Klimat och miljö

En mörk och kall vinter

/ LindaG / Lämna en kommentar

I går var jag hemma och VABBADE Filip som varit snorig och förkyld ett par dagar. Jag gick hela dagen och mest njöt av gården och höstsolen och vi pysslade med grisarna och småfixade lite, så jag varken lyssnade på radio eller kollade TV på hela dagen. Nöjd och lugn kände jag mig, till jag precis när jag skulle lägga mig fick reda på att räntan gått upp en hel procentenhet – AJ?! Vi har två medelinkomster åtminstone, men också en hel del lån, så ja, det kommer märkas.

Så här kan man ju också ligga och måla…

Elpriser, matpriser och räntor som stiger, det lägger ändå som ett blött täcke över det mesta. Vi har inga dyra vanor, har ett hus med bergvärme och solceller och inga stora utlägg förutom mat i övrigt, men det kommer absolut bli en jobbig vinter ändå*. Denna månaden ut jobbar jag ju fortfarande 80% med, så min lön är just nu ganska skral, men det blir ju såklart bättre när jag går upp till 100% i oktober. Det kommer för övrigt vara första gången jag jobbar heltid sedan augusti 2021, gissar att jag kommer vara väldigt trött ett tag där.

Vi är nog självförsörjande på potatis fram till jul ungefär, om det inte blir så kallt att det fryser i jorden. Inga små knölar!!

Kombinerat med alla klimatrapporter som ingår i vår omvärldsbevakning så kan man ju bli deprimerad på riktigt, men vi försöker balansera upp det med att försöka fokusera på det arbete vi faktiskt gör, kombinerat med så knäppa lunch- och fikadiskussioner som det bara går, för skratta måste man ju också!

Att komma hem hit är ju också som balsam för själen, gå ner och mata grisarna och kolla om något är moget att plocka in i trädgården. Jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat må så bra som jag mår nu utan att fått flytta hit – och även att byta till ett lite lugnare jobb. Absolut kom inte flytten kanonbra under en utmattning men det positiva väger över med råge! Snart har vi bott här ett helt år, men om det kommer ett alldeles eget inlägg framöver.

ENORMA hösthallon som sakta börjar mogna en efter en, inget vi överlever på men det gör en i alla fall glad!

Kram på er!

*Det finns givetvis en massa människor som det kommer bli mycket, mycket jobbigare för än oss!

Katastrofångest

/ LindaG / 1 kommentar

I dag jobbar jag hemifrån (har just nu frukostrast ifall någon tror att jag skriver på arbetstid). Är trött efter en jobbresa måndag-tisdag till Arvika och en ganska intensiv dag i går, och kände att jag helst ville få arbeta i lugn och ro själv. Så skönt när man kan välja det ibland på jobbet, om det inte är annat inbokat. Kände mig frusen med, temperaturskillnaden som kom så plötsligt innebar att jag inte hunnit vänja mig heller, hösten kom över en natt känns det som. Valde att sitta i köket och jobba en stund och tände öppna spisen för att få både mys och värme. Så otroligt avkopplande… Här skulle jag vilja sitta och skriva på en bok, i lugn och ro varje dag.

Just nu har jag världens klimatångest. Eller kanske faktiskt snarare katastrofångest eftersom det inkluderar el- och matpriser vilket inte är EXAKT en klimatfråga även om det såklart allt hänger ihop. På jobbet innebär nyhetsbevakningen att vi får en massa info om vad som händer – öppna rapporter oftast som alla kan läsa, men som inte kanske kommer upp i varje persons flöde till vardags. Vi får varningar om företag som kommer gå i konkurs inom kort om elpriserna fortsätter i samma stil, och matpriserna vet ju alla att de har ökat. På studieresan eller vad man ska kalla det så diskuterades värmepumpar och solcellsinnovationer, både positivt och negativt (tex att leveranstider på värmepumpar gått från 1 dag till ca 9 månader). Här hemma har vi bergvärme och nu är våra solceller klara sedan nån vecka men vi väntar på att bli inkopplade på nätet av Jönköpings energi. Känns lagom surt att ha missat hela sommarens solproduktion… Men vi sitter i övrigt bra här ju, jämfört med många andra – ändå känns det oroligt med det mesta just nu.

