Gnäll

De värsta dagarna

/ LindaG / 8 kommentarer

Jag har börjat HATA alla former av bemärkelsedagar, likt mors dag i dag, julafton eller min egen födelsedag. För varje år och varje händelse blir mina barn större, och nu är de två stora jag har i åtanke när jag skriver det här. För varje år tänker jag att det kanske ska komma fram ett uns omtanke, tacksamhet eller över huvud taget märkas att de bryr sig, men för varje år blir det mer och mer uppenbart att det inte är fallet och DET GÖR SÅ JÄVLA ONT och jag blir så besviken och känner mig så misslyckad – för det måste ju bero på mig som förälder att mina ungar är så totalt egocentrerade, bortskämda och lata att det knappt ens med ENORMA mängder tjat går att få dem att göra nåt för någon annan?

Jag skriver det här med en sån himla känsla av skam och misslyckande, och jag känner mig mer utlämnad än i vilken jävla gynstol som helst för mitt föräldraskap är det absolut varigaste sår man över huvud taget kan peta i. Jag har tre barn – inte en enda av dem har någon diagnos, de är alldeles ”vanliga” barn och jag kan inte för mitt liv få de två äldsta att bry sig om någon annan. Jag är pedagogisk och talar om för dem att när någon gör si så känner den eller jag så, jag sitter ner med dem och reder i konflikter vi haft och jag skriker åt dem när de ändå gör precis samma sak för 75:e gången i rad samma dag – eller när de INTE gör det vi bett om 75 ggr i rad. Jag ber om ursäkt när jag gjort fel, jag visar att det ÄR ok att göra fel, jag visar att det är viktigt hur man behandlar andra. Jag gör en massa saker för barnen men jag kräver också en del i gengäld, (hjälpa till, vara trevlig mm), men det vi kräver det kommer ALDRIG utan en jävla massa tjat. Vi pratar ganska mycket om allt från vardag till specifika situationer och i konversationen kan det verka som de förstår och bryr sig men sen räcker det att jag vänder mig om så gör de likadant ändå.

Tro mig men jag VET och FÖRSTÅR att tonåringar är självcentrerade och trötta, men det finns gränser för vad som är rimligt. Det är INTE rimligt att behöva lägga sig på sängen och vila med mobilen i två timmar efter man ätit frukost. Det är INTE rimligt att man förväntar sig att alla ska passa upp på en själv men själv ska man inte behöva göra något (har ALDRIG uppfostrat dem att bli curlade på något sätt men de har uppenbarligen ändå landat i tanken att det visst är så att alla ska göra allt för DEM men de behöver inte göra något tillbaka). Det är INTE rimligt att man ska behöva tjata på en unge som ändå är minst 11 att göra en sak HELA dagen och när de till slut EVENTUELLT gör det är de sjukt tjuriga över att jag tjatat och allt är SÅ orättvist.

Det här är ju vardagsmat som jag och vi lever med varenda dag, givetvis, men just de här dagarna när man verkligen hade önskat att det gick att få åtminstone omtanke nog för en kram och kanske ett grattis istället för att man slåss om vem som ska ha rosen på tårtan det uppenbart står ”mors dag” på, utan minsta tanke på vad nån kanske vill eller behöver, det är en pest. Det blir så uppenbart att det hela är så långt ifrån alla värderingar vi står för och hur vi själva behandlar varandra så hela dagen blir ofelbart en katastrof. Vi vuxna försöker så himla mycket, vi köper saker till varandras dagar, vi fixar mat och donar så det ska vara så trevligt som möjligt. Man tjatar på barnen i flera veckor att de kanske kunde göra en teckning eller nåt åtminstone men till sist ger man upp. Vi föräldrar försöker båda ge varandra det som är helt rimligt vilket är uppskattning och kanske nån liten blomma eller så, men det försvinner liksom i besvikelsen över hur totalt oengagerade barnen är.

