Det värsta ordet

Man skulle kunna tro att jag var mitt i min pms, om det inte vore för att jag knappt har nån pms och aldrig har haft, och för att det dessutom är helt fel tid för det.

Allt skaver och känns fel.

Det är inget direkt som utlöst känslan i sig, inte plötsligt i alla fall, det mesta är som vanligt. Men jag känner mig ledsen och – i brist på andra ord – skör. Det är ett ord jag rent generellt har väldigt svårt för, det känns som det varit ett ”mode-ord” ett tag nu och ett ganska fånigt sådant med, men trots det så måste jag nog erkänna för mig själv att det är precis så jag känner mig. *rys*

Jag betvivlar precis allt. Jag är en dålig förälder, varför gör jag inte mer/annorlunda med vart och ett av barnen? Jag är en dålig kollega, orkar inte ens med alla sociala sammanhang ju och har alltför lite tid och ork över till att hjälpa andra. Jag är en dålig partner, vad gör jag för att förtjäna att bli älskad? Jag är kass på träningen, varför blir jag inte bättre? För någon som normalt sett identifierar sig mer med epitetet stark men böjlig så är ju hela begreppet skör rakt i motsats.

Jag tänker att det är ok att känna allt detta, men också att jag inte behöver lägga så mycket vikt vid det. Det är bara en dålig dag, eller kanske en vecka, och det är allt det är. Jag har sån tur, på så himla många sätt, och en sak jag har tur i (eller hur man nu ska säga) är att jag inte direkt verkar har några anlag för depression. Inte ens när jag var utmattad var jag deprimerad, vilket såklart hjälpte massor.

Däremot måste det vara ok att känna sig deppig (vilket i mitt huvud inte är samma sak som deprimerad) ibland. Men man behöver ju inte låta det ta så stor plats, liksom.

Just nu känner jag mig så himla trött, ingen träning som har piggat upp, en seg liten förkylning som stökar, ganska mycket stora sociala event på jobbet och så värst av allt – mörkret som kryper sig på tidigare och tidigare. Inte alls konstigt att känna sig deppig, ändå blir jag överraskad. Det jag allra helst vill är att sitta uppkrupen i en famn och bara låta någon annan ta hand om mig för en gångs skull, men en vardagkväll som 3-barns mor så finns det på kartan – det är alltid någon som behöver en.

Så, nu har jag terapeutat mig själv här en stund, nu ska jag ta en stor kopp te, en varm dusch och sen sätta mig i soffan och deppa lite. Kram på er!

Det börjar kännas lite tjatigt

Vaknade i natt med världens snuva och mådde rätt skruttigt. Det har hållit i sig hela dagen, är inte jättedålig men förkyld och lite hängig. Känns som jag varit det till och ifrån hela hösten på nåt sätt – mest av allt känns det så trist att det sätter sig i vägen för träningen. Förra veckan missade jag ändå hela veckans träning pga Stockholm och att jag trodde Lukas blivit nerslagen på en åker (det visade sig vara så att han tappat sin mobil där när de orienterade, men eftersom jag inte fick tag i honom och jag såg vart mobilen var så blev jag rätt orolig). I alla fall, jag behöver träningen för att inte få ont i kroppen helt enkelt.

Det har ju ändå varit världens finaste hösthelg, visserligen kallt i luften men så soligt och skön luft att det har varit nästan omöjligt att gå in! I går var jag ju piggare som tur var, för då fick vi göra lite takreparationer. När maken kikade på vinden såg han tidiga fuktskador på råsponten vid nya köksfläkten, och när vi plockade bort takpannorna där var det inte så svårt att se varför – det var inte alls tätat som det ska vara. Men men, vi åkte och handlade delar och lappade och lagade, så nu är det ordentligt gjort. Känner mig så himla stolt över mig själv när jag faktiskt kan göra en sån grej (eller jag och maken jobbar ihop såklart) och vet hur det ska göras på riktigt. Så himla mycket bra kunskaper jag fick med mig från min tid i byggbranschen ändå! Bara att kunna känna sig hemma i en bygghandel är ju skönt – allt detta är såklart inte ens något en riktig hantverkare funderar på, men jag är ändå glad att jag lärt mig en del.

