I morse lämnade jag minstingen hos mormor istället för på dagis, mycket uppskattat av dem båda. Det tar ungefär 30 minuter att åka till mormor och det är motorväg i princip hela vägen så det är smidigt. När jag åkte därifrån och in till jobbet så är det en väg som rent teoretiskt borde ta max 10 minuter genom stan, men i morgontrafiken tog den minst det dubbla såklart. Det blev också väldigt tydligt vilken skillnad i kvalitet det är på tiden fram och tillbaka till jobbet nu (när jag inte åker via mormor då) mot innan när jag skulle ta mig genom hela stan. Tiden är ungefär densamma (ca 25 minuter till jobbet och sen 5 min promenad från parkeringen), men att åka i lugn och ro på landsväg och motorväg dörr till dörr är så mycket mer avkopplande rent mentalt att det faktiskt tillför något i mitt liv snarare än att bara vara en transportsträcka.
På vardagsmorgnar har jag ofta sällskap av tonåringen och även om han är trött vid 07 så ger det ändå möjlighet att få prata lite med honom i lugn och ro. Är vi väldigt trötta lyssnar vi bara på morgonpasset i P3, vilket inte är fy skam det heller.
På vägen hem lyssnar jag ofta på en podd, gärna Gynning & Berg som ger känslan av att man sitter med tjejkompisar och som ofta får mig att skratta. Trafiken är oftast inte så intensiv ens i rusningstrafik åt vårt håll, så hjärnan får den där sköna avkopplingen från jobbet och lite vila innan det är dags för vardagsfix hemma. Det känns himla lyxigt att få nästan en halvtimme för mig själv att ställa om – kanske hade jag förr stressat och tänkt en massa på jobb eller aktiviteter som ska göras, men eftersom min hjärna gladeligen kopplar bort allt som inte händer just nu (inte alltid bra) så blir det verkligen en stund för mig själv.
Sen ska tilläggas att jag fortfarande (och kanske för alltid) har en känsla av att ”wow, att vi bor här ändå” när jag närmar mig vår lilla gård!
Tänk när det blir vår och man börjar mötas av en grön gård igen!
I enlighet med att januari är en av årets fattigaste månader så är det krispig fläsklägg med rotmos som toppar bland mina sidor här. Billiga recept är ju oftast MINST lika goda som lite dyrare, däremot upplever jag att de flesta tar bra mycket längre tid. Men å andra sidan är det ju inte så mycket annat man orkar med nu när det är mörkt mest hela tiden, kanske att maten likväl kan få ta lite extra tid då.
Jag gjorde kroppkakor i helgen tex, det är ju billig mat men väldigt kladdigt och tar tid att göra. Dock supergott!
Helgen var lugn, förutom när grisarna lite oplanerat rymde när jag skulle flytta deras hägn. Jag var i ärlighetens namn inte så himla försiktig heller för jag tänkte att de, likt andra djur vi har, skulle hålla sig precis i närheten men kalasa på det gröna gräset de inte nått. Men nehej, de SPRANG iväg med glada små knorrar i vädret och hann ända bort till grannens hästhage. Där blev de runtjagade av 3 hästar som undrade vad det var för konstiga små varelser, men det verkade inte så avskräckande ändå för grisarna… Till slut kunde vi locka med dem tillbaka med lite mat i alla fall, och resten av hägnet fick vi flytta med dem i det.
Svintrött känner jag mig också idag (förlåt skämtet), det känns som man vill sova en sisådär 10 timmar per natt just nu, vilket INTE hade inträffat när klockan ringde i morse. Kanske gör också vintertröttheten tankarna lite mörkare, för jag känner mig rätt kass rent allmänt just nu, men helt ärligt synnerligen apdålig på träningen. Det känns som de som börjat i höstas redan gått om mig med goda marginaler i utvecklingen fast det är ca 1,5 år sedan jag började. Har svårt för ljusa tankar i övrigt med, känner mig vinterblek, glåmig, gammal, halvfet och ful just nu – fast jag lovat mig själv att tänka snälla tankar om mig. Kanske blir det lite svårare just när man är trött? Min strategi just nu är att försöka acceptera tankarna utan att se dem som sanna och utan att agera på dem, och bara låta dem passera.
