I går var jag hemma och VABBADE Filip som varit snorig och förkyld ett par dagar. Jag gick hela dagen och mest njöt av gården och höstsolen och vi pysslade med grisarna och småfixade lite, så jag varken lyssnade på radio eller kollade TV på hela dagen. Nöjd och lugn kände jag mig, till jag precis när jag skulle lägga mig fick reda på att räntan gått upp en hel procentenhet – AJ?! Vi har två medelinkomster åtminstone, men också en hel del lån, så ja, det kommer märkas.
Så här kan man ju också ligga och måla…
Elpriser, matpriser och räntor som stiger, det lägger ändå som ett blött täcke över det mesta. Vi har inga dyra vanor, har ett hus med bergvärme och solceller och inga stora utlägg förutom mat i övrigt, men det kommer absolut bli en jobbig vinter ändå*. Denna månaden ut jobbar jag ju fortfarande 80% med, så min lön är just nu ganska skral, men det blir ju såklart bättre när jag går upp till 100% i oktober. Det kommer för övrigt vara första gången jag jobbar heltid sedan augusti 2021, gissar att jag kommer vara väldigt trött ett tag där.
Vi är nog självförsörjande på potatis fram till jul ungefär, om det inte blir så kallt att det fryser i jorden. Inga små knölar!!
Kombinerat med alla klimatrapporter som ingår i vår omvärldsbevakning så kan man ju bli deprimerad på riktigt, men vi försöker balansera upp det med att försöka fokusera på det arbete vi faktiskt gör, kombinerat med så knäppa lunch- och fikadiskussioner som det bara går, för skratta måste man ju också!
Att komma hem hit är ju också som balsam för själen, gå ner och mata grisarna och kolla om något är moget att plocka in i trädgården. Jag vet ärligt talat inte om jag hade kunnat må så bra som jag mår nu utan att fått flytta hit – och även att byta till ett lite lugnare jobb. Absolut kom inte flytten kanonbra under en utmattning men det positiva väger över med råge! Snart har vi bott här ett helt år, men om det kommer ett alldeles eget inlägg framöver.
ENORMA hösthallon som sakta börjar mogna en efter en, inget vi överlever på men det gör en i alla fall glad!
Kram på er!
*Det finns givetvis en massa människor som det kommer bli mycket, mycket jobbigare för än oss!
I dag jobbar jag hemifrån (har just nu frukostrast ifall någon tror att jag skriver på arbetstid). Är trött efter en jobbresa måndag-tisdag till Arvika och en ganska intensiv dag i går, och kände att jag helst ville få arbeta i lugn och ro själv. Så skönt när man kan välja det ibland på jobbet, om det inte är annat inbokat. Kände mig frusen med, temperaturskillnaden som kom så plötsligt innebar att jag inte hunnit vänja mig heller, hösten kom över en natt känns det som. Valde att sitta i köket och jobba en stund och tände öppna spisen för att få både mys och värme. Så otroligt avkopplande… Här skulle jag vilja sitta och skriva på en bok, i lugn och ro varje dag.
Just nu har jag världens klimatångest. Eller kanske faktiskt snarare katastrofångest eftersom det inkluderar el- och matpriser vilket inte är EXAKT en klimatfråga även om det såklart allt hänger ihop. På jobbet innebär nyhetsbevakningen att vi får en massa info om vad som händer – öppna rapporter oftast som alla kan läsa, men som inte kanske kommer upp i varje persons flöde till vardags. Vi får varningar om företag som kommer gå i konkurs inom kort om elpriserna fortsätter i samma stil, och matpriserna vet ju alla att de har ökat. På studieresan eller vad man ska kalla det så diskuterades värmepumpar och solcellsinnovationer, både positivt och negativt (tex att leveranstider på värmepumpar gått från 1 dag till ca 9 månader). Här hemma har vi bergvärme och nu är våra solceller klara sedan nån vecka men vi väntar på att bli inkopplade på nätet av Jönköpings energi. Känns lagom surt att ha missat hela sommarens solproduktion… Men vi sitter i övrigt bra här ju, jämfört med många andra – ändå känns det oroligt med det mesta just nu.
