Går runt ute i köksträdgården och vattnar nysådda frön och lyssnar på ”i väntan på katastrofen”-podden med Kalle Zackari Wahlström och Patrick Sellman. Tycker inte om just Patrick för jag har extremt svårt för män som lite nedlåtande säger ”så här är det…” i varannan mening och anser att just deras sanning och kunskap är den enda rätta och den som givetvis räknas, men ämnet de pratar om är ju ibland intressant. Eller, det kanske är fel ord för ont i magen är ju vad man får.
Har skrivit om det här lite innan, att det är svårt att både skriva och prata om beredskap för hur man än vänder sig så känner man sig lite dum? Dum om man helt ignorerar sånt som händer i världen och lever på i tron att allt ska vara som vanligt i all framtid, men lika dum på ett sätt när man försöker se till att man har någon form av beredskap för kris ändå – för det känns som man bara lajvar någon form av foliehatts-lek. Alltså landar man aldrig riktigt, inte ens i det där ”mittemellan-läget” utan pendlar snarare hela tiden fram och tillbaka.

Även just i sammanhanget *kris* så är jag så glad över vår lilla gård, för jag har i alla fall på det stora BÄTTRE möjligheter till självhjälp här. Ja förutom det där med att det går åt en massa bensin för att ta sig någonstans (elbil står på önskelistan men som jag pratade om i går så är det inte alls aktuellt med alla utgifter just nu). Vi har en egen brunn, eget avlopp, snart solceller (vilket inte hjälper om ALLT släcks ner dock) och så tillräckligt med mark för att i teorin vara självförsörjande. Samtidigt så är jag oerhört medveten om att vi inte har de kunskaper som krävs för självhushållning – de som skulle klara sig bäst måste ju vara de bönder som är födda och uppvuxna på gårdar där alla ”hur man gör” sitter i ryggmärgen och inte på en internet-krävande sida (i bästa fall). Vi kan inget om hur man sköter allt så att man verkligen nyttjar mark och resurser, hur man sparar mat utan kyl/frys mm. Eller jo, lite har vi ju såklart lärt oss med åren, jag lär mig ju mer för varje säsong, men jag FATTAR hur lite jag kan, i jämförelse.

Det är ju vår ambition att lära oss, både för att man får en sån tillfredställelse i att känna att man kanske kan klara sitt eget behov av grönsaker åtminstone under sommaren, men även för att vi tycker om att lära oss och dessutom känns det bra – utifall att. Ett mål vi har är att båda två kunna gå ner i tid under sommar-halvåret för att ha större möjlighet att vara här och sköta en gård, för att sedan jobba heltid under vinterhalvåret, men vi har inte tillräckligt på fötterna för att vara där än. Alltså är än så länge tiden knapp för sånt som behöver fixas med för att vi ska kunna bli lite mer självförsörjande. SKULLE man dessutom vilja satsa lite mer så behöver vi ju betande djur i våra hagar med, vilket i sig kräver en större insats från oss själva. Jag drömmer ju om två, max tre små Dexter-kossor eller kanske Highland cattle som ska kunna ge mjölk och kött, men det räcker med en snabb googling på jordbruksverkets riktlinjer för nötdjurshushållning för att man ska tappa all ork innan man ens börjat. Samtidigt pratade jag med en kollega idag och vi drömde oss bort på härliga bilsemestrar neråt alperna med vandring, god mat och gott öl – något som inte alls går ihop med djurhållning. Och som jag sa inledningsvis så blir kontentan att man står och stampar med fötterna i varsin verklighet och inte har en aning om vilket ben man ska stå på.

Här har jag i alla fall alla möjligheter jag behöver, och bara DEN känslan är ju en lättnad jämfört med tidigare – trots en stor villatomt. Förstår ni dilemmat förresten? Hur tänker och känner just DU? Att det känns skrattretande med all form av ”prepping” eller att man är dum om man inte är åtminstone lite förberedd? Snälla, berätta lite!