Varför skriver jag ens om det då? Det är ju inget kul att läsa om, jag fiskar inte efter komplimanger och inte tänker jag lägga ner energi på att ”förnya mig själv” heller. Jo dels blir tankarna lättare att ha distans till när jag skriver dem, men sen kanske det är nån mer som är som jag så här mitt i vintern, och då kan det ju vara skönt att inte känna sig ensam. This too shall pass, så att säga. Jag vet ju att det någon gång kommer en vår, när fräknar i ett blekt ansikte gör att man ser lite piggare ut och när det återkommer en lust och ork att göra något efter arbetsdagen. Tills dess får vi trösta oss med att det faktiskt ändå vänt, och man KAN märka lite skillnad på dagsljuset redan nu.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig en prunkande köksträdgård så här års, allt ser bara dött ut…
Till er som behöver vill jag skicka en extra stor, värmande vinterkram! (Det blev autocorrectat till vinterkräk, DET önskar jag er sannerligen inte!!!)
Igår kväll hade jag en sprängande spänningshuvudvärk, av den fånigaste anledningen någonsin. En lång och fånig men kanske lite smårolig förklaring till det hela finns det med, som ni nu ska få äran att ta del av (känn er utvalda)…
Jag har ju konstaterat att jag har en inflammation i min höft (tekniskt sett i slemsäcken i höften) – det var inte supersvårt att ta reda på när jag väl googlade. Har haft problemet till och från sedan jag var typ 17-18 och det har alltid kommit när jag tränat och sen blivit bra när jag av olika anledningar inte tränat – alltså lätt att komma fram till överansträngning och som följd då denna inflammation (trokanterit är visst det fina ordet för det). Kunde snabbt konstatera att inte vården skulle vara till så mycket hjälp även om jag skulle åka dig, utan det gäller egentligen två saker – inte göra det som retar inflammationen och träna området runtomkring för att stödja och förebygga. Simpelt nog.
En sak som retar området vid höften är att sitta eller stå med korslagda ben. Vet ni hur ofta man sitter eller står så? Jag har fått räta ut benen jag vet inte hur många gånger när jag helt plötsligt kommit på att jag sitter med benen i kors – går iofs snabbt att komma på eftersom det gör ont, men ändå. En annan sak som retar höften är att stå och ”hänga” på höften, alltså att du låter all tyngd vara på ena benet och den andra sidan av höften ”hänger neråt”. Det är typ omöjligt att stå upp mer än nån minut utan att göra så?!?! Känns så himla onaturligt att stå med lika mycket vikt på varje ben.
Så ok, jag har jobbat med att låta bli att korsa benen och hänga på höften, inga problem i sig. Kombinerar det med lite höftövningar som fått mig att inse att herregud, jag har typ INGA muskler där? Inte konstigt att det blivit överansträngt… Men vad har det med min huvudvärk att göra då? Jo – i går efter lunch skulle jag gå bort till högskolan för en kurs, och eftersom ena bilen är paj var jag utan och fick därmed bära en tung väska med jobbdator och annat plus en väska med träningskläder. När jag började gå så blev jag helt plötsligt akut medveten om att jag ju ”hänger ner” höften vid varje steg jag har, det blir en sådär lite gungande gång men det är mitt naturliga sätt att gå. Nu kände jag helt plötsligt att jag kan ju inte gå så, det gör ju ont i höften när jag hänger med motsatt sida hela tiden, jag måste ju liksom hålla mina höfter parallella hela tiden. Resultatet blev någon form av stolpig gång med de två tunga väskorna, där jag var så koncentrerad på att gå ”rätt” att jag spände hela kroppen (ända upp till ansiktet kom jag på efter att ha fått några konstiga blickar) och alltså då även rygg och nacke. Det blev också den där sjuka känslan man kan få av att jag vet inte riktigt hur man går?!?! Ni som vet ni vet, ni andra får bara skratta åt oss….
