Det är så himla rörigt i mig just nu, och jag vet inte riktigt varför. Tror det började när jag backade i tid på jobbet, förra måndagen, det blev liksom en konflikt i dåligt samvete, lättnad, besvikelse och nåt mer som jag inte kan definiera. Det har inte blivit bättre sedan Ukraina hände och fortfarande går jag runt med en sån olustkänsla i mig som jag inte hittar ursprunget till. Är inte riktigt van vid det, även om det kan ta en liten stund så brukar jag ju, om inte annat så med bloggens hjälp, kunna bena ut vad det är som händer. Det gnager och skaver i magtrakten och det känns bara inte bra.
Vi vabbar vidare här hemma idag, jag och Filip. I morgon måste jag in och vara med på ett möte jag inte kan missa, men vi får väl se när han är frisk nog att gå till dagis igen. Vi har det mysigt ändå, han är sådär lagom hängig så man kan motivera lite skärmtid (=vilotid för mig) men orkar ändå hitta på lite smått och vara ute en stund. Hoppas på fint väder idag, det vore en dröm att få sitta mot en solig vägg en stund…
Bild från mäklarens bilder på huset sommartid. Längtar en liiiiiiten gnutta efter sommar nu…. (SÅ MYCKET – ifall inte ironin gick fram)
Det går långsamt fram med vårt motiga projekt att renovera badrummet, allt är beställt nu i princip, och jag ska försöka få hit en elektriker och en röris inom kort för att koppla bort el och vatten så vi kan riva väggarna med gammalt kakel. Men det ÄR inget kul projekt, det är för läskigt när det är vatten inblandat även om vi inte själva kommer göra något med just de delarna, saker kan gå fel i alla fall och då blir det dyrt. Känns som det kan bli svårt att få någon av plattsättarna att hinna sätta kakel med, de har fullt upp just nu 😔 Vill gärna ha det klart ganska snart med, i vår kommer vi ha mycket arbeten som ska göras utomhus – huset ska målas och fönstren med. Och så det roliga med – trädgårdsarbete. På tal om det så hade Lukas en kompis här i helgen förresten, som hade med sig en drönare. Han var snäll och fotade lite från ovan, så kul att ha! Kolla här:
Längst till vänster skymtar hönshuset, sen vårt hus och till höger i bild är vårt garage (och vedförråd). Framför det ser ni trädgårdslandet.Här har ni trädgårdslandet från ovan, det ni ser till höger är jag som gått och drömt om ett tunnelväxthus någon gång och stegat upp i snön hur det skulle bli med den modellen jag tycker är lagom. För referens är det ett på 3×8 meter jag kollar på! Ni ser också 4 små rektanglar i köksträdgården, det är vanliga pallkragar – så där får ni en bild av hur stort det är ungefär. En bild från grillplatsen på vår kulle 😄Och så en bild rakt ovanifrån på hus och garage.
Känns både skönt och tryggt att vara lite ”isolerad” här ute, samtidigt som jag också just nu känner att jag vill ha sällskap. Helt logiskt, som vanligt…
Jag kom av mig lite, i #fångafebruari. Först för att de senaste ämnena (Finporslin och Frökenaktig) inte direkt… talade, till mig? Men så Ukraina med då. Det är så svårt att förhålla sig till, ska man oroa sig eller inte, ska man skriva om det eller ska man låta bloggen löpa på som vanligt? Lite som när Covid kom, jag vill helst inte skriva om ”yttre” saker som jag inte alls har kunskap nog om att ge en nyanserad bild av. Men i vilket fall, någon form av overklighetskänsla är det ändå, att Ryssland invaderat ett land i Europa? Om inte annat så tittar jag på Filip och tänker att under hans nästan 5 levnadsår så har det varit pandemi, miljön håller på att gå åt helvete, Ryssland invaderar Ukraina och så tror jag det är nån meteorit på väg mot jorden med, om jag inte missat helt. Den senare ska visst göra det – missa alltså – men ändå. Vad är det för värld våra barn får växa upp i…
Nu känner jag mig inte direkt orolig för att Ryssland ska invadera oss rakt upp och ner, men ekonomin lär ju inte minst bli påverkad ändå. Bensinpriser och börsras (även om jag inte har något placerat där direkt) bäddar ju inte för en superstabil ekonomi framöver. Men som sagt, jag ska inte uttala mig något vidare om det, kan alldeles för lite om det. Det har ändå varit lite deppiga dagar det senaste, mycket trygghetsgluten har det krävts (det mest korrekta nya ordet någonsin tror jag – tack för det Gynning och Berg!). O och L har båda varit hemma idag med feber och halsont dessutom – inte Covid för det hade vi ju nyligen så tänker inte ens testa igen.