Det här är det mest utlämnande jag någonsin skrivit, men det KAN inte vara bara jag som upplever det här. Antingen är vi bara så jävla misslyckade föräldrar eller så saknas det något hos barnen och jag vet inte vilket som är värst. Kanske är jag bara helt dum i huvudet som tänker att det skulle finnas en gnutta omtanke från mina barn. Oavsett så hatar jag verkligen dessa bemärkelsedagar, det är alltid de värsta dagarna på hela året! Jag vet inte om jag någonsin ska våga publicera detta för om det är något jag vet om föräldraskap så är det att man blir så vansinnigt dömd hur man än gör. Men kanske, kanske känner någon mer som mig, och vi kan få någon tröst i att det är fler som upplever samma saker. Kanske är det så.

Snöpligt slut

/ LindaG / 2 kommentarer

Sitter i soffan med brännande ögon och en rödsnuten näsa som rinner oavbrutet. Och någon form av skuldkänsla/oro för att jag ska ha hunnit smitta brudparet med min förkylning, fast den inte bröt ut förrän söndag kväll och jag alltså inte hade en aning om den innan dess. Men ändå, de är ju på bröllopsresa och det vore ju så jävla dumt om nån blev förkyld på den…

Det här blev alltså inte alls så som jag tänkt mig mina sista dagar på jobbet, inte för att det var något spektakulärt inplanerat med inte tänkte jag spendera dem med att vara sjuk (och vabba, Filip blev hemringd från dagis vid måndag lunch med samma förkylning som mig). I morgon ÄR min allra sista dag, och oavsett förkylning så kommer jag åka in för att dels städa av det sista jag behöver få gjort, lämna in mina grejor och sen såklart även säga hej då till alla! Det känns viktigt, det är många väldigt goa människor jag lämnar och jag vill verkligen hinna se dem igen, även om det nog inte blir några kramar direkt.

Nu ska jag i alla fall gå och lägga mig, så kanske jag till och med mår lite bättre i morgon – vem vet.

Tror en och annan kan ha trott att jag bara var bakis-hängig när jag var sjuk i går, men har jag aldrig tjuvat till mig en sjukdag innan så tänker jag väl inte direkt börja nu?

Dumheter

/ LindaG / Lämna en kommentar

När man är 43 år så borde man vara klok, självsnäll och självsäker. Jag är det ganska ofta, men så kommer ett bröllop där man ska vara lite extra fin i en superfin klänning och sen står man där och provar och provar och tänker att det hade varit så mycket finare om jag bara hade varit lite smalare. Ungdomens självförakt trycker sig på och blir till en jobbig massa i huvudet, det jag jobbar så himla mycket med att trycka undan. Eller har jag det? Kanske har jag bara undvikit sammanhangen där jag känt mig som mest att jag inte duger? Ute på gården är det ingen som bryr sig, minst av allt jag själv, där går jag i shorts och en gamma ful tröja och sätter upp håret i tofs fast det inte ser klokt ut. Kanske har jag bara lurat mig själv att jag inte längre bryr mig om hur jag ser ut genom att befinna mig i sammanhang där det är viktigare att klä sig funktionellt och bekvämt. Och likt tidigare i livet spenderar jag inte de närmsta dagarna med att äta nyttigt och kalorisnålt (usch vilket hatord det är) utan snarare på att trycka i mig trygghetsgluten för att döva rösten i huvudet som tycker att jag borde kunnat så mycket bättre, vilket i sin tur ger näring åt självhatet och föraktet för att jag inte kan vara lite smalare.

Dumheter, det är vad det är.

Men inte hjälper det alltid att jag vet det, när huvudet tar ett eget kommando och går in i gamla hjulspår. Men jag ser er, dumma tankar, och jag jobbar hårt för att inte låta er ta överhanden. Skäms på er!

I-lands gnäll eller bara vanlig vardag

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har så himla svårt att skriva här just nu, och jag vet inte varför. Det är som att det samtidigt är helt fullt av snurrande tankar och samtidigt helt tomt i huvudet. Ja och så lite saker jag inte kan skriva om med, som komplicerar det hela. Det hela blir så lösryckt, men kanske hjälper det att bara liksom skriva det som kommer fram i huvudet.