Fick lite vy från ovan, vår mark går ända bort till tallskogen där bakom kullen.
Så här ska det INTE se ut, inget ordentligt uppvik eller manschetter runt.
Men nu ser det bra ut! (Ok, är säkert nåt jag missat ändå, men jag känner mig nöjd i alla fall)

I dag har jag som sagt varit hängig, så även om jag varit ute större delen av dagen så har jag mest gått runt och småfixat lite. Tagit in krukor som inte klarar frost, rensat lite ogräs och så plockat in alla pumpor och tomater – just eftersom det ska gå ner till nollan i natt.

Pumpor lite överallt!
Och de sista tomaterna (de ska inte ligga så här på varandra, jag vet, men nu orkade jag inte lägga ut dem överallt.
Den här pumpan är den största (och vackraste) jag odlat, en muskat-pumpa. Har inte hunnit smaka på någon av dem än, hoppas de är goda!

Precis innan jag skulle gå in för middagen idag så blev jag stående nedanför trappen vid vår tvättstugeentré en stund. Det är så häftigt, ingenting av det som syns här i bilden (förutom de stora, gamla träden i bakgrunden) fanns här när vi flyttade in. Inget växthus, inte blåbärsland, inte blomsterrabatter, inte hästvagnen och inget av varken de två äppelträden eller rönnbärsträden fanns här då. Så häftigt ändå, på bara två år, vilken skillnad man kan göra!

Pizzapockets och S’mores

Det här är så simpelt så det är knappt ens ett recept – men det kan ändå vara bra att skriva ner vad man kan ta med sig och äta ute ibland, så man inte glömmer något hemma. Dessa recept är utan angivelse för hur många de är till – du får själv välja hur många ni vill ha var helt enkelt!

Pizzapockets

Tortillapockets (finns vid övriga taco-prylar)
Riven ost (gärna mozzarella)
Strimlad skinka
Tomatsås

Lägg lite tomatsås i skalet på varje ”pocket”, fyll med riven ost och skinka. Grilla i stekpanna (eller direkt på galler om du kan ha det en bit upp så de inte bränns) utan fett, tills osten smält – vänd en gång under tiden.

Vi hade med hemgjord guacamole och doppade i med – det var extra gott!

Utrustning du behöver till Pizzapockets, utöver något att elda:
Stekpanna
Stekspade
Tallrikar
Sked till tomatsåsen

S’mores

Bragokex (funkar säkerligen med massa olika kex, men tyckte själv att Brago blev väldigt bra!)
Marschmallows

Trä marsmallows på en pinne och rosta försiktigt tills de är lätt gyllene. Kläm en grillad marschmallow mellan två kex och ät!

En dag med John Bauer

I dag har vi gjort något jag varit sugen på SÅ länge nu, men som inte prioriterats på ett tag, jag tog nämligen med HELA familjen på vandring (inte illa pinkat när man har barn som är 6, 13 och nästan 17 år, bara det). Inte så långt från oss så korsar John Bauerleden vägen till Bunn – och därifrån och mot Jönköping hade jag googlat fram att det fanns ett vindskydd ”på lagom avstånd”. Tänkte typ 2-3 km enkel väg, men det var ganska exakt 4,5 km dit, vilket också innebar att 6-åringen gick nästan 1 mil sammanlagt! Det var dock faktiskt inte så värst mycket gnäll från någon, tror att barnen faktiskt förstod min önskan att vi skulle vandra ihop och ansträngde sig lite extra – så oerhört uppskattat och det gjorde mig himla glad. Hade iofs fjäskat för dem med valet av mat och fika med, mer om det strax.

John Bauerleden är ju rent generellt otroligt vacker, vi har gått en bit av den innan, men inte så här långt norrut. Skogen är verkligen en ”John Bauer-skog” och det är inte svårt att se vart han fått sin inspiration ifrån. Lite komiskt var dock att det pågick någon orienteringstävling i krokarna i dag, så det sprang orienterare precis överallt kors och tvärs, blev riktigt underhållande faktiskt.