Skulle behöva lite positiva nyheter i mitt liv känner jag, vilket också känns bortskämt att önska sig när det är krig. Men ni fattar, ni är kloka människor. Jag vill ha vårsol och kaffe mot en solvarm vägg, jag vill höra takdropp och ha torr asfalt under skorna. Jag vill upptäcka snödroppar och krokus som slår ut och jag vill känna att det finns hopp framöver!
Jag var verkligen inte beredd på att mitt inlägg i går skulle ha sådan genomslagskraft och gå rakt ut till er, jag var nog mest lite rädd att det skulle ses som ett lite barnsligt sätt att skriva på. Men jag förstår att jag verkligen har nått ut och jag känner mig faktiskt väldigt rörd över era otroligt fina kommentarer! Jag ska våga skriva lite annorlunda med ibland och inte var så rädd för det, nu när det togs emot på ett så bra sätt. Återigen – TACK! Och hörni, dela gärna inläggen om ni vet någon annan som kanske skulle vilja läsa!
Fåfänga
”överdriven omsorg om sitt utseende eller sitt anseende” – SAOL
Ordet fåfänga har helt klart en negativ klang, men jag tror inte att det egentligen behöver vara negativt. Om vi bortser en liten stund från ordet ”överdriven” och står kvar vid ”omsorg om sitt utseende eller sitt anseende, då har vi ju något som i rimliga mängder faktiskt är rent av nödvändigt för att vi ska må bra. En omsorg om sitt utseende handlar för mig t.ex. om att man har på sig kläder man känner sig fin i – vilket inte är alls samma sak som att det klassas in i det som allmänheten tycker är fint. Känner du dig fin i en prinsessklänning med rosa prickar och tyll så det svämmar över? Kör på det! Känner du dig fin och bekväm i myskläder och pojkvännens tröja? Kör på det! Men välj något som DU känner dig fin i!
Det jag känner mig allra, allra finast i, det är fräknar och solbränna!
Vad man känner sig fin i påverkas ju naturligtvis av sammanhanget med, går jag i skogen eller här på gården så känner jag mig allra finas i min ulltröja och ett par vandringsbyxor, men ska jag på fest känner jag mig ju såklart finast i något lagom uppklätt. Sen är jag som person himla bekväm av mig, så det är sällan jag känner mig fin i något som sitter oskönt. Vill ha mjuka kläder, som inte sitter åt för mycket, och som inte skaver – annars är det svårt att känna sig fin. Viktigaste för mig är nog håret, har jag en bra hårdag känner jag mig alltid fin, men sen gäller ju dessvärre det omvända med.
Japp, jag lever i den här ulltröjan så fort jag är utomhus på fritiden. Så är det med det, men jag känner mig fin i den varje gång.
Men nu hamnade jag på ett sidospår, det jag vill säga är att det är viktigt att få känna sig fin. Att få lägga tid (och pengar) på sig själv är ju nödvändigt för att inte tappa bort sig, att FÅ ta sig tid att måla naglarna eller lägga den där ansiktsmasken bara för att du mår bra av det är ju lika viktigt som att ge sig själv tid att tex träna, träffa kompisar eller något annat du gör för din egen skull.
