Det är påtagligt jävla mycket INTE semester att vara hemma med hela familjen. Det kvittar om jag rationaliserat bort så vi bara ska äta lagad mat EN gång om dagen, om ungarna fått var med och sätta skärmregler och att vi i övrigt har typ NOLL måsten – för det är en jäkla massa tjafs, tjatande om den jävla skärmtiden de själva fått vara med och bestämma, medlande mellan bråkiga barn och ett KONSTANT vakande över den pillrigaste jäkla 4-åring jag någonsin varit med om. Ungen gör tamejfan ALLT han inte får, och helt seriöst räcker det att man går och kissar så har det hänt nån grej.
Tänk att bara få sitta still en stund på en strand utan att nån tjatar, bråkar, felaktigt tror de kan simma, jagar fiskmåsar, äter gammalt fika i sanden eller nåt annat idiotiskt.
Förlåt för mitt gnäll men jag blev bara så jävla trött. Är tröttare nu än efter en vecka på jobbet. Blah blah jag älskar mina barn och sånt. Ni fattar.
I dag har varit en riktig skitdag, och jag har tvivlat på typ allt. Vad fan ska vi flytta för, blir vi ännu mer isolerade, vad vet vi om att ha gård, orkar vi med, och kommer det funka med barnen? Det är inga nya frågor, självklart har jag haft och ställt mig dem innan, men ibland känns allt bara lite övermäktigt.
Vi flyttar ju för att få lite mer frihet, lite mer ytor och lite mer tystnad och natur. Isolerade är vi ju redan nu i mångt och mycket, man hinner ändå aldrig träffa vänner för alla har fullt upp och livet är ensamt. Så är det bara. Vad vi vet om ha gård? Inget, men initialt behöver vi inte direkt heller hantera mer än hus och trädgård – betesmarkerna tänker jag att vi ska kunna låna ut utan några större konstigheter. Och vad fan, vi får väl lära oss, det kommer ju bli misstag såklart men vi lär oss väl av dem med. Orkar vi med? Som sagt, det är ju egentligen huset i första hand vi ska hantera, och hus som hus liksom. Och orka med? Jag vet inte. Kommer det funka med barnen? Det vet vi ju inte. De är jätteglada och sugna på att flytta allihop, även om de kanske inte direkt förstår allt vad det innebär. Lukas är med på att han behöver byta skola (till Ölmstad skola) vilket nog kan bli en fördel med tanke på hur stökig klass han går nu. Oliver kommer jag göra allt för att han ska få gå kvar sista terminen i nian på junedal – det vore ju lite omänskligt annars av skolan, men han vet att jag inte kan garantera det. Nästa höst börjar han ju gymnasiet och då är det ju skit samma. Filip byter ju ”bara” dagis, det borde inte vara några jättekonstigheter såvida inte de har riktigt dålig personal.
Vi flyttar 20 minuter från jobbet, där bussarna går en gång i halvtimmen och det finns en affär runt knuten som har öppet till 22. Det är mycket barn i krokarna har jag förstått, för skolan är typ överfull. Huset vi flyttar till är i jättefint skick och ligger så ofantligt vackert. Marken är PRECIS nätt och jämt stor nog att få kalla fastigheten för ”gård” och är precis så där böljande och fin som jag drömt om, med betesmark och ängar på nästan hela ytan. Trädgården är kanonfin och kommer vara enkel att jobba vidare med – om jag vill.
Jag VET allt det här. Men ibland känns det ändå jobbigt, jobbigt att allt hänger på mig och att det känns som att jag släpar med mig en familj som inte direkt är drivande i frågan. Fan ta mig.
Och alternativet då, att bo kvar? Jo men då ändras ju inget, allt är detsamma och vi kommer ingenstans, hur fint vi än bor. Vi kommer inte vidare med drömmar, vi har inget rätt att önska större längre, vi sitter precis där vi sitter och då kommer vi också att förbli där.
Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja skapa ett hem på en gård där precis just alla ni som läser detta ALLTID skulle känna sig välkomna. Att man kan messa en tisdag och kolla om man kan komma över – det blir kanske bara pannkakor men det är ju roligare att äta ihop. Ungarna kan leka vart de vill ute, eller gå ut till det extra ”huset” ihop med garaget och hänga, beroende på väder. Vi kan bara hänga en stund, kort eller lång spelar ingen roll, men jag vill att ni känner att ni alltid är välkomna här, för det är ni verkligen. Känn aldrig att ni behöver ta med nåt eller att ni är till besvär, bara titta förbi och njut lite av lugnet, och kanske bara prata en stund. Ok? Jag VET att alla har fullt upp, att du inte hinner för nästan alla jag känner är halvt utbrända och har fullt upp med sitt eget, jag vet att det inte kommer bli som jag skulle vilja för det är inte så bekvämt att bara åka hem till nån så där, men jag önskar ändå att det blev så. DET är det jag önskar mest av allt med det här stället.
På torsdag när fotograferingen är avklarad så sätter vi oss i vårt nystylade uterum och förhoppningsvis känns allt lite bättre än just i dag. Ok?
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.
Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!
Åtminstone utsidan av mitt projekt börjar sakta se bättre ut – insidan går än så länge åt ”fel” håll med rivning.
Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.
Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?
Vi har tre barn som alla är fantastiska på sina egna vis, och som också är jobbiga på sina egna vis, precis som alla människor har sina bra och dåliga sidor givetvis.
Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).
Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.
Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.
Denna och nästa vecka har vi skola måndag-tisdag istället för bara fredagen. Alltså vabbade jag 2 dagar förra veckan, gick i skolan i fredags och har nu skola tills i morgon eftermiddag innan jag är tillbaka på jobbet igen. Ligger efter som fasen nu känner jag, och känner mig sjukt stressad över att vara bromsklossen för att inte tala om att jag inte hinner få fram saker till mina hantverkare eller ens svara på garantiärenden. Känns skit, rent ut sagt. Nästa vecka försvinner också måndag och tisdag till skolan, torsdag är röd dag och på fredagen har jag tagit ledigt för den första inbokade aktiviteten med familjen på typ ett år – så det tänker jag INTE ställa in. Ser liksom ut som jag bara kommer fortsätta halka efter i två veckor till, inklusive denna 😦
Vet ni vad som varit räddningen idag? Räddningen från att jag spenderat varje minut på rasterna med att försöka jobba ifatt mig så jag inte hade fått någon vila alls? Den här tösen:
Sandig i halva ansiktet efter att ha grävt…
Så, istället för att sitta och stressjobba när jag borde haft rast (tämligen krävande kurs) så har jag spenderat frukost och lunch på promenad med henne i skogen. Glatt mig åt att hon går så himla fint i koppel nu mot vad hon gjorde innan – såklart en hel del kvar men hon/vi har kommit så långt! Njöt av att se henne skutta mellan vitsipporna, tränade med henne lite och tänkte på just inget annat alls än att jobba med henne. Sen gick jag in och satte mig vid Zoom igen och pluggade (och jobbade lite samtidigt) – och sen gjorde jag om allt igen.
Det hjälper ju ändå att få den där pausen. Fast sen ändå inte när jag inte går med henne längre, för då kommer ju allt tillbaka igen såklart. Men ändå – några pauser om dagen är inte illa! Annars kunde det ju varit en stressfaktor i sig att hinna gå ut med henne, men det är (oftast) inte det?
För övrigt – mest för att jag själv vill komma ihåg och kunna gå tillbaka – så har vi nog fått en ganska nätt liten tös. Hon väger nu vid 5 1/2 månad ca 14,7 kg, och hennes syrror i Stockholm vägde runt 17 kg för drygt 3 veckor sedan redan. Är ju rätt stor skillnad ändå?! Känns rätt skönt att hon inte blir sådär superstor…
I går vabbade jag för Filip som är förkyld. Vi var ute på två promenader a ca 1,5 timmar vardera.