Är absolut lite bitter över att vi missat hela sommarens elproduktion…
Jag tycker annars verkligen INTE att jag är en orosdriven person, jag kan faktiskt inte minnas att jag oroat mig alls för saker innan (förutom småskit) utan jag har alltid tänkt att det ordnar sig – vilket det ju gjort med. Vet inte vad som ändrats egentligen, i mig själv. Eller så är det bara det att så många saker vi tagit för givet nu verkligen visar sig vara jättekänsliga och det känns som hela samhället balanserat på en liten ”allt är bra”-tråd och bara inte kollat ner i stupen som är överallt runtomkring. Ibland känner jag mig som vanligt och orkar inte bry mig något vidare, men ibland känns det verkligen oroväckande med allt runtomkring.
Fattar ju också att vi inte skulle klara oss själva här ute på långa vägar, om verkligen ALLT skulle gå åt skogen. Teoretiskt sett skulle vi väl kunna försörja oss själva till en viss del, men det skulle ju kräva en arbetsinsats som inte finns nu när vi är två vuxna som jobbar heltid/nästan heltid. Då skulle vi behövt odla något hela tiden, vi hade behövt en jordkällare för att kunna förvara allt om elen ryker och vi hade behövt mer djurhållning för kött – men samtidigt i så liten skala att vi inte behöver köpa in dyrt foder. Självhushållning på riktigt är inte en verklighetsbaserad tanke helt enkelt. Det enda vi är själv hushållande med nu och kanske ända fram till jul med lite tur – det är potatis och möjligen tomater (förutsatt att vi kan frysa in tomater). Ja och så ägg då, just nu får vi sjuka mängder ägg, men de går ju inte förvara hur länge som helst dessvärre, och till vintern kommer hönorna lägga mindre eller inga alls. Ur självhushållningsperspektiv verkar just en mindre ras på hushållsko vara en variant, men som sagt så är det liksom inte kombinerbart med två heltidsjobb och den verklighet som vi ändå har runt oss just nu.
Vill någon köpa ägg så säljer vi 10 för 40kr, eller 5kr/st.
Hur tänker ni? Gör ni något annorlunda nu än innan? Och vad skulle ni vilja/kunna göra annorlunda framöver? Tänker ni att samhället och politikerna kommer ordna upp det hela, eller tror ni det kommer hänga på var och en? Är ni som jag och oroar er, eller orkar ni inte och sticker huvudet i sanden (INGET jag dömer någon för!), eller tror ni bara inte på några ”krisscenarion” som kan inträffa?
Hade jag inte fått komma hem hit till vårt drömställe varje dag vet jag inte hur jag hade orkat.
Nej det här inlägget handlar inte om vare sig utseende eller inredning. Istället tänkte jag sammanfatta något annat lite – det är, så när som på nån vecka eller så, ett år sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Den här tiden förra året blev det inte droppe för droppe som fick bägaren att rinna över utan kranen stod på för fullt hela tiden. Men nu då? Hur mår jag nu, vad funkar, vad funkar inte?
Ni får en selfie från jobbet, ett jobb med en mer hanterbar mängd uppgifter och ansvarsområden.
Jag tänkte faktiskt sammanställa en lista, typ. En lista på ”symptom” som kvarstår, men häng i för det kommer en lite annorlunda lista strax därefter.
Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:
Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder
Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta
Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂)
Orkar inte lika mycket
Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös
Blir fortare trött i sociala sammanhang
Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan)
Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt.
Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut.
Finns ingen koncentration till multitasking
Säkert ganska klassiska symptom, fast jag trodde verkligen att det inte skulle vara alls så märkbart efter ett helt år, men vissa saker (som närminnet) är sämre nu än det var i början av utmattningen. Kom ihåg nu med att jag har problem med minnet, så jag har nog glömt några punkter! MEN – alla kvarstående symptom är faktiskt inte nackdelar. Här kommer några jag på det stora hela konstigt nog är rätt bra!