Jag är inte så värst fåfäng tror jag inte, men ofta väldigt medveten om mig själv. Men – speciellt vintertid lägger jag gärna lite smink även när jag bara är hemma och jag väljer iofs mysbrallor men även en gosig stickad tröja jag känner mig fin i här hemma. Så kör på, så länge du gör det för din egen skull – tillåt dig att vara lite fåfäng om det gör dig gladare!
Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.
Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.
Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.
Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.
Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.
Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.
De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.
En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?
Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.
Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.
Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!
Det skulle kunna gälla flera saker i mitt liv just nu. Vi är nästan på andra sidan vad det gäller covid/VAB, vi är nästan på andra sidan med Nala som förhoppningsvis närmar sig slutet av tonåren, vi är nästan på andra sidan om vintern… Men det ”andra sidan” jag tänker fokusera på är att jag är nästan på andra sidan om min utmattning.
För det första, det är INTE tillbaka till samma sida som jag startade på som jag är på väg, utan det är just till den andra sidan, den som inte gjorde mig sjuk. Det går sakta men oväntat stadigt åt rätt håll, mina ”återfall” har än så länge varit mycket små och inte orsakat mer än tillfälligt problem – men jag ÄR inte på andra sidan än. Ibland ser jag den där framme, klart och tydligt och den känns inte alls långt bort, ibland känns den fylld av rev och med en förrädisk dimma som döljer sikten. Att avståndet dit ändras är tydligt, kanske är det lite som med ebb och flod och kommer kanske fortsätta vara så även när jag väl är där. Det känns faktiskt till och med troligt, när jag tänker på det, och lite blöt om fötterna är inte farligt att bli men det är viktigt att inte gå en gnutta för djupt så det kommer en osynlig underström och drar med en ut.
Längtar till vår, gör man allt.
Utmattningen är på vissa sätt en av de bästa saker som kunde hända, nu känner jag mig betydligt mer balanserad (om det än är skört än så länge) och väldigt mycket mer HÄR och NU. Det är faktiskt svårt att engagera sig i tankar som rör sig alltför långt fram, och det är inget jag försöker ändra på utan jag njuter faktiskt av det. I dag och kanske i morgon, det räcker att ha i huvudet just nu. Jag har omprioriterat och återprioriterat sådan som fallit bort, och jag mår psykiskt sätt faktiskt riktigt bra. Med lite reservation för vinterdepp som gärna smyger sig på när det är skitväder ute och ”vintern” känns orimligt lång, men man måste inte må bra jämt.
Det jag saknar nu är min ork, såklart, den tar än så länge slut före min vilja gör det, men det går sakta åt rätt håll. En annan sak jag saknar mer akut är min träning, JUST som jag kände att det började gå åt rätt håll kom Covid och det är nu 2 veckor sedan jag tränade – kroppen gör ont lite här och var och jag saknar att känna mig lite starkare. Än så länge är jag ju både lite hostig och snuvig, och jag har flås som en 93 årig gubbe med KOL, så vi får väl se när det går att träna igen. Skulle verkligen vilja smyga igång med lite styrka, ett av mina favoritpass går i morgon, vet inte om jag försiktigt ska känna lite på det – utan konditionsbiten. Om inte annat för att bara få röra mig lite, det går ju jättebra att träna hemma egentligen men det kommer inte hända så det är lika bra att jag slutar låtsas att jag tänker göra det – ”sen”.
Så jag ser den där framme, den andra sidan, och jag vet att jag är på väg åt rätt håll, men än så länge kan jag inte svara på när jag tar det första steget där – och hur många gånger jag kommer få blöta fötter innan de håller sig torra en längre stund. (Förlåt min cheesy liknelse, men det är ungefär så det känns).
Det här är det lättaste inlägget av alla att skriva och svara på, för svaret är så otroligt självklart för mig – det är enbart för MIG SJÄLV jag gör detta. Att blogga ger mig utlopp för min lust att skriva och en skön möjlighet att reda i och rensa huvudet på det som ligger och skvalpar däri just nu. Att instagramma gör jag för att jag ÄLSKAR vackra bilder, både att se på och att fota själv, där orkar jag sällan skriva så långa texter däremot.
