnsvårigheter, lättdistraherad, stor energiåtgång att träffa folk och blir väldigt snabbt trött. Att det överhuvudtaget gått så bra som det faktiskt gjort hittills har nog varit just bra förutsättningar, med gården som är terapi, träning, bra mat, stabila familjeförhållanden (ja förutom konflikter med tonåringarna då, att det tar så oooootroligt mycket energi av mig är nog pga hjärntröttheten med slog det mig nu?), typ inga aktiviteter på fritiden förutom träningen, ett bra jobb utan stress och med stora möjligheter att lägga upp både tid för vila och återhämtning och bra kollegor.

Jag har ju alltså gjort precis allt ”rätt” men ändå har det inte räckt till, vad hade då hänt om det faktiskt HÄNT nåt? Och med det facit i handen så kanske jag på något sätt behöver landa i att jag inte fixar att jobba heltid än – hjärntrötthet kan ju ”läka ut” men det kan ta tid. Vad jobbigt det kändes att skriva känner jag nu, att ”erkänna” att man inte orkar jobba heltid – för jag känner mig som om jag försöker mygla eller lata mig, fast det inte är det det handlar om? Men det känns så DUMT att man inte ska orka (som i övrigt frisk person) jobba heltid ens med de bästa förutsättningarna? Samtidigt måste jag ju ändå orka leva alla delar av livet, jag KAN inte vara helt färdig efter jobbet, det är inte alls rättvist mot vare sig mig själv eller familjen.

Jag kommer inte vidare i den här tanken just nu känner jag, jag vill så gärna bara hitta en lösning men den finns inte riktigt där.

Jag utlovade visst ”utåtblickar” i rubriken med, men det var kanske ett stort ord för något som kanske snarare kan kallas för ambitioner för året. Det finns två saker jag har tänkt göra för mig själv 2024 faktiskt:

  1. Sluta se mig själv som, eller skämta om mig själv som, gammal. Det är lätt att känna sig gammal när man är trött jämt och liksom känner sig äldre än ”förr” (vilket ju givetvis stämmer tekniskt sett, men ni kanske fattar hur jag menar?) och känner sig ur form, men vad sjutton – det finns gott om tid att känna sig gammal på riktigt senare i livet, så varför ska jag göra det redan nu för?
  2. Fan. Alltså jag vet att jag hade en till punkt, men nu har jag gått runt i en kvart och funderat och jag kommer inte på det. Ja alltså, det är ju så här min hjärna funkar (eller inte funkar) nu för tiden, jag får väl återkomma till det om jag kommer på det…

Vad hände?

Ja alltså, eftersom mitt minne är icke-existerande så har mina egna funderingar på vad som egentligen hände år 2023 varit ganska innehållsfattiga – och jag orkar inte läsa igenom alla inlägg jag själv skrivit heller på bloggen. Men om vi gör det lätt för oss, och bara tar några höjdpunkter som jag har bilder på? Så – 2023, vad hände egentligen?

Hade ju glömt! Men det var ju tillräckligt med kyla och snö för att åka skidor på Dumme Mosse ju!
Vi bytte den gamla tvättstugedörren till en helt i glas – både ljusare men även till himla stor nytta när man behöver lokalisera familjen ute på gården.
Vi firade min bror som fyllde 40 med lite familjeutflykt på Visingsö.
Vi fräste upp en liten åker och satte rovor – i efterhand en dum idé, vi orkade inte rensa ytan och grisarna äter inte råa rovor utan vi behöver i så fall koka dem = för bökigt i vardagen.
O grävde en ankdamm…
…och all jord blev till ett stor, ny blomsterrabatt!
Maken byggde en altan utanför växthuset – nästa år blir det med pergola till också är tanken.
Precis i början av sommaren var det så torrt och bränt överallt att jag ALDRIG trodde att det skulle bli grönt igen….
…men precis efter midsommar vände det ju. Själva midsommar blev dock fin!
Som tur var hann vi installera den nya altandörren i vardagsrummet innan regnen kom.
Storbarnen var på egna sommarläger och vi tog med lilleman på en miniweekend i Linköping
Vi fick två små kattungar! Juni och Vante, två små töser ❤
I växthuset växte gurka och tomater – och överallt ute exploderade ogräset av allt regn så jag höll på att bli galen…
Vi fick nya ankor – men precis som de förra så fattade de aldrig att de skulle gå in när det blev mörkt, så en kulen höstkväll blev de skrämda av nåt just som vi skulle gå ut och ta in dem, och flög all världens väg… Vi ger upp ankor nu.
Den regniga sommaren gav dock enormt mycket grönska!
Vi lånade sommarfår – väldigt trevligt och till stor hjälp för att sköta betesmarkerna
Frank kom till gården, med förhoppning om små griskultingar i början av 2024!
Vi traskade lite på Bauerleden, i våra egna hemtrakter
Vi försökte njuta av sista höstfägringen med de båda lönnarna, nu är den till vänster nere pga stor skada efter ett oväder 😦
Och jag stickade min första tröja!