Försökte lägga in klippet men det gick inte, men det finns här:viva la dirt league
Alltså kom jag fram till högskolan rätt svettig, med stel rygg och nacke och en dundrande huvudvärk… MEN – det gjorde i alla fall inte lika ont i höften!
Nu ska jag bara hitta lite mer muskler utan att överanstränga de som gör ont och så lära mig gå igen, det kan ju inte vara så svårt… Prognosen är förbättring på 6-9 månader dessutom, så ingen quick-fix direkt, men kan jag leva utan att ha en konstant, molande och bultande värk i höften hela tiden så är det lätt värt jobbet!
Första dagen på plats på jobbet efter jullovet, och jag känner mig riktigt trött men också babblig. Perfekt att svamla runt på ett blogginlägg alltså, hahaha!
I dag på lunchen så avhandlade vi tex min ilska mot mänskligheten i stort som uppkommit vid två tillfällen på jullovet, nämligen när vi såg Avatar och när vi såg serien The English. Utan att spoila så handlar ju den första om människor som vill exploatera en orörd värd för egen vinning, och den andra handlar om den sista perioden i ”vilda västerns” historia – när nästan alla indianer utrotats av guldgrävare och lycksökare och man skjutit ihjäl varenda bisonoxe för att svälta ut indianerna. Det ena är ju ren fiktion men det andra är baserad på en del av mänsklighetens historia, men båda sätter ju ett stort, fult finger på vad girighet och de fulaste sidorna av mänskligheten är och alltid har varit kapabel till. Jag blir så fruktansvärt arg när jag bara tänker på det, för det är så jäkla egoistiskt och bara gräsligt och jag kan inte göra ett dugg åt det heller.
Bild lånad från Google. Fantastisk miniserie, rekommenderar den VARMT!
Nehej, det var ju inte meningen att jag skulle sitta här och jaga upp mig, jag skulle ju skriva om nåt annat men nu tappade jag visst tråden helt 🙄 Så kan det bli tydligen.
I morgon efter lunch har jag i alla fall min utbildning i hållbarhet, alltid lite kul med miljöombyte. För övrigt är det en relativt lugn start av jobbåret, vilket känns skönt så länge det inte blir för lugnt så det blir tråkigt. Nej, nu ska jag lägga mig och läsa en stund, försöker låta bli att scrolla på kvällen men det är ju himla svårt ibland. Bättre att skriva lite här, det hjälper ju mig att sortera tankarna istället för att addera intryck. Kram på er, vi hörs när jag minns vad jag tänkt skriva 😉
Min inställning till jullov är komplicerad. Till stor del är det så otroligt tydligt på både mig och barnen att det verkligen behövs vila nu när vintern klivit in med full kraft – och jullovet är den enda ledigheten man har som erbjuder just precis det. Samtidigt känns det så onödigt att ta ut en massa ledighet nu när jag egentligen bara till stor del går runt och har det tråkigt (som jag ju vet är ett gott tecken på att man vilat mycket) när jag vet att jag till sommaren och våren kan använda de dagarna för att göra saker här hemma på gården. Men nu har ju barnen också ledigt, och behöver få vara lediga, så det ska också lösas.
Det juligaste pyntet är borta och kvar är det jag klassar som vinterpynt. En trött vintersol har vid något enstaka tillfälle krupit in i huset och kastat långa skuggor. Det har varit snö, barmark, snöstorm…
De sista dagarna på lovet nu blev ganska sega, mest pga vädret. Först snöoväder vilket är kul för det blir fint och man kan skotta vilket alltid känns bra på något sätt, men så direkt efter så kom det ju plusgrader och regnblask och ute är allt bara en enda sörja av snöblask och lera – alltså vidrigt att vara ute i. Så vi har gått inne, retat oss på varandra och på vädret och bara haft det tråkigt. Åh jag borde göra något meningsfullt med barnen har jag tänkt varje kväll när jag gått och lagt mig, men sen blir dagen ändå bara en hemma dag och vi hänger och pysslar väl lite men till stor del leker de själva (de som leker än).