Vitt: (När jag sovit bra och är i mitt egentliga utgångsläge som är positivt)
Det var en fantastisk dag i går, jag vabbade med en Filip som visserligen är förkyld och snorig, men i övrigt rätt opåverkad och pigg. Vi tog två låååånga promenader – eller i alla fall under lång tid – där Filip mest fick styra vart vi gick och så följde jag och Nala efter. På förmiddagen blev det en sväng utmed Hallbyleden som är makalöst vacker med alla vitsippor och små, små knoppar på alla buskar och träd, innan vi spenderade en stund i en lekpark. Passade på att träna lite med Nala när Filip åkte rutschkana – så skönt att ha ordentligt med tid för en gångs skull!
På eftermiddagen efter lunch, fika och lite vila så åkte vi upp till Dumme Mosse. Det tyckte Nala var fantastiskt roligt och hon skuttade verkligen runt på stigen och i den omkringliggande skogen!
Svart: (När man sovit kasst i 10 nätter, känner sig stressad över allt man borde gjort på jobbet den här tiden och Filip som brukar vara så himla rolig för nån månad sedan sprang rakt in i trotsåldern med huvudet före)
Vilken jäkla dag. Vabbade Filip som var förkyld men ändå sådär pigg att det inte blir någon vila direkt. Enklaste lösningen att hantera honom och valp blev att gå promenad, så det gjorde vi. Vet inte riktigt vad det var med Nala men hon var extremt dragig – det har annars varit bättre ett tag tycker jag? Iofs blev det INTE lättare att gå med henne när Filip HELA tiden envisades med att springa i förväg så hon skulle jaga honom. Sa till honom tusen gånger innan jag lackade ut och skrek på honom att gå med mig – som vanligt en mycket lyckad lösning och man känner sig som årets förälder sen. Svinkallt i luften än, så händerna var helt stelfrusna när vi väl kom hem.
Ungefär samma sak upprepades på eftermiddagen, Filip bara kutar och skrattar och jag försöker få ordning på Nala som blir helt stirrig. Hon for som ett jehu över hela dumme mosse, och var allmänt spattig – det blev ingen sådär mysig promenad nu heller.
Väl hemma var det som vanligt aldrig tillräckligt med det man gör med barn så Filip villa ha med mig samtidigt som jag behövde ha knas på Nala. När det stora barnen väl kom hem var det mest tjafs, och hela dagen slutade med att jag bara kände mig förbannad och otillräcklig.
Kontentan av det här är ju att varje sak jag skriver om här reflekterar just den känslan jag har för dagen eller stunden, vilket gör att det lätt blir lite hoppigt och jag kan tänka mig att det känns osammanhängande från dag till dag. Men så mycket är ju vad man väljer att visa, och hur man tolkar saker för stunden. I vilket fall är jag glad att det snart är helg, för hur man vänder sig så är det inte så mycket vila att ha 4-åring och valp – men det är ju både självvalt och inte så mycket att göra något åt.
I morse när jag stod framför spegeln i badrummet och plockade på mig ansiktet för dagen så for tanken förbi att jag fyller år på lördag. Jag brukar ändå gilla födelsedagar, man blir ju aldrig firad annars så någon dag om året är det ju väldigt trevligt, och jag älskar att få paket, men nu kändes det bara … ingenting? Jag stod där och kände hur deppigt det kändes att bara vara helt likgiltig inför en annars rolig sak. Ibland kan man ju gå runt hur länge som helst och bara inte kunna fånga vad det är som gnager, men bitarna föll väl på plats under natten eller nåt, för i morse kändes det väldigt tydligt.
Jag har tappat bort mig.
Jag har (tack och lov) fortfarande en i grunden positiv syn på det mesta, men jag är ganska säker på att jag brukade kunna ha roligt – och till och med VARA rolig ibland. Jag gillar ju att göra saker nu, men det mesta handlar om att man får en känsla av lugn (tex promenader i naturen) – jag vet inte hur länge sedan det var så att JAG faktiskt hade roligt? Det känns mest som hela jag består av en massa jävligt tråkiga måsten och rutiner (för att ens få vardagen att gå ihop), inget tålamod och ”polis”-sidan av mig där man mest hela tiden kollar så ungarna har gjort läxor, duschat, bytt kläder (ja, jag har ju tre killar som tycker det är pest) och annat så jag måste vara den tråkigaste jävla mamman någonsin. Ibland försöker jag, men det är som jag inte ens hittar dit själv.