Jag blir nästan förvånad när jag ser allt så här – vad mycket vi hunnit med! Och SOM jag längtar till ”utesäsongen” på gården igen…. Vi verkar ju ändå haft ett rätt bra år, trots regnig sommar och lite utmattningsåterfall så här i slutet av året. Inom kort ska jag blicka lite framåt istället tänkte jag – så på återseende inom kort!

Och hörni – jag önskar er alla ett riktigt, gott nytt år!

Gott Nytt År!

Nyårsafton gör ändå ett kliv framåt i jämförelse med julafton. Jag har både tänkt reflektera över det gångna året och skriva lite om året som kommer, men det får bli en annan dag. Vill i alla fall tacka er alla som läser, stöttar och kommenterar – och vill bara säga att det betyder mycket för mig! Jag tänker på er alla, mycket oftare än ni nog tror (inte i egenskap av läsare utan i egenskap av personer som funnits eller finns i mitt liv).

Härmed önskar vi er ett riktigt Gott Nytt År!

Både när vi skärper till oss…
…och när vi inte gör det!

Det kommer fler jular…*

Jag har inte, och kommer inte, skriva så mycket om den här julen eftersom en av de värsta dagarna jag varit med om. Härligt med tonåringar ändå.

Men, två saker var bra – att se Filip glad över sina paket, och så den julklapp jag själv fick av maken, nämligen en helg på hotell i Göteborg, alldeles bara för mig själv! Ser SÅ mycket fram emot detta, ska bli nästan löjligt skönt att inte tänka på nån annan än mig själv. Det enda smolket där är väl att man kanske skulle velat haft lite mer ork, nu får den ju liksom övriga livet, gå lite på halvfart, men det blir bra det med.

Stiligast av alla!
Nåt paket eller två blev det – mest uppskattat var såklart LEGO

Sen passade vi på att ta en kortare led ute häromdagen, när det för en gångs skull INTE var pissigt väder utan faktiskt solen sken en kort stund. Så himla fint! Brukar ju lägga tips på leder under ”vandring”, men denna led som kallas Fabrikören som utgick från Bauergården i Bunn var inte tillräckligt fin för att tipsa vidare om – mycket delar på vägar av olika slag. Men fint vid sjön!

Minns knappt när jag såg en sån blå, vacker himmel senast.
Alltså förlåt, men jag KAN inte slappna av med små barn på brygga med isvatten? Ser absolut framför mig 1000 sätt han ramlar ner i isvaken och dras ner av sin blöta overall. Är det bara jag?
Vackert ljus och milda färger över Bunnsjön
Är man trött lägger man sig ju helt sonika ner och vilar lite. Rosarosig om kinderna likt sin nya tröja!

Nu skrotar vi mest runt här hemma, jag har dragit på mig en förkylning och har inte kunnat träna så som jag hade hoppats på under lovet, men kanske ger det sig snart. Det blir lite småfix och annat här för att få dagarna att gå, men det är svårt att motivera sig till nåt alls efter att det blivit mörkt vid typ tre…

Hoppas ni haft en bättre jul än oss – önskar er en god fortsättning!