Att få en möjlighet att dela med sig av bilder (på ren hobbynivå) är väldigt roligt bara det.
Det kunde ju ha varit ett enkelt val att ha sökt sig till en av de stora arenorna för bloggar, där du får betalt och får en betydligt större läsarskara än en privat liten blogg har – men med det kommer viss styrning av inläggen och krav på både frekvens och längd. Att skriva är en av de frizoner jag har där det bara är luststyrt, jag väljer precis själv när, hur långt och om vad, vilket är den frihet som behövs för att det fortfarande efter drygt 11 år ska vara lika roligt att blogga!
Kan du inte bara skriva för dig själv då, kanske ni undrar, varför i hela världen delar du du med dig av personliga saker ut till ”allmänheten”? Det är faktiskt lite svårare att svara på, men dels är det nog en grundläggande känsla att om jag skriver något så vill jag även att någon läser det jag skriver. Den andra stora delen är ju just det här att det är totalt frivilligt att läsa om vad jag tar mig för, jag kan alltså skriva om stort och smått utan att göra någon stor och svår avvägning huruvida det jag ska skriva om är intressant för någon annan att ta del av. För det vet ni ju vid det här laget, jag har ett rätt vanligt liv så just spänning och inspiration är kanske inget jag bjuder på särskilt ofta, men jag hoppas att jag bjuder på lite vardagsigenkänning, en och annan reflektion som kanske gör att någon känner sig mindre ensam eller bara en känsla av sällskap.
Det sista är lite intressant och en gnutta lurigt, för JAG känner mig mindre ensam när jag skriver. Jag vet ju att ni läser, och även om det sällan är gensvar på inläggen som så så får jag lite kommentarer här och där när jag träffar er som läser – alltså känns det som ni finns med mig när jag skriver. Det som är lurigt är att ibland kanske det kan vara lätt att anta att det jag skriver om är allt som händer och att det därför blir överflödigt att prata en längre stund, men jag skiljer ju på privat och personligt här så den absolut största delen av mig hamnar ju inte på bloggen, såklart.
Jag är i alla fall så väldigt glad över er som läser, från kompisar till kollegor, gamla som nya och en del som ”bara” känner mig från bloggen. Det känns som ni är med mig när det är jobbigt och jag har fått så mycket stöd när det varit tufft, och om jag får önska något så är det att kanske någon av er fått ut åtminstone något, en liten hjälp eller tanke av det jag skrivit.
Det jag kan lova framöver är att jag inte planerar att sluta blogga inom överskådlig framtid, men jag skulle nog vilja påstå att jag även kan lova att det kommer bli en hel del roliga små projekt här på gården framöver – som ni såklart får följa med på.
Hönshuset är till exempel ett projekt att ta tag i framöver, så vi kan ha höns (igen)!
TACK för att ni läser, det gör mig så glad, jag önskar att ni alla får en fantastisk helg och en skön fredag*!
*(Min kommer spenderas i stillhet med covid-hosta och snuva, men det kunde varit mycket värre)
Att utmattning är ett samhällsproblem är inget nytt, men kanske jag kan känna att byggbranschen (ihop med bla vården såklart, speciellt i det här läget) tyvärr är lite överrepresenterad här. Och, till skillnad från tex i vården, så är det ju en mansdominerad bransch där jag upplever att kanske män lite stereotypt tycker det är väldigt svårt att prata om. Jag är väldigt öppen med att jag varit och fortfarande rehabiliteras från utmattning, och det jag möter varenda dag är män som ser så ledsna ut med ett ENORMT behov av att få prata om det här med någon. Att ”machokulturen” fortfarande lever i byggbranschen är ett faktum som tex Sveriges Byggindustrier jobbar med i detta nu, och kanske är man rädd att ses som svag om man på något sätt drabbas av utmattning bland manliga kollegor?