Kvarstående symptom som är på positiva sidan:
Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet.
Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre.
Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna.
Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med.
Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig
Jag känner mig lugn
Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här.
Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete
Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen
På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.
Ska försöka leva mer som grannens katt och ta tillvara på alla möjligheter till njutning!
Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!
I natt blev en skruttig natt när Filip vaknade hela tiden. Annars har han faktiskt sovit otroligt mycket bättre typ den senaste månaden, det har verkligen gjort skillnad – vilket såklart bli extra markant när det blir en kass natt. Förstod vartåt det lutade när han blev mer och mer snorig, så idag blev det VAB. Morgonen började bra, han var mest snorig, men nu vid lunch ville han gå och lägga sig och sova för han var trött (= ej normalt för en aktiv femåring såklart) och nu vaknade han med hög feber. Stackarn, inte lätt när det är nästan 30 grader varmt och så fuktigt att det känns som nån sprayar vatten på en. Jag får inte heller nåt gjort, dels trött pga natt och värme, men även för det var en lite överaktiv dag häromdagen. Men men, så får det väl vara, vi väntar in åskan och softar.
Inte kaxig idag ♥️
Det finns så himla många saker jag vill göra känner jag – dels alla saker man vill fixa med här hemma såklart, men även plocka (leta) svamp, paddla kanot, fiska, vandra och sånt. Har dessutom återigen fått ett sånt sug att skriva bok, sist gav jag lite upp (dels pga hann inte) för att jag inte visste hur jag skulle komma vidare. Skulle vilja gå en skrivkurs för att kanske få lite mer struktur, men det finns då verkligen ingen tid för det nu. Kanske i vinter? Tycker ju att det är SÅ roligt att skriva, vilken dröm det hade varit att kunna leva dels på det och dels på gården! Och det är väl en HELT omöjlig dröm i sig, men den kräver ju en insats utöver det jag gör i nuläget och det funkar inte nu helt enkelt. Jag får ju ut en liten del av den lusten här på bloggen åtminstone, även om det till största delen bara blir svammel.
Ibland får jag lust att nischa bloggen lite mer, kanske om gårdsliv eller självhushållning, eller om skrivande, om utmattning eller om miljö, eller om… Ja ni ser ju, det kommer inte gå, för jag tycker ju samtidigt att det är så förbaskat skönt att vara fri att skriva precis det jag tänker på för stunden. Oftast vet jag inte vad jag ska skriva om förrän jag börjar skriva – och inte sällan får jag nya idéer på inlägg under tiden jag skriver med. Nu behövs min uppmärksamhet dock här hemma på en sjukling som vill ha glass, så det är dags att avsluta. Önskar er alla en riktigt bra fredag, vad ni än gör och var ni än är!
Den här lilla historien ska ju plastas in med, förhoppningsvis i helgen.
Har landat på altanen efter min första jobbdag. Utsikten är verkligen inte att klaga på, här är så skönt att sitta så man har svårt att motivera sig att lämna alls – om det inte hade varit för att det är roligt att göra saker på gården eller för att familjen krävde lite insatser så skulle jag nog bli kvar jämt.
Känner mig fortfarande ”bakis” efter att jag tog ut mig för mycket, kroppen är mycket tydlig med att den INTE kommer ställa upp på de infall jag konstant får här hemma när det gäller att småfixa lite. ”Jag kanske kan lägga på täckbark i landet i alla fall?” ”Kanske kunde jag ta ett varv med färg på fönstren, det tar inte lång tid” ”Det hade nog behövts fixa lite med nåt” . Viljan finns där men inte orken, bara att acceptera och sitta kvar här.
Jag är verkligen inte färdig med sommar och ledigt känner jag, jag vill ju åka och fiska, vandra lite, åka och fika på mysiga gårdsfik, plocka (leta) kantareller och en massa annat. Jag VILL inte att det redan ska vara slut på semester och dessutom augusti, men såklart är det som det är och ekonomiskt oberoende är vi då rakt inte. Kanske ska förtydliga att jag inte har några problem med jobbet i sig, men jag är inte klar med att vara ledig bara.