Är absolut lite bitter över att vi missat hela sommarens elproduktion…

Jag tycker annars verkligen INTE att jag är en orosdriven person, jag kan faktiskt inte minnas att jag oroat mig alls för saker innan (förutom småskit) utan jag har alltid tänkt att det ordnar sig – vilket det ju gjort med. Vet inte vad som ändrats egentligen, i mig själv. Eller så är det bara det att så många saker vi tagit för givet nu verkligen visar sig vara jättekänsliga och det känns som hela samhället balanserat på en liten ”allt är bra”-tråd och bara inte kollat ner i stupen som är överallt runtomkring. Ibland känner jag mig som vanligt och orkar inte bry mig något vidare, men ibland känns det verkligen oroväckande med allt runtomkring.

Fattar ju också att vi inte skulle klara oss själva här ute på långa vägar, om verkligen ALLT skulle gå åt skogen. Teoretiskt sett skulle vi väl kunna försörja oss själva till en viss del, men det skulle ju kräva en arbetsinsats som inte finns nu när vi är två vuxna som jobbar heltid/nästan heltid. Då skulle vi behövt odla något hela tiden, vi hade behövt en jordkällare för att kunna förvara allt om elen ryker och vi hade behövt mer djurhållning för kött – men samtidigt i så liten skala att vi inte behöver köpa in dyrt foder. Självhushållning på riktigt är inte en verklighetsbaserad tanke helt enkelt. Det enda vi är själv hushållande med nu och kanske ända fram till jul med lite tur – det är potatis och möjligen tomater (förutsatt att vi kan frysa in tomater). Ja och så ägg då, just nu får vi sjuka mängder ägg, men de går ju inte förvara hur länge som helst dessvärre, och till vintern kommer hönorna lägga mindre eller inga alls. Ur självhushållningsperspektiv verkar just en mindre ras på hushållsko vara en variant, men som sagt så är det liksom inte kombinerbart med två heltidsjobb och den verklighet som vi ändå har runt oss just nu.

Vill någon köpa ägg så säljer vi 10 för 40kr, eller 5kr/st.

Hur tänker ni? Gör ni något annorlunda nu än innan? Och vad skulle ni vilja/kunna göra annorlunda framöver? Tänker ni att samhället och politikerna kommer ordna upp det hela, eller tror ni det kommer hänga på var och en? Är ni som jag och oroar er, eller orkar ni inte och sticker huvudet i sanden (INGET jag dömer någon för!), eller tror ni bara inte på några ”krisscenarion” som kan inträffa?

Hade jag inte fått komma hem hit till vårt drömställe varje dag vet jag inte hur jag hade orkat.

Svettigt värre

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nej hörni, det har då inte gått direkt framåt på växthusbygget under helgen, det var på tok för varmt att sitta mitt i gassande sol och skruva och greja. Dessutom var maken på lite egna äventyr, så jag och barnen har mest spenderat helgen vid badplatsen vid Ramsjön (inte den i Tenhult). Även om vattnet är i mitt tycke ett par grader för kallt för att det ska vara skönt att bada så har jag faktiskt doppat mig, det blev liksom för varmt annars. Badade ju i Bunn med i fredags, så tre dopp på en helg är ju ändå inte illa? Filip springer glatt rakt ut oavsett temperatur (och badar gärna vidare trots att han skakar som jag vet inte vad) och likaså L, men jag tror minsann att O börjar bli lite av en badkruka likt sin mor…

Chips är ett måste på badstranden!