Jag är galet trött just nu, tycker att alla säger detsamma. Det är väl kanske någon vårtrötthet kombinerat med pollen kanske? I vilket fall så gick jag en runda på asecs i dag efter jobbet för att handla lite smycken till stundande bröllop, jättetrevligt att få gå runt i lugn och ro själv en stund, men sen var jag så trött så jag höll på att somna på vägen hem.

Det ska måla och fixas färdigt med, men orkar inte det just precis nu.

Det är ju lite kaos här hemma med, med ett badrum som tar en evighet att bli färdigt då vi bara har några få plattsättare och de är fullbokade. Nu är halva rummet klart – men de blev tvungna att åka ifrån på annat så nu händer liksom ingenting förrän om nästan 2 veckor.

Det har varit en galen mängd utgifter med den senaste tiden förresten, det är ju rätt stressande bara det – speciellt när det är saker man inte vet hur de landar. Vi har badrummet och solpaneler (kommer om någon vecka), två STORA poster som vi tog höjd för i lånet när vi köpte huset, men som alltid finns det ju inga projekt som håller budget utan det är alltid något oväntat som tillkommer. Vår tvättmaskin gick sönder i helgen så vi fick köpa en ny, det är lite jord mm vi har behövt beställa för att få ordning på trädgården, färg till huset och en jäkla massa andra utgifter. AVSKYR när man inte har 100% koll på sånt och just nu har det liksom bara fått rulla på – de utgifter som har kommit har varit helt nödvändiga och är som regel bra investeringar eller sånt vi inte ”kommer undan”, men de kostar ju lika mycket ändå. Svindyr bensin är ju inte heller kanonkul, den kom ju lagom till att vi flyttade ut 3 mil från stan… (Inte för att jag skulle byta mot all bensin i världen, men ni fattar). Det är mycket ekonomi i huvudet alltså.

Vår lilla gård, från en helt annan vinkel, går bara att skymta hus och stall mellan träden

Förresten, nu kom jag nog lite på varför det är så svårt att skriva här nu, eller i alla fall en del av svaret. Jag älskar ju den här gården och är SÅ VANSINNIGT TACKSAM för att vi faktiskt får och har möjlighet att bo här – det är det bästa beslut vi någonsin fattat! Därför känns det dumt att skriva och ”gnälla” om i-landsproblem och vardagssaker – samtidigt som det ju såklart går i perioder att sånt är rätt jobbigt ändå. Det känns bortskämt att gnälla om att ”det är dyrt att renovera badrummet” när det i allra högsta grad inte är något alla i världen eller Sverige har råd att göra, samtidigt som vi ju inte har en sån ekonomi att inte en sån stor utgift är jobbig. Det blir kluvet i huvudet och då kommer det inte ut nåt vettigt här alls….

Vi får väl se om det lossnar lite, nu när jag ändå kom på en del av anledningen?

It takes a village…

/ LindaG / Lämna en kommentar

…to raise a child. – så finns något gammalt ordspråk som lyder. Eller ungefär att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Just nu kan jag verkligen, verkligen sakna en by – det har varit konflikter på alla håll med barnen den senaste tiden. Rätt ofta är det ett barn som det är konflikter med i taget, det är som om de andra liksom väntar in sin tur, men just nu är det verkligen högt och lågt. Från en 5-åring som blev trotsig över en natt till en tonåring som tycker att allt är jobbigt och som behöver vila HELA tiden enligt honom själv, och så han däremellan som är så arg och ställer till med dumheter.

Ska vi bara ta en kort mellanlandning förresten, och konstatera några självklara saker. Jag vet ju att just DU kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, men jag älskar såklart mina barn. Dessutom FÖRSTÅR jag dem – till en viss gräns åtminstone. Jag VET att femåringen ska gå igenom den här trotsen och att den betyder att han känner sig trygg med oss. Jag MINNS att man tyckte att ingen fattade nåt och att allt var jobbigt ett tag när man var tonåring. Ok, så moving on – för jag måste få gnälla av mig lite med.