Tror den här bilden är från förra hösten, i år har jag inte sett minsta lilla kantarell. Har iofs inte haft ork/tid till att ge mig ut och leta heller, så det är väl inte så konstigt.
Jag märker också hur jag likt min mamma tycker att det blir jobbigare för varje år när det blir mörkt allt tidigare. Än så länge är det ju ingen fara, men jag får på riktigt en känsla av ångest när jag tänker på mörka vinterdagar och höstkvällar. Vet att jag brukade tycka det var mysigt om kvällarna förr på hösten, men det finns inte längre, om det inte är något speciellt.
I alla fall, det jag egentligen hade tänkt skriva om är de sommarprat jag gillat i år. Har bara lyssnat på ett fåtal, men senast om 6-barnsmamman som räddade sina barn ur ett brinnande hus. Väldigt bra och tårögd blev man minsann med. Fast just ur gråtsynpunkt har jag nog aldrig fulgråtit så till ett sommarprat som när jag lyssnade på Stina Wolters från 2018 efter ett tips från min frisör (tack Anette!). Det var OTROLIGT bra och jag hulkade mig igenom hela timmen samtidigt som jag försökte måla lite fasad mellan tårarna (poddar och ljudböcker är ju BÄST när man ska göra trista och långsamma saker som att måla eller rensa ogräs). Annars har jag lyssnat på Lena Philipsson (stor igenkänningshumor) och E-type (helt ok, bra berättat), men inte så många fler. Har du några tips man absolut inte får missa?
Jag har så svårt att blogga nuförtiden känner jag. Det är en sån himla konstig mix i mitt huvud av en massa lösryckta och ofta direkt motsatta tankar att det är nästan omöjligt att bena ut någon enskild tanke och blogga om, i kombination med att det mesta jag just nu tänker på känns så ointressant att läsa om? Jag skriver ju för mig själv, men jag vill ju samtidigt helst ha NÅGON form av kvalitet på det jag skriver här, åtminstone i några inlägg.
Som vanligt med lite random fina bilder från gården, för att jag inte kan låta bli.
Den här sommaren och semestern har varit ganska … avig? Och samtidigt alldeles rätt? Jag tror aldrig nånsin vi varit så tjuriga på varandra i familjen som denna semestern, till exempel. Kanske en kombo av taskig tålamod pga utmattning från mig med tonårsfaser och andra faser hos övriga? En bra sak med det är däremot faktiskt att jag tycker att vi blivit mer tillåtande när nån har en dålig dag och allt blir tjurigt. Det är skönt när det känns ok att allt är skit en dag, liksom.
Sen det där med semestern i Tyskland med, som jag skrev så hade jag (vi) ett sånt himla längt efter att komma dit, men efter typ tre dagar så var vi samtidigt liksom lite trötta på det, eller kanske på att gå precis på varandra i tre dagar. Kombon med extremvärmen var ju såklart inte kanon just i det sammanhanget heller. Här hemma finns det ju gott om space och utrymmen att vara på utan att vi går varandra på nerverna hela tiden, kanske var det bara det som spökade eller så har vi kanske kommit till någon slags punkt i livet när det är svårt att toppa det vi har här hemma? Jag har inte riktigt blivit klok på det, men jag tror att vi alla kom hem och kände att vi nog inte behöver resa på det sättet på ett bra tag.
Trött men glad, första dagen på Tysklands-semestern.
När vi kom hem så kände jag mig mycket mer nöjd och avslappnad, det var så skönt att kunna gå och pilla lite med sitt eget ute på gården. Det är det bästa jag vet, att bara kunna gå och göra det jag känner för just för stunden – idag har jag tex röjt bort en massa björnbär bara för jag fick lust med det. Låter kanske konstigt att man kan tycka det är kul, men precis som det kan vara jätteroligt att organisera om ett rum när man känner för det så är nästan alla projekt på gården roliga om man är på rätt humör. Det gäller bara att ta det som matchar för dagen! Samtidigt går jag här och känner mig också … jag vet inte. Rastlös och tjurig tror jag. Det går liksom om vartannat, ni förstår kanske varför jag inte får någon ordning på mitt huvud?
