Fy skrutt vilken skithelg det var, den som gick. Grått och regnigt inne och i humöret, och lagom fyllt med konflikter. Hatar när det ligger som ett täcke över himlen, det är som att jag inte kan tänka och det finns lika lite hopp som blå himmel i horisonten. Jag får liksom ingen riktig ork att ta tag i något heller vilket såklart också gör att humöret dalar. Bästa aktiviteten var nog ändå att jag köpte ett WASGIJ-pussel och körde igång med – det brukar annars vara tradition på jullovet men nu kände jag att det var en perfekt aktivitet. Den är sådär lågmäld och lågintensiv men ändå trevlig. Tycker dessvärre mig se att det är ungefär samma grå täcke i väderappen under överskådlig framtid, fasen vad surt. (ÄR jag världens mest väderpåverkade människa? Ja, troligen…)

Det känns för övrigt som det är så många parallella världar som existerar samtidigt nu, hos olika människor. Eftersom jag jobbar med hållbarhetsfrågor och energikrisen blir det såklart enormt mycket information och fokus på den, men även miljöfrågorna är högt på nyhetsbevakningen och likaså kriget (eftersom det påverkar energiläget i synnerhet och infrastruktur mm i allmänhet) – jag matas alltså dagligen med uppgifter som mer eller mindre ger mig känslan av att det samhälle vi levt i fram till nu (om jag ser till min egen livstid) står med en halv tå till godo och balanserar utför ett stup, och andelen sätt det kan gå åt helvete på är många (och kan säkert kombineras i oändliga nya varianter).

Och så träffar jag folk med vanliga jobb och ”vanliga” problem, eller så går man bara genom stan på vägen till bilen och allt ser ut och känns som vanligt och jag håller på att bli galen av den här splittrade känslan av olika ben i tidens långkalsonger* (*seriöst – världens bonuspoäng till den som förstod den referensen!) Såklart kan man inte gå runt och tänka att samhället kollapsar i morgon hela tiden, men de splittrade tankarna tar också en del energi.

Jag har skrivit om det här innan, jag vet det, och som vanligt är det svårt. Svårt att ha en mental och fysisk förberedelse på att det snabbt kan gå väldigt fel samtidigt som man ska upprätthålla ett ”vanligt” liv där kanske min största fundering en dag kan vara hur jag ska klippa mig. JA, vi kan ha två saker i huvudet samtidigt, men när det blir så här stort gap mellan de ”alternativa världarna” så känner åtminstone jag att det skaver en hel del. Jag skulle så gärna vilja veta hur ni som läser känner? Om ni kanske ratar alla katastrofindikationer pga orkar inte ta in (vilket jag HELT ärligt kan säga att jag respekterar fullt ut, för är man själv helt slut så får man rädda sitt eget psyke i första hand) eller har ni världens preppingförråd i källaren?

Själv landar jag oftast i att vi är ”normalt” förberedda, dvs just nu skulle vi nog klara ungefär 2 veckor på den mat vi har hemma gissar jag. Men i vissa diskussioner jag hör viskas i korridorerna är det långt ifrån tillräckligt med… Jag lever mitt liv som vanligt, fast lite mer sparsamt, och kan absolut fundera på småskit som att jag vill ha en ny jacka eller måla om hemma, skillnaden är en molande oroskänsla i kroppen som jag inte helt kan bli av med. Jag är orolig för vilken värld mina barn kommer leva upp i, vilka val vi kan tvingas göra och hur trygg deras framtid blir. Om de kommer få oroa sig för triviala men akut viktiga tonårssaker som de SKA göra eller om de behöver anpassa sig till en helt annan verklighet.

Det blev visst en väldigt svart ton i det här inlägget, det var inte helt planerat men som vanligt så skriver fingrarna ut det som hjärnan sorterar fram. Kram på er, oavsett var på skalan ni befinner er!