Nästan överallt var marken täckt av mossa – ett mjukt, grönt täcke som nästan gnistrade där solen letade sig ner mellan träden.
Lyckas ALDRIG fånga det fantastiska djupet som är i riktigt vacker skog, men vi njöt av det likväl.
En liten bäck, spännande att korsa när man är 6 år.
Små ben behöver inte ha bråttom, att få vila uppe i ett älgtorn en stund kan vara välbehövligt, även för stora ben.
Egen ryggsäck med kikare, fågelskådarbok och skogsbok för barn var toppen i pausen.
Överallt fanns mjuka ”kuddar” av mossbeklädda stenar och stubbar.
Vindskyddet var rejält med en bra grillplats – och bakom fanns utedass och soptunnor.
De minsta benen lade sig ner att vila i säkert 2 minuter innan de sprang runt vindskyddet igen.
Men de lite större tyckte det var desto skönare att sitta och vila en stund.
Så glad över att ha fått med även han som snart blir 17! Inte för han brukar vara så svårövertalad, men ändå. För hans del blir det scouthajk med vandring nästa helg, så det här var lagom uppvärmning.
Jag nämnde ju att jag fjäskade lite med maten, så det var ”pizza-pockets” (recept finns här)…
…och S’mores till kaffet! Har faktiskt inte gjort riktiga innan, gjorde med Bragokex idag och det var en höjdare ändå måste jag säga!
Sen skadar det ju heller inte att marschmallowsen är lätta att grilla för var och en själva, och de är goda att äta utan kex med!
Jag var faktiskt med, jag också 😉

Det tog ungefär 1 h 45 minuter att gå de 4,5 km enkel väg, i Filips tempo och med lite pauser för vila och skogskissning. Så skönt att inte ha bråttom någonstans, utan bara kunna vara ute och gå i det tempo man känner för. Stigen varierade förresten från liten skogsstig (ibland med nedfallna träd mitt över) och lite bredare traktorstig, ganska kuperat men ändå ok för små ben (inte för barnvagn dock!).

Det blev lite olika tempo ibland, men vi väntade in de som skulle knyta skor eller fixa vandringspinnar, så det blev bra ändå.

Kort sagt (eller det blev visst ett långt inlägg) så var det en kanondag! Enda minuset var en fästing på Filip samt ett mindre antal älgflugor som dock inte satte sig på någon. Vi är ju visserligen ute på gården i princip varenda helg, men det blir mer att var och en går och grejar med sitt, det var väldigt trevligt att få tid att prata med alla och göra något tillsammans idag – det gör vi om snart igen!

Lugn, grundad och glad

Efter jag jobbat klart idag (hemifrån idag) och hämtat Filip så gick jag ut på gården lite. Så skön luft, och trots två stora skurar så kunde jag inte riktigt förmå mig gå in – inte förrän middagen var klar i alla fall. Gick och klippte ner lite visset, tog in typ 30 kg gurka från växthuset där jag ändå gömde mig från en av skurarna, och plockade in ett gäng solrosor som var överblommade – i förhoppning om att kunna ha dem till fågelmat till vintern. Det var så där perfekt temperatur för att gå runt med bara en tröja som jacka, och dessutom så bjöd himlen på så fantastiska färger, så jag var tvungen att bara stå en stund och titta på hur vackert allt var. Allt får sånt djup i skymningens mjuka ljus, med mörka regnmoln på himlen och fortfarande en nästan aggressiv frodighet på allt grönt jag trodde var för evigt förlorat i försommarens torka.

Kände bara så otroligt tydligt hur bra jag mår här, hur lugn jag känner mig och hur naturligt det känns att gå och pyssla om hönor, ankor, grisar, får och katter. Just i kväll kändes klimatångest och annat långt borta, och jag kände mig bara okomplicerat lycklig.