*Det kommer fler jular, säger Underbara Clara i en text, och det är väl sant. Men ändå, så himla många jular med barnen hemma får man inte ändå, så fortfarande känns denna tung så in i märgen – över skitsaker som eskalerade utom kontroll. Vill bara dra ett streck över denna.

Ris a la Malta

I vår familj är Ris a la Malta det bästa med hela julbordet – men jag vet väldigt många som inte alls håller med. Jag tror faktiskt också jag knäckt lite av gåtan till varför det är så – jag tror helt enkelt massor av folk bara ätit dåligt gjord Ris a la Malta. Tex har jag ALDRIG ätit en bra Ris a la Malta på något julbord?! Folk verkar inte riktigt förstå hur man ska göra den för att det ska bli den ljuvliga, gräddiga och milda ris-desserten det är, toppad med en fräsch saftsås med jordgubbar. Och då kan jag fatta att det är svårt, Ris a la Malta är enkel men måste ju göras RÄTT såklart!

Ledsen att jag inte har några bättre bilder, hade ingen lust eller ork till att vispa fram kameran.

Rätten börjar såklart med huvudingrediensen risgrynsgröt – jag gör den i en kastrull i ugnen för att få den perfekt (och utan nån äcklig brun skinnyta). Vet jag att jag ska göra Ris a la Malta så brukar jag skippa kanelstången i gröten och bara gå på vaniljstång, tycker den blir ännu godare då. Viktigt också att gröten inte kokar sönder utan att riskornen håller ihop, då blir det bäst.

Det är liiiite svårt att ge exakta proportioner här – jag gör ju på den gröt som inte omedelbart äts upp, och eftersom det som sagt är familjens favorit så kokar jag gröt typ till 16 personer (!!!) . Men jag ska försöka:

Ris a la Malta, typ 4 portioner

Gröt till 4 personer, ca 10-12 deciliter färdig gröt.
3 dl vispgrädde
1-3 msk florsocker, beroende på hur söt gröten är

Vispa grädden löst, och rör ner i den kalla risgrynsgröten. Rör försiktigt så inte allt blir mos, men blanda ändå väl. Smaksätt med florsocker – det får INTE bli för sött men ska ändå smaka efterrätt ju!

Nu kommer vi till saftsåsen, den tyckte jag inte om när jag var liten, men när vi lärde oss att röra ner en burk fryst, rårörd jordgubbssylt i så är den helt fantastisk! Har du nu inte rutinen att göra just sån sylt för att använda just till detta såklart, så kan du nog köpa lite frysta jordgubbar, tina och skiva ner, för att få lite mer fräschör. Eller frysta hallon kanske? Jag gör saftsåsen på egen saft (körsbär var det jag hade nu), men köpesaft av bättre kvalitet går också bra.

Saftsås, ca 4 portioner

2 dl koncentrerad saft
1,5 dl vatten
1,5 msk potatismjöl
1 burk (typ 6-8 dl) rårörda jordgubbar (se ovan)

Blanda saft, vatten och potatismjöl och koka upp under omrörning. Ta från värmen när det börjar koka, och kyl ner (i vattenbad om man har bråttom). Rör sedan ner jordgubbssylten eller hallon, eller vad du nu har till hands för bär.

Nu har du den bästa desserten, frukosten, eller mellisen för alla julens dagar! Världens bästa comfort-food när julen inte blev som du ville – men kom ihåg att Ris a la Malta är ALLRA godast när man är lite hungrig!

Den mörkaste dagen…

…men med det fantastiska budskapet att nu vänder det! För även om det bara handlar om någon minut ett bra tag framöver, så är ändå känslan att det går åt rätt håll med dagsljuset en stor lättnadskänsla.

Glad över våra nya fönsterdörrar som släpper in det lilla dagsljus som finns. Och så granen som sprider ljus övriga dygnet såklart!

För min egen del känner jag också att det vänder – vilan jag fått i veckan hjälper, vilket känns SÅ skönt. Det innebär ju däremot såklart inte att jag är ”good to go” direkt, men som med ljuset så går det åt rätt håll. Jag har ett uppföljande samtal med läkare precis i början av januari för att utvärdera läget lite, men vågar inte gissa på hur det kommer kännas tills dess. Vi får se helt enkelt, huvudsaken nu är att jag känner att det hjälper att vila.