Jag har saknat varma, sköna sommarkvällar den här sommaren, tycker vädret är ganska kasst. Men kvällsljuset, det är det inget fel på!
Ibland känner jag det som att jag är i något utvecklingssprång själv – ena dagen känner jag mig som mitt ”gamla” vanliga jag, rastlös och driven, känner mig tjock och som om jag borde kunna göra det mesta bättre. Nästa dag känner jag mig helt plötsligt helt tillfreds med mig själv och allt annat med, jag mår kanonbra och känner mig lugn ända in i själen. Klart det här hattandet fram och tillbaka tar en del på krafterna och tålamodet med, och jag som helst alltid vill veta allt om allt blir jättefrustrerad när jag inte förstår hur jag själv fungerar. Då blir det ju också väldigt hattigt här på bloggen, ena dagen skriver jag på ett sätt och nästa på ett helt annat, det måste kännas väldigt schizofrent att läsa.
Helst skulle jag vilja vara i den här nya, lugna och mogna personen hela tiden, för jäklar vad gott jag mår då! Då är jag som mitt allra bästa jag, klok efter utmattningen och säker i mig själv. Men det är ju inte riktigt så att jag kan välja det, och ibland växlar det ju flera gånger på en dag.
Nu har jag svamlat nog känner jag, som vanligt när jag bloggar så har jag ändå fått bilden lite tydligare för mig själv genom att försöka förklara för ER. Dags för ett avsnitt av Stranger Things nu, sen dags att sova… Kram på er!
Ps, jag hoppas att ingen uppfattade gårdagens inlägg som drygt eller som att jag på något sätt ”tagit” en sjukskrivning för utmattning för att bara ha det gött, så var ju naturligtvis inte fallet.
Ibland är det naturligtvis skitjobbigt att ha kvar sviterna av en utmattning. När man efter ett par timmar umgänge med vänner totalt får slut på energi helt plötsligt, eller när man efter en dag med liiiite för mycket fix i tex trädgården behöver två dagar utan några aktiviteter alls för man tog i för mycket. Men om det jag ska säga den enskilt största förändring jag gjort från innan utmattningen till nu, så är det att jag är oändligt mycket snällare mot mig själv. Jag tar till Underbara Claras tips ibland och klappar om mig själv rent mentalt när det känns jobbigt, istället för att banna mig och tycka att jag är värdelös. Det funkar efter mycket övning nästanjämt nu.
Det är egentligen bara ett område där jag har riktigt svårt för att acceptera konsekvenserna helt, och det är på träningen. Jag tycker det är så svårt att inte jämföra sig med andra här, eller med mig själv när jag var i toppform. Jag förstår ju att jag inte borde jämföra, men när det kommer till träning så handlar den ju i mångt och mycket om att pusha sig själv och gå lite över gränserna för att bli starkare till nästa gång. Det blir liksom en konflikt här.
Jag tycker OM att gå och träna, CFSW är kanonbra och jag väljer i princip alltid pass som strongman eller functional strength där det inte är så högintensivt och hektiskt utan mer fokus på styrka och teknik. Crossfit-passen har jag extremt svårt för, jag blir stressad och känner mig KASS. Men även på de pass jag väljer känner jag att jag själv skulle vilja kunna prestera lite mer, pusha mig lite mer och bara rent allmänt bli lite bättre – för det går inte så fort framåt direkt. Samtidigt känner jag både fysiskt och psykiskt att jag verkligen inte orkar mer än det jag presterar, vilket kan variera rätt mycket olika dagar. Känner mig ofta lite ledsen när jag går därifrån, fast jag FATTAR att allt har sin tid och allt inte blir bra direkt.