Gud vad jag hatar den här personen känner jag.
Jag VILL inte vara fast i alla måsten och borden, jag vill skratta och kunna ha roligt utan att jag känner att jag borde ”ha koll” på allt och alla – men jag vet inte hur jag ska komma dit igen. Jag vet inte hur jag fastnar i det heller, men det är ju så mycket man behöver ha koll på när man har barn tex? Eller jag ser ju att andra klarar sig fint UTAN att bry sig om att kolla så läxor är gjorda, barnen har plockat upp sina kläder från golvet eller hålla ett öra på om leken håller på att urarta till bråk (=alltid, förr eller senare). Hur gör ni?
Fysiskt känns det som jag åldrats typ 10 år det senaste året och jag har inte heller kvar mer än få, små spår av alla muskler jag jobbade mig till för några år sedan för det hinns inte med – och får jag väl en lucka så orkar jag verkligen inte motivera mig själv nog för att gå och ställa mig på gymmet och lyfta något. Fredagsträningen är guld värd för det är ett så roligt gäng och jag trivs suveränt bra där – fast jag blir också lite deppig efter varje träning eftersom jag märker så himla väl allt jag tappat. Där det var muskler är det bara mjukt och vad gör väl det egentligen, men inte är det då något som höjer humöret. Ändå ligger det här långt ner på listan att få ordning på, för vad ska jag med muskler till om jag har glömt att ha roligt? Och vad gör det om kläderna sitter kasst när man känner sig ful inuti?
Vill bara avsluta med att säga att det är jobbigt att skriva om det här – för jag vet ju att det finns HUR mycket folk som helst som har det mycket värre än mig? Vi är två vuxna som har jobb, vi har tre barn där vi visserligen har saker att jobba med men vi har inga diagnoser att kämpa med, ingen av oss är sjuk osv. FÅR jag ens vara deppig då? Men samtidigt kan jag ju inte bara INTE känna det jag gör. Har en kille i ett annat företag vi jobbar med en del som alltid är glad och som alltid har attityden att ”det blir ju inte bättre av att deppa” – han är fantastisk att jobba med och hur jäkla svårt ska det vara att vara mer på det sättet?
Jag borde kunna…
Men ibland går det inte och så är det väl bara. Mina svackor brukar inte vara långvariga heller, så ni får ursäkta mitt svammel, i morgon känns kanske allt bättre. Men jag är inte så naiv att jag tror att jag hittar tillbaka till hon den där som en gång hade roligt – om hon ens fanns? Kanske kan jag däremot hitta fram och ut till nån som KAN släppa på allt och bara ha roligt för egen del? Till nån lite trevligare människa som är mer lättsam att umgås med och som inte har en hjärna som går på högvarv hela jävla tiden. Kanske…
Hur gör DU för att inte tappa bort dig i vardagen?
Kanske är det bara lite vårdepp och allt jag behöver är sol och värme.
Vet ni, kanske är hela det här inlägget enbart ett resultat av en veckas kass sömn, och en dag när jag vaknar utvilad kommer allt kännas bra och som vanligt igen, och så har jag gnällt helt i onödan. I vilket fall ser jag att mina ”gnälliga” inlägg är de som flest läser – antingen för att man tycker det är skönt att relatera eller för att det är gott att läsa om andras problem, oavsett så hoppas jag det ger er nåt. För egen del får jag i alla fall lite ordning i mitt huvud när jag skriver, sen kan man väl ibland fundera på själv om det ska skrivas ut ”offentligt” eller ej.
Nej men alltså, jävla enformigt och gnälligt, men nu är jag helt slut. Det var en bra helg, men sen i måndags morse så fick vi helt plötsligt en hemtenta (vi visste vi skulle få den nån gång framöver men det lät som om det skulle dröja några veckor) som skulle vara klar i dag. Måndag, tisdag har jag ju jobbat heltid, fixat mat, hämtat barn, skjutsat till basket och gått på valpkurs – tentan har gjort runt nio på kvällen måndag och tisdag. Till det så har jag haft två riktigt mastiga möten på jobbet där vi har gått igenom vad som känns som 999 saker jag inte kunnat innan och som jag nu ska ha koll på – charmen med ett hus byggt typ 1904, inget är som man tror. Det tar ENORMT mycket energi när man ska sätta sig in i en massa nytt, mycket mer än man kan tro.