Jag har i alla fall landat lite i att min ”dipp” i stort sett är en missbedömning av hur mycket energi det går åt för min hjärna i vissa aktiviteter. Jag har helt enkelt inte helt förstått och accepterat att kostnaden för fokus och prestation är så mycket högre nu än innan utmattningen, och har tänkt att alla mina goda förutsättningar har räckt, vilket det ju inte har. När jag väl vilat tillbaka mig till lite närmare min nya norm så ska jag försöka utvärdera och justera mitt arbetsupplägg lite. Det ska nog gå bra.

Men hörni, jag måste också bara prata lite jul – visst jag tycker det var längesen jag hade nån julkänsla, men i år måste det vara någon form av rekord? Vi firar ju en superlugn jul själva här hemma, så det är inte direkt nån stress vilket är skönt, men någon julkänsla vill heller inte infinna sig. Julpynt, julgran och adventsstjärnor till trots – jag bor ju mitt i en julidyll – så känns det noll som jul. Alla julklappar är i alla fall klara, och vi har gemensamt bestämt maten till julafton (det blir inte julmat utan istället blir det oxrullader). Bästa stunden på jullovet blir gissningsvis den traditionsenliga uppesittarkvällen med ostbricka, massa exotiska frukter och lite kallskuret, hela familjens favorit. I år hoppar vi över Bingolotto däremot, och siktar istället på nån film som de stora barnen och vi vuxna kan titta på tillsammans efter att Filip lagt sig.

Hur känner ni själva, är det någon julfeeling eller är det helt kört?

Ärad vare gud i höjden…

…denna har jag gjort i slöjden! Skämt åsido så blev jag faktiskt klar med min tröja för ett par veckor sedan. Jag stickade den utifrån ett ”kit” man köpte på nätet med garn och beskrivning, men jag valde färgerna själv, och även om det lätt är tusen fel på den där jag tappat maskor, tappat räkningen eller bara gjort fel, så är den ändå såpass ok att jag kan ha på den i ”allmänhetens åskådan”. Och jag känner mig jättestolt! Har ju bara stickat några vantar innan, det har blivit mycket guider på youtube för att fatta vad allt i stickbeskrivningen betyder… Här är den!

Garnen är alpacka och merinoull, så även om det INTE är billigt att sticka (800 kr för garnet här) så hade en tröja i samma material kostat mig mer på nätet. Men framförallt kan jag ju göra den som jag vill! en krage i en höjd som passar mig, och jag kan anpassa den åtminstone lite efter hur jag gillar en tröja.

Man ska dock tydligen ”blocka” den när man stickat klart (blöta ner och plantorka i rätt form) men det har jag inte gjort än pga har inget ulltvättmedel hemma. Gillar den lilla puffärmen som ger den lite karaktär!

Tröjan är stickad uppifrån och ner med raglanärm, med rundstickor, vilket ändå kändes hyfsat smidigt. Faktiskt kände jag OMEDELBART att jag ville sticka en till, men i ett helt annat garn och med lite justeringar här och var, så det har jag påbörjat nu. Det är också vilsamt för hjärnan att sticka – förutom vid detaljer där man behöver tänka till – men det är däremot tyvärr inte suuuperbra för nån med musarm, men det får gå ändå.

Absolut hemgjord och nån som kan sticka ser nog alla fel, men jag är glad ändå!

Vila och vila och vila

Hej, jag är här, och jag mår ok. På morgnarna mår jag typ som vanligt och känner mig mest jättefånig som går här och är sjukskriven, men allt eftersom dagen löper på så kan man väl säga att det blir himla tydligt att det behövdes lite vila. Jag gör småsaker, i korta stunder, men sen behöver jag vila i allt från 30-60 minuter innan jag orkar göra nåt igen. Jag borde kanske inte göra nåt alls då, kan man tycka, men för mitt eget psykes skull så vill jag ju ändå känna att jag har NÅT att sysselsätta mig med, mellan vilan.