…och sen snö- och lervälling
Så det är liksom välbehövligt med vilan, fast den samtidigt känns onödig, den är tillåtande när det gäller att göra inget men lämnar samtidigt ett behov av att göra något. Ni ser, komplicerat.
I dag har varit sista lovdagen för de två yngsta då skola och dagis har stängt idag. Jag har jobbat litegrann (pga finns ju ingen som har alla de där lediga dagarna som behövts detta lov), och sen bara liksom skött markservice med mat och lite fika. I morgon är det dags att börja jobba igen på riktigt, det ska bli kul att träffa jobbarkompisar ändå. Ska januari vara så här blöt och blaskig kan jag lika gärna jobba, för då är det ju så himla trist att vara ute… Hur har ditt lov varit?
Hon knäpper fast fötterna i skidorna och står och knyter om pjäxorna tills killen som kom samtidigt som henne har åkt iväg. Han har såna skidkläder som man ser på tv och runt midjan ett litet bälte. Undrar om det är vätska där i, tänker hon när hon ser honom swisha iväg, eller bara hans värdesaker. Valla kanske? Om man plötsligt skulle behöva det här vilket känns otroligt, spåret är inte så långt.
Snön frasar under skidorna de första tagen och ett par gånger viftar hon med armarna som ett barn för att hålla balansen, innan hon hittar någon form av rytm. Skidorna glider helt ok, spåren är inte så djupa och det är lite svårt att hålla koll på spetsen på skidorna, men det går framåt. In på den delen av elljusspåret som leder fram till rundslingan åker hon, ganska tidigt denna lördagsmorgon för snart ska all snö som kommit töa bort igen, och hon älskar ju att åka längdskidor, visst? Efter bara knappa 100 meter kommer en liten backe och hon småspringer sådär som man gör för att få fäste utan att behöva gå som ett V i backen. Hon hinner bara några meter upp i backen innan hela halsen snörper ihop sig och hon får lite som en käftsmäll av hur dålig kondis hon har – har hon ens åkt längdskidor sedan hon blev utmattad? Men hon har ju tränat nästan ett helt år, visserligen mest styrka, men kan det vara så här illa?
Hjärtat känns som det ligger ända uppe under nyckelbenen och trycker och fast hon saktat ner tempot till något som mer liknar promenadtempo så svider och sväller det. Fast hon vet att det varken är farligt med puls eller att det hänger ihop med stress så är det ändå som att kroppen blev lite tagen på sängen och fattar ett eget beslut i frågan. Huvudet kämpar, är hon i så här kass form? Hon försöker lugna tankarna och försöker liksom tvinga hjärnan att acceptera pulshöjningen för vad den är, så inte hela kroppen kämpar emot den med. När hon fått tillbaka andan efter den lilla backen försöker hon hitta rytmen i skidåkningen. Det är lite som med simning, om man stressar och försöker skynda sig så blir det både jobbigare och går långsammare, det gäller att hitta ett lugnt flyt där man får hjälp av rörelsen istället för att bli motarbetad av den, och hon hittar sakta in i någon form av rytm.
Framme vid rundslingan stannar hon igen och knyter åt skorna lite hårdare, känner redan skoskavet komma eftersom hon inte brydde sig om att sätta plåster på hälen, men det gör inget. Det verkar som tur var som det är få i spåret än, hon tycker inte om att känna att hon hindrar andra – precis som hon blir så ledsen av den känslan när man kör teampass på träningen med. Att man är i vägen för någon, inte bara är dålig själv utan gör det dåligt för någon annan, den känslan adderar till den brännande känslan vid nyckelbenen. Hon bannar sig själv för att hon tänker som hon gör, inte hade hon sagt så till någon annan, hon har ju övat jättemycket på att tänka snälla saker till sig själv. Men det går liksom inte, precis som det oftast inte gör det på träningen heller, hur hon än försöker så verkar det inte gå att hålla borta den orimligt hårda kritikern i hennes huvud.