Jag har ju jobbat ett par veckor nu med, lite drygt två för att vara exakt. Det har varit en lugn start, dels för att jag är ny på jobbet och därmed inte har alla uppgifter som ligger och väntar som någon som arbetat längre, men även för att många inte verkar vara tillbaka förrän 22 augusti. Får verkligen inte ihop hur folk får till så långa ledigheter och därtill lov och jullov utöver det? Hade absolut kunnat tänka mig att vara ledig hela sommaren annars, om det hade gått ihop sig. Nu har man ändå en lite osäker känsla i kroppen inför ekonomin framöver, och då har vi ändå två hyfsade jobb, men inte känns det helt kanon med elpriser, bensinpriser och matpriser som väntas öka ytterligare. Är ju lite huslån man sitter på med, som också bidrar till den lite olustiga känslan. Nåväl, det ger sig säkert.

Lika bra att dra sig tillbaka och bli självförsörjande?!
Skämt åsido så skulle det vara typ omöjligt, men ändå. Mer tid här skulle jag ju kunna tänka mig i vilket fall.

Eller ja, för varje grej och rapport jag läser i mitt nya jobb blir man ju mer och mer mörkrädd inför framtiden. Såg filmen ”Don’t look up” häromdagen och den känns mer som en framtidsförutsägelse ju mer jag läser. Samtidigt ser ju allt ”ut som vanligt” i samhället runtomkring, tycker det är rätt jobbigt att kastas fram och tillbaka så rent mentalt. Släpper den diskussionen för nu, eftersom jag gissar att ni liksom jag inte riktigt alltid orkar ta till sig allt.

Ja i solen, men ändå.

Nu är i alla fall L på sitt efterlängtade sommarläger på Vidablick, tror att det han längtat mest efter är att gå och välja sina tre saker från ”kiosken” varje dag! Nästa vecka börjar han årskurs 6?! För att inte tala om att O börjar gymnasiet! Hjälp vad ovant det känns! Men är så himla glad för deras skull, L kommer ha det kanon på sitt läger och trivs bra i sin nya skola även om han saknar sina gamla kompisar, och O känns ändå taggad om än liiiite nervös att börja helt nya skola och klass (inga kompisar som valde samma). Jag hoppas att de kommer få ett fantastiskt skolår!

Stort att börja sexan ändå!

Själv har jag (i vanlig ordning i slutet av sommaren kanske) lagt lite rolig men onödig tankekraft på att göra någon form av garderobsuppdatering, efter nästan 4 år i jobbkläder och dessutom över 40 (och med lite extra här och var pga orkar verkligen inte bry mig) så känner jag att jag tappat bort mig lite. Men nu är jag något på spåren tror jag ändå (herregud, jag är verkligen ingen trendmänniska eller något, men jag vill ju gärna KÄNNA mig välklädd enligt mitt eget tycke). Kan återkomma om det, tycker själv det är lite kul att se vanligt folk klä sig – och inte ett överflöd av trådsmala influensers som lanserar sin egen kollektion av det ena eller det andra. Har ett par bra instagramtips där med, förresten!

Det var dagens (eller den senaste veckans) svammel, kram på er i värmen!

Klimatångest men hopp om det hela

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag var andra dagen på mitt nya jobb – och det har varit två ganska olika dagar. Måndagens första halva spenderades på bussdepån på ljungarum för att bla kolla hur de tar ansvar för en mer hållbar kollektivtrafik genom att använda el- eller biogasbussar, återvinna regnvatten för att tvätta bussarna och en massa annat. Intressant och absolut inte något jag tänkt särskilt mycket på tidigare. Därpå var det lite avdelningsmöte och sen hann jag precis börja installera mig på kontoret lite kort. Idag var en heldag på Elmia (hej gamla arbetsplats, Jönköping är litet!) där det pratades om cirkulär hållbarhet och industriell symbios (vilket i princip innebär att man drar nytta av varandras ”avfall” och överflöd – tex kan överskottsvärmen från en glassfabrik värma andra industrier).

Ledsen, har typ inga bilder från dagarna för det har varit lite fullt upp, men det var gott fika idag i alla fall 🥴

Ett litet tag där trodde jag att min klimatångest skulle slå i taket, men det kom även fram mängder med hoppfulla goda exempel och bra praktiska saker som redan sker, så då kändes det lite bättre igen. Rent generellt känns det ju himla bra i magtrakten att ha kanske ett uns möjlighet att påverka så miljön inte går åt skogen, även om det också märks att det inte direkt är snabba ändringar och beslutsvägar jag står inför. Kan fortfarande inte exakt förklara vad jag ska jobba med – hahaha! Det känns i alla fall bra, jag trivs med folket och det är en oerhört intressant ny värld att ta till sig.