Jag överdriver inte när jag säger att jag möter dem varje dag, sedan jullovet tog slut och jag började jobba den 10 januari så har jag mött : en hantverkare, arbetsledare, en undertaksentreprenör, två elektriker och en golvläggare och en låssmed. Och då räknar jag bara upp de som har haft en faktisk sjukskrivning som utmattad, mörkertalet är som jag uppfattar det helt enormt då många istället för att sjukskriva sig verkar byta jobb eller bransch istället. När jag berättar om MIN utmattning så forsar det ur dem om deras egen, man känner rent fysiskt vilket behov det finns att få prata av sig en stund.
Det är nog första gången i mitt liv jag tyckt synd om så många medelålders, vita män, en grupp som liksom inte har så många sociala motgångar mot sig annars. Men gemensamt för de JAG pratat med är att de är snälla, vill väl och kämpar (nästan ihjäl sig) för att få ihop vardagen så inte någon annan ska bli lidande – kanske blir det som för mig att familjen får lida för all energi tar slut på jobbet. De pratar lågt och sneglar sig gärna omkring så ingen annan hör, ingen manlig kollega som kan tolka det som en svaghet. Jag vet inte hur jag ska få dem att förstå att det inte ÄR en svaghet, det är inte ens deras fel utan systemfel och orimliga krav som inte ger den som är snäll och vill göra sitt bästa för alla andras skull en chans att säga nej och stopp.
Byggbranschen ligger på så många sätt efter många andra delar av samhället, både med normer, teknik och ledning. Min personliga tro är att om man ska hålla som människa i ett byggföretag så kommer det krävas att man tar ett gemensamt omtag på hur många tjänstemän som ska finnas, hur många ansvarsområden en och samma person kan ha och en annan grundinställning till hur mycket som ska hinna presteras på en arbetsdag. Min känsla är att åtminstone en del andra branscher kommit längre här, vi kämpar fortfarande med machokultur, ojämställdhet och rasism, utmattning känns långt bort då.
Det är sällan jag skriver något sånt här, mycket för att jag tycker det är svårt att få med alla aspekter på liknande områden, det är lätt att man blir ignorant, missar något eller bara bli ensidig. Men nu kunde jag inte låta bli, det jag vill säga till er mest är att ni är inte svaga, ni är ABSOLUT inte ensamma och att det blir lättare om man pratar om det. JAG ser er, och ni är alltid välkomna att prata med mig!
Igår såg jag bilder från vänner i mitt flöde som hade åkt längdskidor och jag blev så SJUKT sugen att åka. Efter att ha frågat runt i x antal grupper på facebook och instagram samt försökt tyda skidspår.se (USEL användarvänlighet på den sidan för övrigt – kan inte nån göra en enkel och bra sida som är lätt att uppdatera?!?) så fick jag tips om att Rallarleden från Bottnaryd och nästan till Axamo (inte spårat det sista) skulle spåras i går kväll. I morse vaknade jag och det kändes som ett stort projekt att komma iväg, var på vippen att hoppa av men hade ändå letat fram allt igår, så jag åkte.
Och ni vet ju – jag älskar det ju. I nästan 2 timmar (drygt 1,5 mil) åkte jag med ett jättesmile på läpparna – folk log tillbaka och hejade för att de nog blev lite smittade (eller tyckte jag var helknäpp) – för det är ren och skär lycka för mig att åka längdskidor så här i skogen! Sista tjugo minuterna var nog leendet lite ansträngt pga skoskavet från helvetet, men vad sjutton. Under den här tiden hann jag ju såklart filosofera MASSOR och har säkert formulerat 15 blogginlägg i huvudet, men nu är jag trött och ni får ta det som det blir 😉
Jag åker i ullunderställ och ulltröja, med en vanlig mössa och tumvantar. Förutom att jag alltid känner mig himla mysig i min favorittröja (ppa är typ 0 kr på den nu) så ger det en bonus att man måste inte känna att man åker snabbt eller ens bra, något som jag tänker kanske blir svårare i värsta proffs-kitet.