Armar, axlar, ben och rygg – kroppen känns i alla fall stark. Det är hjärtat som inte riktigt vill släppa taget om den där krampaktiga känslan och som får jobba så orimligt hårt eftersom det ska jobba för hela kroppen dessutom. Hon försöker hitta njutet – den där sköna känslan som hon brukar ha när hon åker. Det brukar aldrig gå snabbt, det är heller inte hennes ambition, men hon vill hitta det där som gör längdåkningen till ett nöje och inget annat. Hon åker flera varv och försöker få med huvudet på banan, det går väl något bättre efter en stund. Kanske är det också det att det är tämligen trist väder, det är dimmigt och fuktigt i luften och för varje varv så byts fraset av skidorna mer och mer ut av ett knarrande, blötare ljud. En del av åkningen är ju just att åka när och där det är sådär vackert vinterlandskap.
Flera gånger åker han ifatt henne, killen som började samtidigt. Det gör inte så mycket. På fjärde varvet runt tar energin slut. Inte i musklerna, men i orken. Hon svänger av och tar den lilla avfarten som leder till parkeringen. Precis lagom verkar det som, ett helt gäng i matchande skidkläder och gissningsvis från samma skidklubb kliver på, de ler vänligt och hälsar, hon nickar lite tillbaka och är glad att hon åker i utebrallor och ulltröja, så det inte ser ut som hon kan åka på ett sätt som hon inte kan. Vid parkeringen kollar hon hur långt hon åkte – det är det enda måttet hon tycker är lite roligt, hon struntar i tiden men det är kul att se hur långt man åkt – och de 7 km som telefonen visar känns… typ kanske ok ändå. När hon slutat åka slutar också halsen att snöra ihop sig och tankarna blir inte längre lika vassa och elaka. Svetten rinner utmed ryggraden och under mössan och kinderna blossar – känslan efter är ändå väldigt skön.
Efter en dusch och lite fika så känns det bra igen, hjärnan är inte längre kidnappad av hjärtat och kan återigen se värdet i att tänka snälla tankar om sig själv. Så bra att du kom iväg, tänker hon, det var jättebra jobbat fast du fick kämpa. Hon övar på att peppa och tänker att hon ska prata med sig själv lite som med ett barn ibland, där man stöttar och uppmuntrar, säger snälla saker och håller om. Men hon vet också att nästa gång det vankas någon form av träning alls så kommer de elaka tankarna tillbaka igen, de som säger att hon är så dålig och borde kunna bättre, att hon är för tung, för svag, i för dålig form. Hur hon ska göra för att de tankarna inte ska tränga sig på vet hon inte, det är som att de slinker förbi så fort hon är upptagen med att träna. Knepigt det där, enligt alla undersökningar ska ju träning vara ett botemedel mot både ångest och stress, inte vara det som triggar dåliga tankar – men hon tänker envist fortsätta ändå såklart, något alternativ finns ju inte om man inte vill ha ont överallt. Kanske blir det fler av de bra passen allt eftersom, och färre av de dåliga, hon kan ju bara hoppas.
Och nästa gång det blir snö nog att åka längdskidor, då ska hon öva igen.