Tyvärr har däremot helgens deppiga känsla legat lite som en blöt filt över både mig och maken, så jag har nog inte varit en sprudlande version av mig själv dessvärre. Himla sömnbrist med, Filip har varit SUPERkrånglig på nätterna sen en vecka tillbaka och vi har säkert varit uppe med honom. 3-6 ggr per natt – oklart om det är bara svårt att sova, mardrömmar, växtvärk eller nåt annat, men trötta är vi i alla fall.

Och bara som en kort passus till helgen, jag är jättestolt över mina barn på i princip alla plan och för mycket de gör – men vi är ju vuxna och kan ha två tankar i huvudet samtidigt väl? Jag gillar ju maken också i det allra mesta han gör – men det hindrar inte att jag blir vansinnig för att han kliver ur skorna precis innanför dörren heller 😉 Det är däremot inte lika tabu att prata om som att man är besviken på nåt barnen gör/inte gör. Nog pratat om det nu.

Förresten, en delvis positiv nyhet är att vi nu har handfat och duschblandare i badrummet! Det var däremot för korta skruv till toaletten (suck) och de var såklart slut hos grossist, så ingen toalett än dessvärre… Slut på babbel för i dag – vet att ni var några som har undrat hur det gått på jobbet 🙂 Lovar komma med mer input framöver såklart. Kram på er!

Damned if you do, damned if you don’t

/ LindaG / Lämna en kommentar

Går runt ute i köksträdgården och vattnar nysådda frön och lyssnar på ”i väntan på katastrofen”-podden med Kalle Zackari Wahlström och Patrick Sellman. Tycker inte om just Patrick för jag har extremt svårt för män som lite nedlåtande säger ”så här är det…” i varannan mening och anser att just deras sanning och kunskap är den enda rätta och den som givetvis räknas, men ämnet de pratar om är ju ibland intressant. Eller, det kanske är fel ord för ont i magen är ju vad man får.

Har skrivit om det här lite innan, att det är svårt att både skriva och prata om beredskap för hur man än vänder sig så känner man sig lite dum? Dum om man helt ignorerar sånt som händer i världen och lever på i tron att allt ska vara som vanligt i all framtid, men lika dum på ett sätt när man försöker se till att man har någon form av beredskap för kris ändå – för det känns som man bara lajvar någon form av foliehatts-lek. Alltså landar man aldrig riktigt, inte ens i det där ”mittemellan-läget” utan pendlar snarare hela tiden fram och tillbaka.

Höns är ju kanon i självhushållning, men löser ju liksom inte ALLA problem.

Även just i sammanhanget *kris* så är jag så glad över vår lilla gård, för jag har i alla fall på det stora BÄTTRE möjligheter till självhjälp här. Ja förutom det där med att det går åt en massa bensin för att ta sig någonstans (elbil står på önskelistan men som jag pratade om i går så är det inte alls aktuellt med alla utgifter just nu). Vi har en egen brunn, eget avlopp, snart solceller (vilket inte hjälper om ALLT släcks ner dock) och så tillräckligt med mark för att i teorin vara självförsörjande. Samtidigt så är jag oerhört medveten om att vi inte har de kunskaper som krävs för självhushållning – de som skulle klara sig bäst måste ju vara de bönder som är födda och uppvuxna på gårdar där alla ”hur man gör” sitter i ryggmärgen och inte på en internet-krävande sida (i bästa fall). Vi kan inget om hur man sköter allt så att man verkligen nyttjar mark och resurser, hur man sparar mat utan kyl/frys mm. Eller jo, lite har vi ju såklart lärt oss med åren, jag lär mig ju mer för varje säsong, men jag FATTAR hur lite jag kan, i jämförelse.

EN liten potatisåker klarar man sig ju inte på, om det verkligen går åt skogen.