Jag lät kvällen få fortsätta så – tog med mig en högtalare in i duschen och lyssnade loss på vad jag kände för, och nu har jag landat i soffan med ett litet glas rom och bloggen. Så skönt att bara få liksom bada i den här goa, lugna och nöjda känslan – att inte stressa bort den eller känna att den försvinner i oro för omvärlden för en gångs skull.

Rent generellt så mår jag som person himla bra nu. Eller ja, minnet är ju helt kört, men det gör i alla fall att det blir så mycket lättare att leva i nuet.

Från folk på jobbet som beskrivit mig (i diverse övningar vi haft under året, det är inte så att jag går och ber dem beskriva mig) så hör jag nog oftast ”lugn, grundad och glad” och det stämmer nog till stor del – om än inte alltid såklart.

Så trots mitt kanske lite vemodiga inlägg sist om hösten, så kommer den även med ett lugn i sig – det är ok att vila nu, njuta av allt vackert och skörda det som odlats under året. Inte dumt det heller.

Höstkänslor

Av alla årstider så är hösten absolut den som triggar mest känslor i mig. En saknad av sommarens värme, sol och enkelhet, ett vemod över naturens långsamma förfall, en trötthet av själva årstidsväxlingen, en tyngd av det mörker som faller allt tidigare och en blandad kompott av förväntan och bävan inför vintern. Men i allt detta så är det ju samtidigt den allra vackraste årstiden, med alla sina fantastiska färger, och jag försöker liksom nästan fysiskt ta in så mycket av det som det bara går i huvudet. Förra veckan tog jag med ut kameran ut i den sista sensommarträdgården, och fotade det som finns här precis nu.

På flera ställen i trädgården gömmer sig ljuvliga mormorsrosor – jag har en plan på att eventuellt gräva upp och flytta dem till en mer framträdande liten rosenträdgård, för nu är de nästan svåra att hitta.
Kolla bara!
Något jag aldrig lyckats med själv tidigare är att odla Klematis – men här finns flera gamla plantor som till min stora glädje verkar trivas kanon.
Så vackra, med en gnutta kvällssol med!
Den befintliga trädgården presenterar någon form av näva (tror jag), det finns många olika sorters nävor här.
Även dessa bor här sedan innan, vill utan att googla, killgissa på höstaster?
I en undangömd del av trädgården skymtar de här små förtjusande vita stjärnorna.
I vår egenodlade blomsterrabatt blommar just nu dessa, vars namn jag just glömt. Nejlikerot kanske?
Jag tror detta är en annan sort av samma blomma med. I den rabatten har jag en skala från gulrosa till orange och vidare till mörkt vinrött – blev riktigt bra faktiskt! Behöver dock såklart växa på sig lite för att bli riktigt maffigt.
Har försökt hitta lite ”gammeldags” sorter, såsom solhatt, för att de ska passa in i trädgården i övrigt.
Även de mer ätliga delarna av trädgården är fina nu – här är tex en vintersquash (eller hokaido-pumpa tror jag, om jag inte minns fel)
Filips prydnadspumpor har tagit sig jättefint med.
Och vårt överflöd av svartkål är inte fy skam det heller. Nog den vackraste kålen som växt, om jag ska välja.

Med detta blomstrande inlägg säger vi väl farväl till sommaren 2023, den blev då en utmaning odlingsmässigt och vädermässigt, först med extremvärme och torka och sen med ett överflöd av regn och låga temperaturer. Framför oss har vi höstens rusk men även sprakande färgprakt – vi kan väl lova varandra att vara snälla mot varandra och oss själva? Kanske ta en sked honung i teet, ge en kram till kompisen, bjud en kollega på en bulle… Så blir det lite mjukare att landa i den nya årstiden!

Humle mot en ladugårdsvägg – inte fy skam det!

Från sommar till höst

Nu har det varit tyst här inne ett tag, sorry. I helgen tänkte jag skrivit om att vi var ute på fisketur på Bunn, men det fick bli ett instagram-inlägg istället. Himla trevligt var det dock, och väldigt härligt att få en kort dos sommarvärme nu när det verkar ha slagit om ordentligt – i morse var det bara 8 grader när jag klev upp och natten har troligen varit ännu kallare.