Jag är ändå så OTROLIGT glad för att jag redan dag ett på utmattningen bestämde mig för att alltid prioritera att träna åtminstone två pass i veckan, för även om det nästan gick bakåt ett tag där i början så hade det varit så himla mycket sämre utan det beslutet.
Nu är vi mitt i semestern, och projekt ”måla fasad” har gett massor med tid att tänka (men inte så mycket ork att skriva). Förutom underarbetet som är PEST (och där maken gjort i princip allt) så tycker jag att målningen är helt ok – det är dessutom en himla tillfredsställande färg att måla med när man målar med slamfärg. Skrapade förresten lite fönster med och foder och fönsterlister (de små som håller fast själva glaset) är i bedrövligt skick på södersidan av huset, så de ska bytas. Men det tar vi en annan dag!
Hjälper nog inte att bara måla här 😂
I alla fall så har jag haft gott om tid på mig att tänka på diverse, det är skönt att hålla händerna sysselsatta och så kan huvudet fladdra fritt mellan vad som faller en in. (Insåg just att det nog kommer bli ett långt inlägg det här… håll ut) Just nu tänkte jag nog skriva en form av slutsats om man kan säga så, på det senaste året i förhållande till min utmattning. För det är ju snart ett år sedan jag blev sjukskriven, och för mig var det en liten skitdetalj i slutet på augusti som liksom blev den där droppen. Jag är lite glad för den på ett sätt, för det var en sak som gjorde mig arg, och arg är lättare att hantera än den stress som då i allra högsta grad var mig övermäktig och hade varit länge. Jag visst ju såklart att jag var stressad och att det fanns en massa varningstecken, men om jag ser på folk i min omgivning så gjorde jag som så många andra och ignorerade dem så länge det bara gick, på ett sätt för att man bara inte vet hur man gör annars? När man successivt ökat stress, ansvar och annat under flera år så är det svårt att ens föreställa sig en vardag när det inte är så.
Nu kommer jag inte gå igenom hela utmattningen med er, det känns rätt ointressant just nu och det finns en hel del att läsa om det på bloggen här med, utan jag tänkte nog snarare sammanfatta vart jag är nu och hur jag tycker det har blivit.
Ok lite krystat, men som när man sammanfattar sin dag på kvällen var tanken när jag valde foto…
Helt ärligt – utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig. Men låt mig utveckla det lite. Kanske blev det hela lite lättare för att jag var arg på en orimligt arbetssituation, för jag bestämde mig ganska snabbt för att jag verkligen skulle ta den här tiden till att bli frisk (såklart) och till att hitta mitt fotfäste igen, för det började jag nog tappa för länge, länge sedan. Först när jag var hos läkaren tyckte jag inte jag VAR så stressad, men i efterhand och när jag läser hennes anteckningar så kan jag säga att det var mycket sämre än jag fattade själv. Jag kunde nästan inte prata sammanhängande, hade ett konstant tryck över bröstet och en massa andra saker – men som jag skrivit innan så var jag INTE deprimerad, vilket jag trodde var obligatoriskt för en utmattning.
Det senaste året har ju varit övning på övning i att hitta mitt egna jag igen, att komma på vad JAG vill och behöver när man så länge prioriterat bort det. Så vart är jag nu då? Jo rent krasst så jobbar jag ca 80% och har själv tagit 20% föräldraledigt, eftersom min sjukskrivning tog slut med det gamla jobbet. Helt ärligt så är det MAX vad jag orkar med på ett arbete nu, för jag är SÅ trött i slutet av dagen, men jag mår inte dåligt och känner mig stressad. Det här upplägget kommer jag fortsätta med under minst Augusti men kanske även september beroende på hur jag känner då.
