Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…

Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.

Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!