I dag hade vi också skola istället för på fredag – så missade lite pga det stora mötet. Dock gav det en stunds vila på lunchen så jag lade mig i soffan en stund med Nala som var lika trött som jag (efter valpkursen i går). Två kassa nätter i bagaget med, såklart. Men men, nu har valp och jag tagit en promenad i de sista solglimtarna innan snön/regnet. Det är alltid så skönt att gå ut med henne ändå, just för att man får en chans att släppa allt annat för en stund. Önskar att det var fredag som alltid annars när jag har skola…
Min terapi-hund. Vem hade anat det? Så vackert med alla vitsippor som börjat slå ut, önskar så att det kunde bli lite vårvärme på riktigt nu.
Bestämde mig i alla fall för att bara fylla i godkänt-frågorna på tentan, hade inte ett uns ork över till att ge nåt mer åt den. Ska inte heller göra nåt mer i kväll, alla ungarna får nog en skärm av önskat slag och så lägger jag mig i soffan och äter chips typ. Så, kunde inte göra så mycket åt jobb eller tenta i veckan, men kan i alla fall se till att det blir en lugn kväll nu. Kanske ändå något.
Nu är vi trötta här hemma, maken och jag. Just nu går all energi åt till att mest bara klara dag för dag, med sånt som måste göras och barn och valp som ska tas om hand. Och hållas koll på – framförallt minstingen och valpen – det ska bajsas och kissas (båda), ut och rastas fast helst inte samtidigt (båda), lekas med (båda) och så ska man truga med maten (båda). Japp, det är självvalt med valp och japp, jag vet att det är jobbigt fast övergående, men jag tänker ändå bara beklaga mig en minut ändå – de flesta som läser bloggen kan ju hålla två saker i huvudet samtidigt. Precis som när man har en spädis så KAN man BÅDE tycka det är asjobbigt och vara jätteglad över det samtidigt, naturligtvis.
Det blir inte så mycket leva just nu, utan mest överleva så att säga. Men vi försöker där vi kan, blev så sjukt sugen på typ en grekisk sallad i går så det fick det bli, med ett glas prosecco till. Men det hjälper inte riktigt, vi saknar båda lite mer andrum (min fredag kändes mest som en kort inandning), och just nu hinns inte något extra med, tex tid för oss vuxna att träna. Det funkar ju bara på väldigt kort sikt, så jag hoppas vi snart hittar bättre rutiner för att hinna med även sånt. Det blir ju åtminstone mer vardagsmotion i form av promenader, alltid något.
Ute hittade jag min första krokus i går – det går lite hårt åt dem med Nala som gärna både tuggar och gräver i det mesta ute, men ett par stycken hade i alla fall överlevt.
Vi har gått lite promenader, hon och jag, med varierande resultat. Ibland går det superbra, ibland är hon bara jättestressad och drar och ibland vill hon inte alls gå hemifrån. Men då är det skönt med trädgården med, där älskar hon ju att vara så jag hoppas på lite varmare dagar när det är mer behagligt att vara ute. Dock får man ju som sagt inte kolla bort många sekunder, för då har hon grävt sig ner i gräsmattan eller nåt av mina land…
I dag har hon haft jättesvårt att komma till ro, och gått efter mig som en svans. Nu till slut somnade hon faktiskt i soffan här bredvid, och småsnarkar.
Barnen älskar Nala, även Filip som ändå samtidigt tycker det är lite läskigt när hon kommer och ”biter” i honom (måste säga att hon snabbt lärt sig att inte röra honom, men det räcker ju att hon springer förbi och gapar så är det ju vassa tänder som repar). Däremot är det inget som avskräcker Filip, han kastar gärna leksaker till henne och leker med henne, och hon får gärna sitta i hans knä – som i går när de kollade morgon-Bolibompa ❤
Det var vår tämligen ointressanta helg, som ändå varit helt fullsmockad med saker som måste göras. Jaja, nån gång kommer jag läsa tillbaka på det här inlägget och antingen tycka att ”gud vad mysigt det var ändå” eller ”gud vad skönt att det är lite lugnare nu” (eller båda delarna samtidigt).