Annars är jag rätt trött just nu, dels möjligen på grund av ovan nämnda väder- och årstidsomslag som alltid brukar ta lite tid att vänja sig vid, men även för att vi just flyttat och omorganiserat oss på jobbet. Från egna kontor där vi tillhört en del av Regionen som heter Verksamhetsstöd och Service, till ett stort aktivitetsbaserat kontor där vi tillhör avdelningen Regional Utveckling. Massor med nya kollegor, ny plats och ett nytt sätt att arbeta har tagit ut sin rätt och fru Introvert känner sig just nu trött och en aning deppig (förmodligen mest pga trötthet).

På ett sätt är hösten ändå lite efterlängtad på gården, den innebär att nu många saker lugnar ner sig lite inom kort så vi hinner göra allt sånt som fått vänta under sommaren. Det enda jag grämer mig över att vi inte hann/kunde göra under sommaren är att måla fönstren, som på baksidan av huset absolut skulle behövt det inför vintern. Det har såklart varit alldeles för fuktigt och regnigt för det – där man målar med Falu Rödfärg går det rätt bra att måla även om det är fuktigt, men fönsterfärgen är ju inte densamma och jag vill inte måla in fukten som är i träet.

På tal om något HELT annat så var det faktiskt hela 20 år sedan jag och maken förlovade oss igår – det var han som kom på det och messade mig, men vi hann inte direkt göra något av det en vardag. Kanske vi skulle försöka fira med något lite extra gott att äta på fredag, vi får se. Jag har sån tur ändå som får leva med den som är min allra bästa vän och partner (ja alltså, jag har ju inte fler partners än honom, hahaha!), så det är ju värt att fira! Vi är dessutom lite dåliga på att göra just det, så bra att öva lite.

Som en saga

Mikron plingar till, och hon tar ut kålpuddingen från gårdagens middag. Glasskålen från IKEA är varm, och hon tar en grytvante på sig innan hon balanserar bort maten till skrivbordet. En klick lingonsylt på och så börjar hon äta med enbart en gaffel, andra handen klickar fram det dokument hon behöver härnäst. Hon sneglar på klockan, snart tolv, och hon knappar lite klumpigt i det hon behöver skriva i rapporten.

Klart! Två minuter över och hon slänger den tomma matlådan på diskbänken, den tar vi sen, tänker hon. Det har inte varit några möten på förmiddagen så hon har redan på sig ”hemmakläder”, det är bara att ta på ett par stövlar och sen gå rakt ut på gården. Ute är det ljuvligt ljumma sensommarvindar och en nästan helt blå himmel, och det enda som hörs i lugnet är en traktor en bit bort som sprider gödsel. Hon går över gruset, in bakom garaget, och hämtar en räfsa. På ängen ligger allt gräs slaget sedan i helgen, det har varit uppehåll hela veckan men det är så blött i marken att det är svårt för det att torka ordentligt. Tanken är att de ska kunna ta in det som torrt hö och ha det som foder i vinter för att slippa köpa, men då får det inte vara fukt kvar så det möglar.

Med bestämda drag börjar hon i hörnet av ängen och räfsar ihop det halvtorra gräset i tjocka strängar – så att mer av gräset kommer bort från den blöta backen. Kanske att de skulle försöka bygga någon enkel form av ställning att torka en del av höet på, men det blir ganska stora mängder så det är tveksamt om de kommer kunna få upp tillräckligt mycket av gräset från backen ändå. Det blir snabbt svettigt och när hon känner ett par svettdroppar rinna utmed ryggen så åker tröjan av, så skönt att bara kunna stå och jobba i ett linne fast det är september.

Någonstans inne på andra raden så är lite som att hon får syn på sig själv utifrån. Inte för att det är så ansträngande eller för att hon mår dåligt, utan för att kraften i lugnet och glädjen över arbetet hon gör är så stor att hon måste stanna upp en sekund.