De var ju så goa när de var små? (O och L)

Det känns så hopplöst otillräckligt med bara 2 vuxna när man har tre barn i olika faser som behöver åtminstone 5 olika saker var – från en spark i baken, till rena instruktioner eller vidare till bara en kram. Just nu kan jag verkligen förstå hur skönt det måste ha varit på ett sätt, att ha en hel by där barnen kunde gå mellan och få olika hjälp med olika behov av olika människor, och där det alltid finns någon att leka med som vill göra samma sak som man själv. Nu blir det bara konflikter överallt hela tiden och min ork och mitt tålamod räcker absolut inte till – och jag tycker heller inte att det behöver göra det hela tiden, det hade varit helt orimligt.

Vi är lite olika med, jag hör precis allt vad ungarna gör, direkt när det börjar gå åt ett håll som kommer urarta eller om nån lägger sig i saker de inte borde, medan maken har den avundsvärda förmågan att helt stänga av det. Jag försöker verkligen låta bli att höra, men det är ungefär lika enkelt som att ignorera någon som drar med naglarna över en griffeltavla (nu har jag väl inte superunga läsare, men insåg just att det är en referens som många idag kanske inte förstår?). Just nu känns deras ständiga tjafs som någon som drar med samma naglar rakt över varenda nerv-ände på mig.

Bläh, ville bara klaga av mig lite. Hoppas ni har en bättre helg!

Bakishelg

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det har varit en väldigt intensiv vecka på många olika sätt, så idag känner jag mig absolut mentalt bakis. Ja ok, en gnutta vanligt bakis med, eftersom vi firade en sak som jag ber att få återkomma om, med att dela en flaska champagne till gårdagens plockmat.

Mums!

Vi har varit tvungna att komma framåt med badrummet vilket har resulterat i en hel del hemmajobb kvällstid den här veckan. Nu skiljer det sig ju tämligen markant att gipsa vårt badrum mot vad man gör på jobbet, så på så sätt är det ingen ”fara”, men man blir ju ändå trött av att vara igång långt in på kvällen. Men – nu är gipset uppe förutom i fönstersmyg – och ett första lager flytspackel täcker golvet. På måndag blir det det avslutande lagret med flytspackel, sen tätskikt och sen är det äntligen dags för plattsättning, vet inte än exakt när bara för det beror på när plattsättarna kan komma ifrån. Det börjar verkligen bli efterlängtat med ett till fungerande badrum nu kan jag säga, ett badrum på 5 pers är inte kanon.

På jobbet har det varit mycket med, många saker som ska klaffa och som dyker upp när vi börjar med arbetet inför fönsterbyte, så även det har tagit på krafterna. I torsdags träffade jag vänner ute på middag – så otroligt välbehövligt och utan den energikicken hade jag varit mycket tröttare nu. Och så den här sista grejen då, förlåt om jag håller er på halster, men jag kommer berätta mer i veckan – en väldigt, väldigt rolig sak, men den har också krävt lite energi även om den också gett massor. Kort sagt en turbulent vecka!

Inte ens vädret har ju varit lugnt, eftersom vi hade bytt till sommardäck på ena bilen har vi fått pussla och jobba hemifrån en del för att kunna dela på den bilen som haft vinterdäcken kvar – men fy vad motigt det varit med den jäkla vinter-väderleken som legat över oss i veckan. Nu längtar man ju nåt vansinnigt efter lite värme, vårsol och grönska, inte isande vindar, snö och kyla!

Efter detta så förstår ni kanske att det kommer bli en extremt lugn helg, mest blir det bara vila och lite TV-spel tror jag. Idag har Filip varit lite hängig med, men vi tror det är för att vi alla fyllde på TBE-vaccin i går eftermiddag. Gnälligt har det i alla fall varit – i hela familjen för den delen, så vila gör oss nog gott. Det ska också bli väldigt, väldigt skönt med långhelg nästa vecka, vi har inte minsta antydan till planer så vi får väl se vad det blir för påsk. Ha det gott nu hör ni, och ta hand om er!