Har en massa funderingar om varför jag älskar det så mycket, men tror att det dels är världens frihetskänsla att skida fram själv men sen även känslan av att jag är kapabel. När jag försökt mig på jogging och sånt så känner jag mig bara stor, tung, klumpig och DÅLIG förutom dödsångesten som kommer eftersom jag är så sjukt dålig på att andas och springa på ett avslappnat sätt. Men här? Här glider man ju fram, det är lagom svårt och lätt att anpassa hur jobbigt det är med vilken takt man håller. Det KÄNNS som man åker fort (jag åker inte fort, inte jämför med alla sportnissar som flyger fram) och arbetet fördelas liksom på ett bra sätt på hela kroppen. Alltså blir det BARA roligt!
Miljöerna runtomkring gör ju sitt med, givetvis, jag åker helst inte på korta motionsbanor eller elljusspår, jag trivs bäst här, lite mer mitt i skogen. Har inga stora krav på spåren heller, men det är skönt om det FINNS spår. Njöt för övrigt av att jag hade nyvallade skidor (tack till mig själv som gjorde det innan jag lade in dem förra vintern) och bra fäste – skin-skidor är verkligen toppen!
Det här var även sista gången jag använder runkeeper tror jag, det var mest för att få veta hur långt jag åkt av ren kuriosa, men annars är ju en av de bästa sakerna jag gjort mot mig själv att jag numer inte loggar någonting överhuvud taget. Inga steg, ingen fart, ingen daglig rörelse, inte antal träningspass, inte vad jag äter eller någonting alls. Det har varit lite svårt ibland att bara låta bli – som att själva mätande tillför något – men jag mår SÅ mycket bättre av att inte mäta något alls. Friheten av att bara göra för min egen skull och inte för mätandets skull har extremt stor betydelse för hur roligt jag tycker att något är har jag kommit fram till. Det här har tagit mig flera år att komma hit, att inte koppla ihop tex vad jag gör och vad jag äter (fredagsfys före fredagsmys), nu går jag enbart på vad jag känner att jag vill och vad kroppen behöver och mår KANON av det. Kan varmt rekommendera att man testar, om man vågar, vet att trenden går mot det motsatta när alla har en pulsklocka och registrerar det mesta, men för mig är det en extremt ångesttriggande känsla (speciellt nu när jag är mer medveten om den).
För att försöka avsluta det här utan att få ner ALLT jag funderat på så vill jag bara säga att jag är tacksam till ett så himla fint avslut på ett av de bästa ”jullov” jag varit med om, och det kommer nog lite fler inlägg framöver med allt annat som poppade fram i huvudet idag. Kram på er!
Jag sitter vid köksbordet och tittar ut över de fantastiska vyerna. Det har snöat igen, och nu vid åtta-snåret på morgonen är börjar det precis ljusna och jag fastnar bara i att titta ut, med en kopp morgonkaffe och lite svaga ljud från Bolibompa i vardagsrummet känns det bara så … fridfullt. Det här har nog varit det mest fridfulla jullovet någonsin, trots att det kanske inte låter så om man ska beskriva det, för det har varit ganska många besök av släkt och vänner (iofs korta) och även lite projekt här hemma. Men besöken har varit så efterlängtade efter de här åren och våra två jullovsprojekt (kontoret och skafferiet) är små och hanterbara när man är två vuxna hemma.
Finns inga foton som gör det här riktig rättvisa känner jag.
Så jag sitter här – och njuter. Då slår det mig, jag har ju ALLTID varit en livsnjutare, det har varit en central del av min identitet från tidig barndom, och nu känner jag det igen! Det är små saker jag njuter av, som att fota ett vackert grässtrå med frost på, att få ta en morgonkaffe i lugn och ro (helst med en lite chokladbit till när inte barnen ser), att laga och äta lite extra god mat, att ta ett litet glas vin en tisdagskväll och att titta på fantastiska vyer. Det är bara det att inget av det finns ju tid och ro för med stress i kroppen, men nu, nu känns det rofyllt inuti. Eller ja, i de stunder då det är lugn runtomkring åtminstone, en fyraåring är ju inte alltid så rofyllt att ha kring sig, även om det är roligt.