Här står jag, tänker hon, på vårt eget ställe och förbereder hö för vintern. Jag bor på den vackraste platsen i världen, och den platsen som ger mig störst lycka och lugn. Tänk om jag vetat under stressiga småbarnsår, stressiga jobb och i vårt förra hus, att jag nu skulle stå här! Med solen i ansiktet och kunna gå ut på lunchen och räfsa hö, till våra egna djur på vår egen lilla gård.

Värmen i kroppen sprider sig, av både lycka och ett ganska svettigt arbete, och när lunchen är slut orkar hon återigen sätta sig vid skrivbordet en stund och jobba. Seminarier ska förberedas och nätverk ska byggas, och verkligheten på gården får vänta en liten stund till.

Ibland känner jag mig som den rikaste personen i hela världen, jag önskar jag kunde lägga all min tid på att arbeta här på gården!

Längtan efter naturen

Jag är så otroligt glad att vi äntligen fick en gnutta sommarvärme – eller höstvärme eller vad man nu ska säga. Jag har inte tankat ALLS så mycket sol och värme som jag behöver för att klara vintern, så jag vet inte hur det ska gå egentligen. Men – just nu är det LJUVLIGT och luften är sådär frisk, klar och hög som den bara kan vara tidig höst!

En av de största förändringarna sedan vi flyttade är verkligen hur otroligt mycket tid vi spenderar utomhus, i alla fall jag, maken och sexåringen. Förutom de stunder då det måste lagas mat, tvättas eller ätas (lugnast att äta inne pga barnen blir hysteriska om det kommer getingar mm) så är vi ute prick hela dagarna när vi är lediga. Och herregud, så bra man mår! Jag får mer och mer svårt att stå/sitta inne på ett kontor hela dagarna, hjärnan orkar inte alls med på samma sätt känner jag, och jag vill bara UT! Tog en kort paus ute här vid vårt nya kontor, och man får ändå säga att utsikten är fin! Men, bara när man får lite vyer över vattnet, stan i övrigt gör mig bara trött i huvudet.

I går, när jag vabbade, så hade jag inte så många sysslor som jag egentligen behövde göra. Men bara för det var skönt, så blev det ju ändå att man var ute hela dagen. Jag plockade lite hallon, nöp lite ogräs, vände hö och annat smått och gott – för att sen bli sittande vid vår flaggstång i säkert en timme. Flaggstången står på en bit berg som sticker upp, och runtom är vårt stenparti med sjösten som är tämligen överväxt, och jag ville se om jag kanske kunde få fram lite mer berg? Helt meningslöst, men samtidigt så skönt kravfritt, att bara sitta där och skrapa runt den lilla bergsknallen. Tyvärr verkar berget försvinna ganska brant neråt, men det var så fridfullt att bara sitta där och pilla lite.

När jag är hemma på gården (om inte barnen går i hasorna och pratar) så känner jag hur hjärnan och tankarna får flyta runt fritt. Ibland lite väl fritt, i helgen skulle jag tex sätta upp ett armeringsnät som växtstöd, men efter att ha liksom fastnat på 7 andra småsaker som jag kom på att jag skulle göra så tog det nog typ 5 timmar innan det kom upp. Men till dess så hade jag även planterat om en blomma, rensat ett land, kört undan hallonkvistar, beskurit pumpor och några fler saker som inte direkt fanns på listan! Och det får liksom vara så, man får gå runt lite planlöst för alltid hittar man NÅT bra att hitta på – och det var ju det vi önskade när vi flyttade ut på landet! Men jag känner även hur bra hjärnan mår av att få leva sitt liv, och inte blir distraherad av en skärm hela tiden.

Triss i fluss och maskinbrist

I dag är jag hemma och vabbar inte mindre än TRE sjuka barn. Eller ja, de två stora vabbar jag ju inte, tekniskt sett, men allihop är i alla fall sjuka, och jag känner mig lite hängig med. O blev sjuk förra veckan men det hänger liksom i, L blev sjuk i söndags och Filip kom i natt och sa att han hade halsont han med. Han är i övrigt pigg, men det har börjat likadant med de andra med, så det är väl samma virus gissningsvis (nog inte halsfluss, men något halsjox är det i alla fall).