Det är ju vår ambition att lära oss, både för att man får en sån tillfredställelse i att känna att man kanske kan klara sitt eget behov av grönsaker åtminstone under sommaren, men även för att vi tycker om att lära oss och dessutom känns det bra – utifall att. Ett mål vi har är att båda två kunna gå ner i tid under sommar-halvåret för att ha större möjlighet att vara här och sköta en gård, för att sedan jobba heltid under vinterhalvåret, men vi har inte tillräckligt på fötterna för att vara där än. Alltså är än så länge tiden knapp för sånt som behöver fixas med för att vi ska kunna bli lite mer självförsörjande. SKULLE man dessutom vilja satsa lite mer så behöver vi ju betande djur i våra hagar med, vilket i sig kräver en större insats från oss själva. Jag drömmer ju om två, max tre små Dexter-kossor eller kanske Highland cattle som ska kunna ge mjölk och kött, men det räcker med en snabb googling på jordbruksverkets riktlinjer för nötdjurshushållning för att man ska tappa all ork innan man ens börjat. Samtidigt pratade jag med en kollega idag och vi drömde oss bort på härliga bilsemestrar neråt alperna med vandring, god mat och gott öl – något som inte alls går ihop med djurhållning. Och som jag sa inledningsvis så blir kontentan att man står och stampar med fötterna i varsin verklighet och inte har en aning om vilket ben man ska stå på.

Bild på Highland cattle, lånad härifrån.

Här har jag i alla fall alla möjligheter jag behöver, och bara DEN känslan är ju en lättnad jämfört med tidigare – trots en stor villatomt. Förstår ni dilemmat förresten? Hur tänker och känner just DU? Att det känns skrattretande med all form av ”prepping” eller att man är dum om man inte är åtminstone lite förberedd? Snälla, berätta lite!

Vad ska man säga?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…

Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.

Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!

Weltschmerz

/ LindaG / 1 kommentar

Nej, idag handlar inte inlägget om stress och vardagsliv, utan om det där som händer i världen. Att det är svårt att veta vad man ska skriva om när världen brinner och svämmar över omvartannat, Talibaner tar över ett helt land, det är dödsskjutningar nästan varje dag, kvinnor blir misshandlade och familjer förlorar en mamma, pappa eller ett barn i cancer. Allt det där är så himla stort och hänger hela tiden över en som ett stort åskmoln, samtidigt som man själv känner sig väldigt liten.

I mitt lilla gör jag det jag kan på rimligt vis för miljön, samtidigt som jag bollar allt annat. Mot krig kan jag inte göra ett smack mer än att läsa och bli så väldigt ledsen över alla som får sina liv förstörda. När jag är ute i går tittar jag på husen runtomkring och försöker förstå att i ungefär vart tionde hus så bor en familj där kvinnan och barnen upplever våld i sitt hem. Maktlös är liksom inte ett tillräckligt ord, det finns ett tyskt ord som heter Weltschmerz (världssmärta ungefär) som kanske mer stämmer.

Det jag gör känns så otillräckligt, jag är världsförälder och stöder wwf, jag försöker som sagt i mitt lilla liv göra miljövänliga val, men inget av det gör ju någon skillnad på riktigt.

Och vad ska jag skriva om – för i jämförelse med allt det här så är ju inte stress, ångest eller vardagsbekymmer något alls, samtidigt som det i mitt dagliga liv ju är något som påverkar såklart.

Att läsa om allt som händer har jag svårt för, jag orkar helt enkelt inte att ta till mig allt. Jag KAN inte läsa eller höra om barn som far illa för hela min kropp knyter ihop sig då. Jag är inte till nytta för någon av de som blivit av med hem eller nära och kära, det enda jag kan göra här är att försöka finnas för mina egna.

Jag tycker om att skriva här, jag tycker om att själv läsa om andras vardagssituationer, och jag älskar när jag får kloka kommentarer på mina inlägg. Samtidigt känns det ju jättekonstigt att bara ”låtsas som inget” på bloggen, men ändå har ju JAG inget att tillföra när det gäller vare sig krig, klimatförändringar eller andra saker, så det känns det inte som jag har något ”mandat” att skriva om ändå? Men blir det ignorant att bara skriva om sitt? Känns det inskränkt och korkat?

