Det finns ett sånt behov i mig av grönska – egentligen alltid men nu är det verkligen akut. Jag går i trädgården och letar skira små knoppar, lökar och små tecken på att det är liv under allt det där som till synes är dött. Jag är vintertrött nu, inte samma som utmattningstrött utan det här lägger sig liksom som ett litet dis över hela mig. Äter D-vitamin som om det inte fanns en morgondag, och gläds ändå åt att det går åt rätt håll.

Det börjar ljusna redan när jag åker till jobbet 06:15 nu, det känns som en stor förbättring. Likadant är det fortfarande en gnutta ljus kvar när jag går in på träningen 12 timmar senare. Jag väntar bara på att solen ska tanka tillbaka den energi som försvunnit under vintern, den som bara vårsolen sakta kan trycka undan. Till sommaren kommer jag inte minnas hur dagarna kunde kännas så korta, då är ljuset till synes evigt och dagarna dubbelt så långa.

Inne värmer solen gott och jag försöker ta in den grönska jag kan för att liksom försöka hjälpa våren i sitt arbete. Ändå känns det murrigt inne i vardagsrummet, och jag drömmer om att kanske öppna upp och sätta in fönster även mot morgonsolen för att få det ljusare. Kanske en liten trall utanför, där man kan möta morgonsolen med en kopp kaffe i tysthet innan huset vaknar…

Att kunna sitta i det skyddade söderläget mot en solvarm fasad hjälper, likaså att faktiskt kunna röra sig ute utan att ha på sig vinterjackan (hela tiden). Händerna luktar solvarm jord efter att ha letat ogräs lite hastigt i en rabatt. Snart blir det bättre, faktiskt varje dag – tänker jag och ger mig själv en mental kram.