Jag kom nyss in efter fjärde omgången med snöskottning de senaste två dagarna. Idag har det ju kommit mest pudersnö tack och lov, men det har ju blåst så det har vallat upp sig så det är tre-fyra decimeter här och var och blandat med gårdagens blötsnö är det inte helt enkelt att skotta. Jag gillar och skotta, så det gör inget så, men det är klart att det hade känts mer meningsfullt om inte väderprognosen skvallrar om att det kommer smälta bort om bara ett par dagar, så jäkla onödigt. Med oss ute hade vi såklart lilla bonnapojken, han har *grit* så det smäller om det. Han kämpar med skottningen (såklart frivilligt) med oss och nu skulle han åka längdskidor (för typ andra gången i sitt liv, första var förra vintern). Upp och ner för backarna, trillade hela tiden men kämpar sig liksom upp varje gång och är på’t igen – det är ju en fröjd att se! Hans två brorsor har absolut gett upp långt tidigare än han, vid samma ålder – om de ens vågat testa. (Ja alla är olika, men det är ändå så coolt att se honom liksom jobba sig framåt hela tiden)
Att vi bor här ändå ♥️Egna lyktstolpar gör att det inte blir så mörktLite belysning på till ankorna med en stund på kvällen
Eftersom vi börjar bli rätt uttråkade ändå nu så tog vi ett röj nere i vårt ”allrum” idag. Det är vad vi kallar det extra lilla rummet på kanske 25 kvadrat plus sovloft som hänger ihop med garaget. Här har vi inrett så att framförallt barnen kan hänga här och spela, leka med lego, kolla tv eller hänga med kompisar. Kruxet i år är bara att det är inte så isolerat och vi har ett el-element där nere som drar massor, så nu har vi stängt av värmen helt där eftersom elen kostar som den gör. Alltså går det inte riktigt nyttja rummet nu, när vi var där och städade i ordning var det ca 2 grader.
Bild i vidvinkel, så ser större ut än det är. Utmed fönstren ska det bli en lång hylla med belysning överBra extrarum ändå!
Att vi städade i ordning här är främst för att jag ska kunna ha mina förodlingar här sen. Det ska upp en hylla till framför fönstret och så växtbelysning till det för att ge belysning, men sen är ju frågan när man ska känna att man vill börja förodla i år. Det behöver ju inte vara supervarmt för det, men kanske mellan 10-15 grader i alla fall plus belysning. Vi kan ju sätta styrning så både element och belysning kör nattetid istället när elen är billig, men det får nog kanske ändå bli lite senare än vanligt i år – beroende på hur kallt det blir i vinter och vad elen nu då kommer kosta.
Ser mysigt ut utifrån med
Nu ska jag åka och hämta det ena barnet vid bussen som varit i stan med kompisar, och hoppas det andra kommer hem snart med (som också varit hos kompisar men som tenderar att glömma att man behöver åka hem med… ). Kram på er!
Nästan två decimeter tung, blöt snö har det kommit det senaste dygnet. Vi har varit ute tre gånger och skottat med fyrhjuling och snöskyfflar – ett arbete som känns lite onödigt och nödvändigt på samma gång eftersom snön ser ut att smälta bort om typ två dagar, men det är ju samtidigt för mycket för att INTE skotta.
INTE från i dag – det är så grått och snöar fortfarande att det inte blir några vettiga bilder.
Jag har så härliga morgnar nu på lovet, det är den bästa stunden på dagen tror jag. Oftast kliver jag och Filip upp först och äter frukost och dricker kaffe i lugn och ro. Jag gör i ordning grisarnas ”morgongröt”, vi ger hönor och ankor mat och vatten och ser över att alla djuren har det bra – det är en sån grundläggande tillfredställelse i att ge djuren sitt på något sätt. Ankorna är otroligt söta men verkar tämligen … korkade? Nåväl, de verkar trivas i hönshuset i alla fall, jag tror inte att de bryr sig om det ”renoveringskaos” som råder där inne. Det har ju inte direkt varit väder att åka och hämta gips än, och inte heller för att vara ute och bygga med det, så det får se ut som det gör just nu.
Nu känner jag mig som jag är 90 år eller så, men jag försöker just nu få bukt med vad som antagligen är en inflammation i min höft som ställer till det för mig. Har diagnosticerat mig själv med lite fulgoogling, hade samma problem ”förra gången” jag tränade och det verkar helt enkelt vara en inflammation i höftens slemsäck (underbart ord) pga överbelastning. Det där är ju knepigt i sig, både jag och höfter behöver verkligen träna, men uppenbarligen är stödmusklerna runt om inte starka nog vilket särskilt märks i vissa övningar som knäböj (squats) och så. Ska försöka undvika det som retar mest och träna alla muskler runt om, och nu kör jag en iprenkur för att kanske dämpa det akuta. Vi får se, sjukt jobbigt att ha konstant ont i höften i alla fall, mvh hon som väl snart bryter lårbenshalsen. Verkar inte vara så mycket annat att göra med det heller.