Så jag sköter djuren – och vilar. Jag plockar ur disken – och vilar. Jag stickar en stund – och vilar. Och nu har jag gjort dagens sista aktivitet, köttfärslimpa – så nu blir det vila resten av kvällen och jag är heeeelt slut. Det är himla svårbedömt att veta vad jag orkar med, och blir det fel så blir det som idag att jag blir en zombie strax efter 15 – och då har jag typ inte gjort nånting förutom att vila, sammanlagt under dagen har jag kanske typ en timmes ”aktiv” tid.

I dag gladdes jag i alla fall åt att få se lite blå himmel och en gnutta solljus, det var så längesedan att det kändes nästan konstigt? En vän var över en kort stund och lånade en grej, och då märkte jag att jag har svårt att hitta rätt ord, igen. Det känns ju segt.

I morgon ringer läkaren, får se vad vi kan spåna fram tillsammans. Just det, ett av barnen har en ful hosta, hoppas inte den eskalerar får då får jag ändå inte vara själv hemma och vila i morgon och det behövs. Helgerna blir ju heller inte så mycket vila för hjärnan just.

Dagens stora mål i morgon blir att åka in och träna – det är ju ett basbehov för att må bra, och även om träningen får anpassas efter förutsättningarna så är den i sig en förutsättning för att må bättre.

Kram på er, stressa inte ihjäl er nu inför julen!

Slut – igen

När ni läser det här så är jag hemma, och anmäld sjuk. Jag är inte utmattad – inte på samma sätt som förra gången, men jag har en massa symptom som gör att jag måste pausa lite. Till skillnad mot förra gången, när stress, ansvar och alltför många arbetsuppgifter mot vad jag klarade av, så är det inte samma typ av situation som har satt mig i den här sitsen nu. Jag ska försöka förklara lite.

Förklarade det så här för några kollegor (detta är hur JAG upplever det, det kan såklart finnas lika många varianter som det finns människor) :

En tanke (orange pil) i en vanlig hjärna går den raka väg som hjärnan har förberett för den. Det kräver inte så mycket energi och det går snabbt.

I min hjärna uppstod en massa ”hinder” i hjärnan (utmattning kan ge ärrvävnad i hjärnan), vilket gör att tankar som brukade gå obehindrat nu måste kringla sig fram en lång väg för att nå fram – vilket såklart kräver väldigt mycket mer energi. Förresten, ska vi börja med att konstatera att hjärnans arbete kräver energi? Men det utgår jag från att ni vet.

Några saker jag har svårt för efter utmattningen är ju namn, huvudräkning, att koncentrera mig längre stunder och att träffa en massa nya människor. Jag KAN göra alla de sakerna, men skillnaden är att de nu tar SÅ mycket mer energi av mig. I höst har det varit många tillfällen då jag behövt koncentrera mig och ”skärpa mig” långa stunder, och jag har nog missbedömt hur mycket energi det tar.

Det här är mycket svårare att acceptera än själva utmattningen, för jag har ett stabilt och jämställt förhållande, tre barn utan diagnoser, jag bor på en gård som är ren terapi, jag har bra kollegor och ett bra jobb där jag själv lägger upp mitt arbete, det är utan stress och arbetsuppgifterna är väldigt givande. Alltså förutsättningarna blir inte så mycket bättre – alltså känns det ju otroligt misslyckat att inte klara av vardagen då, när alla andra gör det?

Vilan har väl varit för lite kanske, det var enklare i somras – för då hjälpte en massa gårdsarbete och utomhusaktiviteter till att låta hjärnan vila. Så trots att det kanske kunde se ut som det borde vara mer hektiskt då, så blev det mycket mer vila för hjärnan. Nu i höst och vinter så blir det i princip inga aktiviteter ute, och själva vintern med mörker och kyla hjälper inte direkt till heller. Sen blir det ju heller inte direkt hjärnvila av att vara hemma med tre barn, det är inte samma sak som att få vara hemma själv en stund, utan några måsten.