Inte ens en sammanhängande rubrik

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det har varit ganska tunga två veckor, trots (eller på grund av???) det fantastiska vårvädret. Jag har varit trött och lite deppig av olika anledningar, så ork och motivation har varit i botten. Det ser säkert inte så ut om man bara kikar på tex instagram, men instagram är min bubbla där jag bara lägger ut fina bilder och fina minnen – på samma sätt som jag nästan bara följer konton som gör detsamma. En typ av fristad, helt enkelt.

Jag har mest försökt vara ute så mycket som möjligt, för det är ju ändå där jag mår bäst. Gå runt och småskrota lite på gården, sitta i solen och dricka kaffe och läsa en bok, det är ju saker som jag mår kanon av, även om det känns som det ligger lite av en blöt filt över mig. Köpte förresten två nya stolar och ett litet bord till vår södervägg där vinkeln på huset gör det vindstilla och underbart varmt. Blev fint och var framförallt väldigt skönt att sitta i!

Den knallblå markisen är inte direkt en färg JAG hade valt, men oavsett så är det faktiskt väldigt praktiskt med markiser. Men visst blev det lite gulligt med möblerna?

Vi HAR de senaste veckorna sakta men säkert rivit badrummet med, framförallt stötvis på helgerna, när vi orkat med. Det är fin råspont bakom och allt har varit väldigt ordentligt gjort – vilket är suveränt förutom just när man ska riva såklart. Trots det så har det ändå gått ganska mycket enklare än jag var rädd för, även om det är mycket jobb ändå. I helgen rev Tobbe taket och så började vi med golvet nu på eftermiddagen (först nu vi fick lite ork), det gick visserligen lättare än jag vågat hoppas men jag missbedömde hur snabbt batteriet till slagborren dog – ska be att få låna ett extra på jobbet i morgon. Sakta men säkert så är vi i alla fall SNART i ett läge när man kan börja bygga upp allt med, det är ju mycket roligare!

Just nu klarar vi oss med en toalett och en dusch, men det är såklart efterlängtat att få ordning på det här badrummet med. Just nu är det rätt trångt i det lilla badrummet.

Denna veckan är det ganska mycket som händer. På onsdag går jag upp i tid igen …

Jag måste faktiskt skriva in en liten grej här. Jag känner mig lite rädd för att gå upp i tid, rädd att inte räcka till och rädd att inte orken ska räcka till. Jag VET att man inte ska låta själva rädslan hindra en eller stå i vägen och det gör jag inte heller, men jag vill samtidigt ändå erkänna för mig själv (och nu er då tydligen) att det är just så jag känner mig.

… sen ska jag klippa mig och OM jag orkar så är det middag med Brynolf och Ljung på kvällen sen. Just nu ser jag inte att jag kommer orka med det, men det vore så himla kul att se dem live ändå? På torsdag fyller Filip hela 5 år, vilket han för någon vecka sedan har börjat fira genom att gå in i en ganska o-charmig fas…. Nåväl, han är ju söt ändå som tur är 😉

Sådär, en lagom vimsig uppdatering, men jag har som sagt inte alls varit sugen på att skriva heller den här tiden. Är också inne i en sån där fas när jag känner att allt jag skulle kunna skriva är så himla ointressant, det går i perioder det där med. Äh, jag vet inte, helt enkelt.