Just nu är det väldigt svårt att hinna med allt som behöver göras på gården, allt regn har gjort att gräs och ogräs växer på ett nästan helt galet sätt. Har aldrig sett så mycket ogräs som i år! Vi har ju en automover, men den går ju bara i själva trädgården, så förutom vanlig kantklippning har vi även alla vildvuxna ytor vi behöver hålla efter. Och när jag säger hålla efter så är det dels just det, vi pratar inte perfektion men det är bra om inte hela gården växer igen. Sen har vi ju två stora ytor där vi behöver slå gräset för att kunna ta hö, det är vår äng och så området kring brunnen.

Försökte fota med vidvinkel för att visa, men det syns ändå inte riktigt. Bakom päronträdet har vi ett potatisland (nu nerklippt pga potatisbladmögel) och allt övrigt ända bort till lekstugan borta till höger i bild behöver slås.

Ok, så vi har en lie och en röjsåg. Lien är ju bra, men det blir alldeles för jobbigt och tar för mycket tid när vi jobbar heltid för att den ska gå att använda helt. Röjsågen tar också tid, men funkar ok, även om det är rätt jobbigt att gå med den ett par timmar med.

Vi har dock en bra sele till den som gör att det inte blir alls lika tungt.

Att vi slår gräset på ängen beror på att den ska bli just en riktig äng – dvs man ska avmagra den genom att ta bort det hö som blir, så det inte blir näring tillbaka till jorden. Att vi slår gräset vid stallet är dels för att det är alldeles för ojämn för att klippa med gräsklippare – och en gräsklippare skulle heller inte gynna den biologiska mångfalden – men det är också för att kanske kunna ta in lite mer hö att ha till djuren i vinter, det blir ju annars en kostnad. På ytan vid stallet gick gräset upp till låret och var så sinnessjukt tjockt och frodigt att knappt ens röjsågen orkade med – helt galet!!!

Vi märker allt mer att vi saknar en del redskap man behöver på en gård. Vi har fyrhjulingen, som tex har en plog till vintern, men vi behöver en slåtterbalk till den för att inte jobba ihjäl oss. Det är som en stor, lös ”gräsklippare” som inte finfördelar utan bara skär av gräset – så man kan ta in hö om man vill. Den går att köra även där det är grovt, ojämnt eller högt gräs, och skulle även vara bra att putsa hagarna med på det som inte djuren äter. Men en sån kostar MINST 20 000 kr – och det finns i princip inga på begagnatmarknaden heller, inte till fyrhjulingar i alla fall. 20 000 kr extra just nu är inte direkt något jag kastar ur mig, inte när vi går jämt upp med utgifterna varje månad nu med räntan. Och sparpengarna vill jag ju heller inte direkt göra åt just nu, eftersom läget är som det är.

Nu är ju jobbet gjort (med stor möda) för i sommar, men till nästa år så behöver vi på något sätt ändå se över hur vi ska jobba, för det här tar för mycket tid och blir alltför jobbigt. Vi saknar också nån grej för att köra över grusgångarna med, de växer igen nu. Tror också att de skulle behöva ett nytt, tjockt lager grus egentligen, men det är något jag absolut inte tänker lägga pengar på just nu – det får vara som det är helt enkelt.

Som en passus måste jag säga att det lite torrare och varmare vädret känns oerhört välkommet! Vi kommer inte hinna måla det vi tänkt ändå, men nu kan vi åtminstone ta in lite hö om det får torka i veckan.

Förutom att slå gräs så ägnade jag en stor del av helgen till välbehövlig rensning, har aldrig sett ogräset växa så frodigt som i år! DET är i alla fall nåt vi är självförsörjande på…

Nä, nu ska vi ordna lite fika här hemma, sen ska jag jag försöka hinna fixa lite ute medan barnen får lite luft med en kort stund. Kram på er, och hoppas ni håller er friska!