Weltschmerz

Nej, idag handlar inte inlägget om stress och vardagsliv, utan om det där som händer i världen. Att det är svårt att veta vad man ska skriva om när världen brinner och svämmar över omvartannat, Talibaner tar över ett helt land, det är dödsskjutningar nästan varje dag, kvinnor blir misshandlade och familjer förlorar en mamma, pappa eller ett barn i cancer. Allt det där är så himla stort och hänger hela tiden över en som ett stort åskmoln, samtidigt som man själv känner sig väldigt liten.

I mitt lilla gör jag det jag kan på rimligt vis för miljön, samtidigt som jag bollar allt annat. Mot krig kan jag inte göra ett smack mer än att läsa och bli så väldigt ledsen över alla som får sina liv förstörda. När jag är ute i går tittar jag på husen runtomkring och försöker förstå att i ungefär vart tionde hus så bor en familj där kvinnan och barnen upplever våld i sitt hem. Maktlös är liksom inte ett tillräckligt ord, det finns ett tyskt ord som heter Weltschmerz (världssmärta ungefär) som kanske mer stämmer.

Det jag gör känns så otillräckligt, jag är världsförälder och stöder wwf, jag försöker som sagt i mitt lilla liv göra miljövänliga val, men inget av det gör ju någon skillnad på riktigt.

Och vad ska jag skriva om – för i jämförelse med allt det här så är ju inte stress, ångest eller vardagsbekymmer något alls, samtidigt som det i mitt dagliga liv ju är något som påverkar såklart.

Att läsa om allt som händer har jag svårt för, jag orkar helt enkelt inte att ta till mig allt. Jag KAN inte läsa eller höra om barn som far illa för hela min kropp knyter ihop sig då. Jag är inte till nytta för någon av de som blivit av med hem eller nära och kära, det enda jag kan göra här är att försöka finnas för mina egna.

Jag tycker om att skriva här, jag tycker om att själv läsa om andras vardagssituationer, och jag älskar när jag får kloka kommentarer på mina inlägg. Samtidigt känns det ju jättekonstigt att bara ”låtsas som inget” på bloggen, men ändå har ju JAG inget att tillföra när det gäller vare sig krig, klimatförändringar eller andra saker, så det känns det inte som jag har något ”mandat” att skriva om ändå? Men blir det ignorant att bara skriva om sitt? Känns det inskränkt och korkat?

Hur tänker ni? De flesta av oss är ju lyckligt lottade och kan bara oroa oss för ”lyxsaker” som vardagsekonomi, husrenoveringar, problem med barnen, utbrändhet och andra saker som känns stora för oss men som hade känts små om jag just nu befunnit mig i Afghanistan till exempel.

Mvh, en som får ont i hjärtat av alla som far illa och som ändå oroar sig för att få dagisplats nära nya huset.

Det är så mycket lättare att se både det fula och det vackra i det som står en närmst. Som att se att det sakta, sakta börjar skifta från sensommar till höst i naturen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s