Ett steg bak…

/ LindaG / Lämna en kommentar

Åh det känns så rörigt i mig just nu. Var på läkarbesök idag och tillsammans konstaterade vi att jag ska backa lite i några veckor, för att återigen komma på rätt spår och fortsätta min återhämtning lika bra som den gått innan. Det känns ju skönt, såklart, men samtidigt känns det också som ett väldigt misslyckande – vilket jag ju VET att det inte är, men det KÄNNS så. Det känns dumt mot jobbet och kollegor, det känns dumt HÄR för att jag skriver att jag känner mig oövervinnerlig när jag är hemma och grejar – vilket också stämmer men det är ju dels ett helt annan typ av arbete och sen innebär det ju också mängder med vila och återhämtning. Jag vet att ni är intelligenta människor som fattar att det är två helt olika saker och att inte allt skrivs här, så egentligen förklarar jag mig i onödan, men jag vill på något sätt ändå få ge luft åt min frustration när det inte går framåt i den takt jag vill.

Det här är liksom något helt annat, såklart.

Det känns ändå deppigt idag, samtidigt så kan jag säga att jag åkte hem och sov två timmar på raken i soffan så det VAR rätt beslut. Jag kommer ladda om och det kommer bli bra, men just idag känns det tungt helt enkelt. Jag vill ju att min hjärna har en möjlighet att återhämta sig i samma takt som kropp och psyke, men det är svårare att påverka. Visste inte ens om jag skulle skriva om det här idag, men det är ju supervanligt att det blir så här vet jag, och så även för mig. Ok, nu har jag babblat färdigt, kram på er.

Tämligen meningslöst

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alltså den här helgen… Den har varit rätt ”meh” eller rentav ”bläh” sina stunder. Bäst i helgen var att vi hann åka och kolla på och få en offert på badrumsmöbler (inte allt, men kommod och spegelskåp) som vi ska beställa, och så har vi valt kakel. Känns väldigt skönt, för nu går det liksom ändå framåt. Kvar att välja och beställa är duschblandare och duschväggar, det ska jag plocka in en offert på.

För övrigt så blev L sjuk i går kväll och fick feber, ont i huvudet och ont i halsen. I morse var det ännu mer, feber uppåt 39,5, så vi åkte och köpte några snabbtest – och japp, det är Covid. Han har varit ganska spak i dag måste jag säga, högst förståeligt, även om det såklart blivit tillfälligt bättre med alvedon. Övriga familjen är, åtminstone än så länge, friska, men nu blir det familjekarantän. En av oss vuxna kan jobba, men båda lär inte kunna det i och med att Filip är hemma, möjligen blir det korta stunder här och där.

Stormen Malik har passerat förbi utan några större besvär just för oss, vi har ström och det har som värst blåst ner ett par större grenar, men det har ju såklart varit ett rätt skruttigt väder att vara ute i. Men men, det har blivit lite promenader ändå såklart – Nala behöver ju komma ut i vilket fall – men de flesta har maken utfört. Så omtänksamt för övrigt, han vet hur frusen jag är och att jag hatar när det regnar, och då tar han de promenader som han kan. Sen är det ju ändå skönt att komma ut, även om det som idag innebär att man nästan blåser bort.

Hade så mycket hellre haft lite snö nu, då hade vi kunnat åka pulka, skidor eller 4-hjuling (kör vi den senare nu så blir det en enda lervälling av hagen)

Nä, jag vet inte, egentligen är ju det enda dåliga som hänt att L fått covid (vilket såklart inte är en höjdare men ändå), det har bara varit en sån där halvdan helg. Jag är på mitt sämsta humör – kombon trött och lite uttråkad, samtidigt som alla är hemma och det ska lekas med 4-åring, spelas spel med 11-åring och hänga med 15-åring, förutom att det gärna ska ätas någon gång under dagen med. Jag känner för att ha ett litet projekt, men just nu går det inte riktigt – badrummet är vi inte så klara med beställningar (och elektriker mm) att vi kan påbörja, ute är det för kallt för att göra något vettigt och några andra projekt finns inte i planen just nu. Men det jag KÄNNER för är att typ måla om ett rum eller nåt – vilket är helt onödigt för det är inget vi behöver måla om. Ni vet, lite moment 22.

Vi SKULLE kunna fixa till lite i hönshuset, men det är jag inte sugen på och då är det bara motigt – alltså inte värt att lägga energi på just nu.