I veckan kände jag att det slog över, så att jag måste slå i bromsen. Jag har i accelererande fart blivit tröttare allt tidigare på dagen, nu är min energi i princip slut till frukostrasten, och hemma har jag inte haft någon energi över på en månad minst. Alla sociala aktiviteter i höst har fått utgå, förutom den konstiga julfesten, och jag har haft noll ork att företa mig något. Stackars barnen. Och maken. Jag har ju redan sedan utmattningen dragit ner massor på vad jag företar mig, men det får ju inte bli så att jag bara går runt hemma i en dimma och isolerar mig. Träningen är det enda jag krampaktigt hållit i, men den är SÅ jobbig i det här tillståndet, det är som att träna fast man har influensa och dessutom inte ätit på hela dagen.

Blir en naturbild till detta, eftersom det är det som gör att jag mår bäst.

I morgon ska mitt ”fall” tas upp på vårdcentralen, men nu har jag i alla fall en vecka på mig att vila hjärnan på riktigt, och lättnaden i hela mig vid den tanken säger mig också att jag gjort rätt val.

Har ju hela tiden varit öppen med min utmattning, så fortsätter med det, även om det här nu som sagt känns mer som ett misslyckande… Men nu vet ni läget i alla fall, är jag mer vimsig än vanlig så kanske ni förstår varför.

Grått o blandat

Jag har haft lite svårt att få fokus till att sätta mig och blogga denna veckan, det har liksom hänt en massa saker men jag har inte orkat skriva så detaljerat om det, och då känns det mest som någon form av upprabblande av saker. Samtidigt vill jag för min egen skulle gärna skriva lite vad som händer med, och eftersom inte inspirationen för nåt vettigt verkar vilja infinna sig så får jag väl ändå gå på att rabbla upp veckan. Men värt att nämna är ändå att från att ha varit lite i botten av energitanken förra veckan så har det ändå, trots en mängd aktiviteter, sakta börjat fylla på med lite energi igen ändå. Inte mycket, men det är inte helt i botten.

Veckan på jobbet började med en två dagars utbildning i projektledningsmodellen LFA, bra utbildning och en väldigt logisk modell att både förstå och jobba utifrån. Kändes bra!

Onsdagen var sen en heldag med vår nya avdelning och avslutades sen med en julfest, som liksom var så knepig att den egentligen behöver ett eget inlägg – men det har jag inte lust att skriva om just nu, så det får stanna där. Jag hade dock en extremt bra hårdag, men fick inte till några vettiga bilder på julfest-klädseln.

I torsdags jobbade jag hemifrån, och fick viga rasten åt att skotta snö med fyrhjulingen, då det vräkte ner ungefär en decimeter till. Väldigt roligt sätt att skotta på – nu håller jag tummarna att den mesta snön ska ligga kvar trots att det utlovas lite plusgrader framöver. Vi har typ 2 decimeter totalt här nu, och då har det ändå packats ihop en del i dagarna nu när tempen legat över nollan.

I dag har det varit Julstädning med stort J på schemat, det har varit tämligen eftersatt här hemma och behovet var stort. Nu känns det oerhört tillfredsställande att det doftar lite svagt av såpa och inte finns många dammkorn, plus att jag ställt upp det julpynt jag vill ha. I morgon tar vi in granen som maken köpte idag!

Högt upp på min hylla i köket står min allra mest kära prydnad, mormors julljusstake, som hon faktiskt fick från sitt föräldrahem så den är från början av 1900-talet! I år har även Underbara Claras vinterbok fått en plats på hyllan, tillsammans med lite gammaldags tomtar. Annars är det ganska sparsmakat med julpynt här, jag har inte så mycket som jag verkligen tycker om – en del är billigt skit rent ut sagt, som jag köpt när vi flyttade ihop, och det är inget jag vill ställa fram längre. Kaaaanske man skulle orka åka till Gröna Lund i Vireda en sväng i morgon och kolla efter några tillskott……

Så, en inte så spännande rapport av det som pågår här, men nu vet ni i alla fall att jag lever 😉 Kram på er, och ha en bra andra advent!