Hur tänker ni? De flesta av oss är ju lyckligt lottade och kan bara oroa oss för ”lyxsaker” som vardagsekonomi, husrenoveringar, problem med barnen, utbrändhet och andra saker som känns stora för oss men som hade känts små om jag just nu befunnit mig i Afghanistan till exempel.

Mvh, en som får ont i hjärtat av alla som far illa och som ändå oroar sig för att få dagisplats nära nya huset.

Det är så mycket lättare att se både det fula och det vackra i det som står en närmst. Som att se att det sakta, sakta börjar skifta från sensommar till höst i naturen.

En bi-sak

/ LindaG / Lämna en kommentar

Blir så väldigt glad när jag går runt i min trädgård och det surrar och fladdrar överallt i rabatterna. Vi har fjärilar i mängder och likaså bin, men som tur är verkar vi inte ha så mycket getingar. Inte för det hjälpte Filip som fick ett bi-stick på örat häromdagen och blev jätteledsen, men generellt är ju getingar mycket jobbigare än bin. Extra skönt med många bin när man pratar om hur mycket de har minskat i världen, jag håller på och jobbar ihop ett inlägg om vad jag tänker om miljön framöver som jag ska skriva när jag orkar, men allt man kan göra som underlättar för bin och insekter känns ju bra!

Det vi har mest av är såklart nässelfjärilar, men vi har även haft ett par gigantiska påfågelfjärilar med, så vackra! Har dock inte lyckats fota någon…
Min rabatt med blandade sommarblommor gör inte bara insekter lyckliga utan även mig, det är så himla vacker oordning jämfört med en prydlig rabatt!
Min röda kärleksört klamrar sig fast i en rabatt där den nog egentligen inte trivs, så den är lite tanig. Men jag är glad så länge den lever och sakta växer!
Det verkar vara mina Zinnior som lockar flest fjärilar.

Klimatångest

/ LindaG / 1 kommentar

Jag har klimatångest – på riktigt. Jag får ont i magen när jag hör och läser om all ny forskning som för varje vecka bara pekar på att klimatförändringarna kommer bli värre och kommer tidigare än vad man räknat med. Och då lever vi ändå extremt privilegierat här, både i det svenska samhället i stort men även rent miljömässig – vi ligger inte lika illa till om det blir värmeböljor, torka eller översvämningar som fattigare länder i ännu känsligare klimatzoner.

Det är så läskigt, att det lagom till mina barn blir stora, troligen kommer vara en helt annan värld än den vi är vana vid. Och det är sjukt läskigt att de som måste ta störst ansvar inte gör det – klimatmötet verkar trögarbetat och Trump ska vi ju inte ens tala om. Vi här hemma gör inte ALLT vi kan – vi kör tex bil, men försöker tänka oss för med. 

En av de jobbigaste sakerna att tänka på är HUR jag ska kunna ge mina barn en så bra förutsättning att leva så bra som möjligt. Är det att se till att vi flyttar ut på landet, se till att vi har egen brunn och egen sol- och vindkraft kombinerat med fjärrvärme och kommunalt vatten? Hjälper det ens? Är det bra eller dåligt att ha möjlighet att bli mer självförsörjande? Det kanske ändå inte går att odla något om varje sommar kommer bli torrare och torrare? Eller kommer det vara enda sättet att kunna få tillgång till mat som inte är extremt högt prissatt pga miljöförändringar?

Aaaargh, jag har tusen frågor och de snurrar runt i mitt huvud nästan varje dag. Samtidigt fortsätter livet i sina vanliga banor, så man känner sig också nästan lite ”löjlig” ibland som funderar i de här banorna. Fan, om någon bara kunde tala om för mig vad som skulle hjälpa mina barn mest i framtiden?!?!

Hur tänker du? Är du orolig för klimatet eller rullar vardagen på?