Så, just nu känns det som det kommer bli en lååååång vecka. Som tur var veckohandlade vi i lördags åtminstone, och jag har en ny bok och ett pussel – men det svåra kommer bli att få lite lugn egentid när alla är hemma, samtidigt som gärna alla ska få åtminstone en del av sina behov och önskemål tillfredsställda.

Det blev inte så mycket innehåll i dagens inlägg, fast det blev så långt. Kanske får jag spattryck i veckan och behöver skriva av mig varje dag, eller så kommer det inte finnas nåt att skriva om alls. I vilket fall så börjar Underbara Clara sin fotoutmaning för februari på tisdag – och den brukar vara väldigt rolig att haka på! Hoppas ni haft en bättre helg, kram på er!

Juldepp före… julpepp?

/ LindaG / 4 kommentarer

Innan jag började skriva det här inlägget så var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om jag inte redan skrivit typ samma inlägg något av de föregående åren. Men jag har inte riktigt det, jag har hastigt snuddat vid att jag tycker julen känns ensam men jag har aldrig skrivit mer än så. Kommer inte skriva allt jag känner nu heller, men i egenskap av personlig terapi så tänkte jag ändå försöka förtydliga min känsla, för min egen skull.

För det är lite fult, det där att vi firar julen ensamma här hemma. Hur jag än vänder och vrider på tanken så känns det ändå som ett misslyckande att inte fira julen ihop med en massa släkt. Det är svårt att skriva om utan att förklara precis allt och allt skriver jag inte om här, långt därifrån (fast det ibland kanske inte verkar så). I alla fall.

Makens familj firar med sina familjer, så de går så att säga bort naturligt. Min bror med familj ska fira med svägerskans familj i år – inga konstigheter alls. Och vi.. tja. Jag har ingen relation med min pappa längre, och mamma vill såklart inte lämna honom själv på julen. Så det är bara vi här, och det känns tomt och tråkigt. Julen ska väl vara den tiden då man suckar över mormor som vill ge alla för mycket mat, nån som drar dåliga skämt, nån som bråkar lite, nån som halvslumrar i soffan framför Kalle (ok, det kan jag väl göra oxå om det är så), men ni fattar. Och då har vi ändå en FAMILJ, jag sitter ju här med man och barn, jag har liksom ingen RÄTT att känna mig ensam kan jag tycka. Men det tar ju ändå inte bort känslan av att julafton bara känns tom.

Finns väl ändå ingen högtid som är så känslomässigt komplicerad som just julen. Det finns heller ingen som är så tacksam att fota?

I år kom den lite tidigare, juldeppen. Eller vad man nu ska kalla den, men känslan av att det känns lite meningslöst – det enda killarna vill är att få julklappar och äta julgodis till de mår illa, det är ingen som bryr sig direkt om jag julpyntar eller så, det gör jag mest för mig själv. Jag brukar liksom släpa med mig övriga familjen in i julen, vi bakar lussekatter och dekorerar pepparkakshus, men jag vet egentligen inte för vem – för det känns inte som det är för barnens skull och egentligen innebär det bara merjobb för mig. Men jag har väl någon bild i huvudet att man vill skapa minnen hos dem, fast jag vet inte om nåt av det ”jag” tycker är viktigt som fastnar.

Minst av allt vill jag ju att nån annan ska smittas av min juldepp ju. Det och känslan av att jag skäms är kanske anledningen till att jag bara fjäderlätt snuddat vid ämnet tidigare. Nuförtiden är jag tydligen lite mer filterlös här ändå, min förhoppning är att jag dels ska må lite bättre själv och kanske, kanske känner någon annan igen sig och får lite tröst av att inte vara ensam. Kanske är hela den deppiga känslan bara pms och om några dagar känns allt fantastiskt mysigt och juligt igen. Vem vet, det här är bara jag som svamlar ändå.

Kram på er, i alla fall, till er alla som läser, som bryr sig, som kommenterar, som följer i smyg, som läser i hemlighet eller som är trogen följare. Till mina vänner, såklart, störst kram till er!