Det måste verka så ”hattigt” mitt liv, för er som följer bloggen. Mellan inläggen kan det ju gå åtminstone ett par dagar, och då är det många små saker som hinner hända som kan ändra humöret och känslan ganska drastiskt, men när man läser här måste det verka provocerande hoppigt?
I dag har jag en riktig skit-dag. Inte på jobbet, det har rullat på rätt bra, men hemma. Jag har inte ett enda problem mer i dag än jag hade tex i går, men i natt sov jag uruselt pga Filip som bara strulade natten igenom och helt plötsligt känns allt liksom nattsvart. Alla vardagsproblem blir stora, och de stora problem vi har känns oöverstigliga och man befinner sig plötsligt längst ner i ett hål.
Ett inlägg utan bilder känns så himla fattigt. Samtidigt tar man ju typ aldrig bilder som passar in i ett deppigt inlägg? Kanske kunde bli en egen foto-genre…
Det har varit så jäkla emotionellt uttömmande det senaste året, vi har kämpat massor med vissa saker och man känner sig så himla ensam – trots att jag vet att nästan alla jag känner kämpar med olika ”problematik” med sina barn. Det är allt från ångest, ätstörningar, barn som behöver extrahjälp och barn som av olika anledningar orsakar huvudbry för sina föräldrar. Och vi kämpar så mycket, allihop, jag ser det och jag vet att vi försöker, vi jobbar i motvind och vi slåss på olika sätt för våra barn. På inget sätt menar jag att vi har det värre än någon annan – inte alls – men jag tänker att kanske kan det vara en tröst ibland att veta att många har egna kamper som inte syns och som tar oändligt med energi.
Känner att vi är så himla ensamma i våra kamper – kanske är det inte så utan bara en känsla som är färgad av min egen upplevelse – men min känsla är ändå att vi kämpar så mycket på var sitt håll. Tänker ibland att det på vissa sätt måste varit så mycket enklare när man levde i små bosättningar eller byar där liksom ”alla” uppfostrade barnen och hjälptes åt med saker tillsammans. Det är säkert en skev bild i mångt och mycket, men samtidigt är vi väl inte i grund och botten gjorda för att vara ensamma utan mer flockdjur. Nu är jag ju inte ensam på så sätt att vi är två föräldrar som jobbar ungefär lika mycket med barnen (och annars också), hade jag varit ensamstående vet jag inte vad jag gjort.
Så, i dag är en skitdag. Får jag sova lite bättre i natt kommer allt kännas mer överkomligt och inte lika stort och mörkt som det gör i dag – det VET jag ju rent logiskt och erfarenhetsmässigt. Men det känns ju lika skit för det, och det får ju liksom göra det ibland så länge man inte ”fastnar” och det utvecklas till en depression tänker jag. Och som vanligt känns det mesta liiiite bättre efter att jag fått skriva av mig, så tack för att ni lånat mig ert öra (eller snarare öga). Sen blir det ju vagt – barnen är inte så små längre och deras integritet kommer ju såklart först, det går inte komma ifrån.
Ett hjärta till alla er andra som kämpar ❤
Hoppas era kamper går lättare och att ni har fler bra dagar än dåliga! ❤
Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).
Nej att jag är lättläst och lätt-tolkad är det nog inte många som tycker, men jag är i alla fall genuin i mitt bemötande mot folk. Vilket i och för sig inte innebär att det är så det uppfattas..
Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.
Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.
Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.
Det är en ljusglimt orelaterad till de skitsaker som hänt i övrigt, och jag vågar inte hoppas på mer än just att det blir lite dagdrömmar. Men om den HÄR punkten lovar jag att återkomma, inom kort, för när jag vet hur det blir då kan jag också berätta om det, till skillnad från det mesta annat just nu.
godatankar.com 