Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.

Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!

Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.

Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?

Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).

Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.

Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.