Nu ska jag inte gnälla om krämpor mer, i övrigt har jag det ju kanonbra! Faktiskt så bra att jag börjar bli lite uttråkad och rastlös här hemma, men det i sig är nog egentligen bra tänker jag. Jullovet är på något sätt det enda lovet som pga väder brukar bli vila på riktigt, alltså man kan inte sysselsätta sig med så mycket utan får bara gilla läget. Bra övning det med…. Jag HADE kunnat tänka mig lite småprojekt i form av målning i hallen osv, men helt ärligt får vi nog avvakta lite, det är ju precis vi går runt just nu ändå känns det som, och vi behöver kunna köpa skivorna till hönshuset med. Så vi vilar, hänger med ungarna, kollar TV, spelar och läser. Angående läsning förresten, jag som förr lätt klämde 8-10 böcker i VECKAN får nu jobba med koncentrationen för bara en i veckan. Helst vill jag ha sånt som bara är underhållning, lite deckare eller thrillers, och helst av mina favoritförfattare. Värst är såna där det är 87 personer med olika namn i storyn, då orkar inte huvudet hålla isär det alls. Tänker att jag ska fortsätta öva på att välja bok framför skärm ändå, så ger det sig säkert med tiden det med.
Idag och i morgon jobbar jag, hemifrån. Lika bra det på ett sätt, för herregud vilket pissväder det är?!? Fruktansvärt deprimerande, blött, lerigt och mörkt… Vet inte vad man ska ta sig till såna här dagar, för ute vill man ju verkligen inte vara? Inte ens för höns/ankhus projekt går framåt för vi behöver köpa utegips och det kan vi inte göra när det ösregnar pga öppet släp…
Nej, det är nu man får börja drömma lite istället. Min odlingslust och ork är egentligen väldigt små, jag tycker inte så mycket om att förodla pga baltigt och pilligt, och all ork jag har att se över trädgårdslanden försvinner någon gång i början av juli typ. Alltså inte bra grundläge för att bli lite mer självförsörjande på grönsaker för då behöver man ju odla kontinuerligt, över hela året – och det har jag inte alls lust/ork till. Men ändå, i dag kom ändå ett första litet, litet pirr och jag kikade på lite fröer – orkar inte besluta nåt för att köpa än, men det var ändå lite kul att kolla. Jag har inte nån plan klar, det vi behöver mycket av och som är allra viktigast är tomater och potatis och helst gurka – det senare ska bli kul att se om det går ihop sig bättre i växthuset. Vill ju testa lite pumpa och melon med, bara för skojs skull.
Men eftersom det är långt till både lust, ork och skördetider så kan vi väl bara drömma oss tillbaka till förra sommaren istället?
Till april, när pärlhyacinterna blommade över hela trädgården.
Till maj, när vi fick överraskningstulpaner i flera land.
Till maj, när äppel- och körsbärsträden blommar
Till början av juni när hela trädgårdslandet började grönska...
…och de befintliga blommorna visade sig (och allt ogräs, men skit i det nu).
I slutet av juni njöt vi av all jättevallmo.
I juli kunde man plocka in buketter av ängsblommor och lite blandat från landen
Och solnedgångarna bjöd på fantastiska färger
Som här, på en pionvallmo
I slutet av juli tog tomaterna vid stallet fart.
Augusti bjöd på mättade färger och ett lite okontrollerat trädgårdsland.
Växthuset kom på plats – som testsådd blev det blodklöver och ringblomma ihop med sommarens chiliplantor.
I september mognade äpplena på gårdens två stora, gamla äppelträd. Det blev en fantastisk skörd och vi lämnade in mängder för mustning.
Vi plockade in tomater, potatis, zucchini och de få gurkor som växt fram.
Många av vindruvorna hann faktiskt ändå mogna, men vi orkade inte ta tillvara på alla. Några gjorde vi dock druvsaft av, galet gott!