Tycker det är roligast att fota makron, just för att man får leta efter det där lilla vackra i allt annat.
I all enkelhet så försöker vi ha ett mysigt lov med barnen, de har fått spela mer än den vanliga, ganska strikta tiden, vi har fikat och ätit ihop, de har badat på Rosenlund och lite sånt. I går när det kom snö igen så tog vi med grejor upp på kullen till att värma äppelmust och steka ägg över elden till äggmackor – bara småsaker men otroligt mysigt. Så som jag inledde med, det här har varit ett av de bättre julloven ändå – kanske även för att förväntningarna har varit ganska oansenliga. Det som kvarstår av lovet kommer fortsätta i samma anda, ett och annat besök, lite fix med skafferiet och så lite små saker för barnen. Precis lagom rofyllt!
Nej nyårslöften och dylikt blir det inte, men nyåret är ändå en bra tid att både sammanfatta året som gått (första och andra halvan) och att lägga upp någon form av plan eller ambition för året som kommer. Om inte annat så för att det är bra att medvetet fundera över vad man har för önskningar och förväntningar på framtiden – såklart med insikten om att det kan hända en massa saker som man inte kan påverka och som kan ändra allt.
Om det är en sak jag lärt mig under det gångna året är att det inte funkar att prioritera bort mig själv. MEN, jag märker också att om jag inte öronmärker och bokar in tid för det så kommer den tiden att försvinna i ett hav av måsten och andras behov. Det här är skitsvårt, men det är ju det mesta som är värt något så jag får väl öva! Vad behöver jag då avsätta tid för? Jo:
Jag ska fortsätta träna minst 2 gånger varje vecka. Än känns det inte som jag kommer någonstans och kroppen svarar himla dåligt, men förr eller senare ger det sig väl. Jag TAPPAR åtminstone inte mer muskler nu.
Tid för vänner och relationer, det här är något jag saknar så mycket till vardags, att sitta och småtjöta om stort och smått med kompisar. Svårt som f-n att få till, för det hänger ju inte bara på mig och alla kompisar har ju familjer med där man behöver hitta tid (och bara tajma så alla är friska är ju nästan omöjligt). Kanske man kunde lägga upp någon återkommande tid ändå, så att det finns NÅT inbokat? Kanske ett par timmar varannan månad, till en fika, en AW eller bara en promenad?
Tid för vila och återhämtning – det är ju lättare på så sätt att behöver jag vila så kan jag inte längre trycka det framför mig, men vitsen är ju att få in vila och återhämtning INNAN jag blir sådär akut trött. Också en svår balans att hitta och i väldigt stor utsträckning en övningssak, det är än så länge mycket ”trial and error”, bland annat på grund av att behovet ändras hela tiden utifrån förutsättningarna.
Tid för att fota – lättare att se allt smått omkring sig då
Tid för egna nöjen, oj vad svårt det här är! Eller rättare sagt är det så himla lätt att prioritera bort… Men tid med vänner kvalar ju in här med, sen handlar det om att ibland välja att göra det hemma som är roligt framför det som måste göras – tex är det ju roligare att måla om ett rum än att ta hand om disken, eller att odla tomater istället för att klippa gräset.
Om inte annat ska vi väl åtminstone kunna odla lite kruktomater – får se om vi hinner/orkar bygga stora lådor till bl.a. Brandywine.
Dessutom ska det alltid finnas en bok här hemma som jag vill läsa i. Inga mål med läsningen, inget mått på hur mycket jag ska läsa, men det ska ALLTID finnas något här hemma jag kan läsa när jag vill.
För övrigt så är det jag ser fram emot mest med detta året att uppleva alla årstider här på gården – att se vad som växer och vart, att odla och skörda eget och att bara se hur naturen här runt förändras.
Vad ser du fram emot mest? Och har du avgett några löften?
godatankar.com 