Våra hösthallon skördades faktiskt nästan ända fram till november.
Oktober avslutade trädgårdsåret med en fantastisk färgprakt!
Så ni ser, vi har ju hur mycket som helst att se fram emot, och eftersom instagram nu bara blir sämre och sämre så får jag väl lägga in mer bilder här istället. Vad tänker du om odlingsåret som kommer? Ska du ta det lugnt, satsa stort, testa nytt eller bara låta det vara?
Som jag skrev tidigare idag så landade något i mitt huvud när jag vaknade i morse. För övrigt väldigt häftigt när man ”sovit på saken” och kommer fram till något efter att hjärnan i lugn och ro fått sortera ens tankar, även om det nu inte handlade om att det skett över en enda natt utan egentligen massor. I alla fall, det som helt plötsligt tedde sig helt glasklart var ju att jag ÄR ju inte riktigt frisk – från min utmattning alltså. Det är ju DÄRFÖR jag blivit så himla trött efter sociala kontakter och behöver planera in vila efter ett pulspass, jag ÄR ju inte frisk än? På nåt sätt har jag antagit att jag varit det, eftersom åtminstone försäkringskassan bedömer mig frisk nog för att jobba och det funkar typ ok, och vardagen funkar ju också ok. Men om jag istället går in med inställningen att jag fortfarande är sjuk, om än på bättringsvägen, så förstår jag mig själv bättre. Då är det inte konstigt att jag blir socialt bakis och behöver vara väldigt noga att lyssna på min egen kropp och knopp!
Jag vill fortsätta fota med, det är SÅ kul!
Nu har jag ju inte som målsättning att ”bli som förut” eftersom det gjorde mig sjuk, men jag tänker ju ändå att jag både ska kunna träna och träffa hur mycket kompisar jag vill utan att bli helt färdig efter, och där är jag ju uppenbarligen inte än. Tänk vad svårt det kan vara ibland att se sig själv klart?
Det här hänger lite ihop med vad jag tänker om året som ska komma. Jag har inga mål och planer som så, men såklart ändå en riktning för mig själv. Många saker har jag övat på hur mycket som helst i år, och det tänker jag egentligen mest bara fortsätta med. Som att vara snäll mot mig själv även inuti huvudet, att lyssna på mig själv när jag behöver vila, att låta allt bara få vara typ ok utan att tänka att något alls behöver vara perfekt. Jag vill ju mest av allt jobba så mycket som möjligt här hemma på gården, att vara ute mycket och låta kroppen göra det den mår bäst av, och för att orka med det rent fysiskt så vill jag fortsätta prioritera träning (som även ger ett skydd mot stress rent psykiskt som bonus). Jag vill jobba med mina relationer, jag vill göra roliga projekt som ger utlopp för min kreativitet och jag vill bli ännu bättre på att leva här och nu och glädjas åt det. Rent generellt är jag på rätt spår när det gäller mig själv känner jag, och det kommer jag fortsätta jobba med.
Rent fysiskt så skulle jag ju vilja gå ner till mina planerade max 80% under de 6 sommarmånaderna då det finns mest att göra på gården, men mellan elpriser, lågkonjunktur, bensinpriser och höjd ränta så får vi väl se om det är möjligt ens i år. Just nu ser det tämligen mörkt ut på den fronten, och då har vi inga extravaganta utgifter, dyra vanor eller dåliga löner.
Jag hoppas på lite ungar till våren och sommaren med, i form av kycklingar, ankungar och kanske griskultingar? Förhoppningsvis funkar det också bra att låna sommarfår med, det hade varit så roligt att få testa. Jag hoppas på en bra odlingssäsong och att jag hittar ett bra sätt att odla i växthuset, att vi får en skön och varm sommar och att barnen trivs i skola och dagis. Jag önskar det blir lugnt i omvärlden, att kriget får ett slut och att det lägger sig ett välbehövligt lugn, men jag tror kanske inte riktigt på det. Vi får väl se.
godatankar.com 