Och nu då, mitt i sommaren? Jo, jag har inte tänkt på jobbet en sekund (lättare med nytt jobb såklart, inte en massa arbetsuppgifter som hänger på en). Jag är PIGG – mycket piggare än jag trodde jag ens KUNDE vara?!? Jag menar, trots riktigt struliga nätter (Filip som stör minst 6 av 7 nätter), visserligen där man oftast får sovmorgon till framåt åtta, halv nio, så orkar jag sitta uppe med maken och 15-åringen och kolla serier nästan fram till midnatt??? Det är flera decennium sedan det hände? Har också insett att jag inte är så kvällstrött som jag alltid trott, utan det är helt enkelt så att jag är helt slut på kvällarna så det är därför jag är så trött vanligtvis. Det var en häpnadsväckande insikt så här i 40-års åldern! Nu är jag tröttast de kvällar vi haft gäster, det är svinkul och fyller på med en massa av en sorts energi men tar ju också en massa energi på ett annat sätt.
Fick energi nog för att förnya min ”stil”, det fick bli bl.a. ett par vida jeans (som både man och barn skrattar åt).
Jag känner mig väldigt mycket lugnare, mer harmonisk och otroligt mycket mer närvarande här och nu. Självklart känner jag mig stressad ibland (nu för tiden kommer det i princip omedelbart som ett tryck över hals/bröst) men jag kan antingen stå ut i det om det är något mindre som ska göras (tex få klart matlagningen om man är mitt i) eller så kan jag gå undan och få lite vila. Förresten, för mig är i princip allt vila som innebär att jag inte behöver planera och projektleda, vilket i och för sig i mångt och mycket är det jag sysslar med här hemma när hela familjen är hemma, vilket är värdelöst. Men det finns också gott om stunder när jag kan gå runt och greja med det jag känner för – fixa i trädgården, slå gräs, sortera lite i garaget och sånt. Och det finns alltid tid för fika och en stund läsning i en bra bok (eller slösurf, det är lite av en akilleshäl och jag försöker låta bli men jäklar vad svårt det är när man börjar).
Går i trädgården och njuter av allt vackert som ploppar fram ♥️
Jag är mycket mer medveten om mitt eget mående och mina egna gränser, på ett väldigt bra sätt. Jag har fortfarande ”men” kvar känner jag, huvudräkning, att komma på vad folk heter och mitt minne är lite halvdant. Jag är mer känslig för stress och har fysiskt sett än så länge riktigt dålig tålighet för stress i form av intensiv träning. Kanske blir det bättre, kanske får jag acceptera att det är de skador som uppstått av långvarig stress, vi får väl se.
Helt ärligt, utmattningen var nog nåt av det bästa som kunde hända mig.
Ja, det jag skrev i början stämmer verkligen, men det är också tack vare att jag verkligen tog chansen att se det som en omstart. Att skaffa nytt jobb, att ge mig själv tiden och förstå att JAG var värd att må bättre. Så jag tackar mig själv, jag tackar alla omkring för stöd (en del lite extra, ni vet vilka ni är).
Sist av allt vill jag skicka en extra hälsning till alla de i min omgivning som jag nu ser ÄR (eller som de kanske tror själva, håller på att bli) utmattade. Det behöver inte vara så här, det finns ett superbra liv utan att du har ansvar för alla de sakerna du tror du behöver ha ansvar för, faktiskt så kan det vara något av det bästa du kan råka ut för, att bli utmattad. Jag skriver att det KAN vara det, för självklart kan inte garantera det, men jag tror att om man visar att man faktiskt KAN få det BÄTTRE efter en utmattning så kanske det inte känns som ett sånt oöverstigligt steg? Jag finns här i alla fall, om ni vill ha stöd, fråga nåt eller bara sitta tyst bredvid en stund i lugnet på landet. Vet ni, det kan bli SÅ bra!
Omotiverad bild på pionvallmo pga så otroligt vacker!
Febern har avtagit idag och är inte längre lika hög hos Filip (runt 38 idag), men han blir fortsatt väldigt ledsen och säger att han har ont huvudet när alvedonen ger vika. Han var superledsen nu ikväll, så nu ligger han bredvid mig i sängen och sover. Insåg just att han nyss klagade på halsont – vilken i hans värld likväl skulle kunna betyda ”ont i nacken”, så är han inte betydligt mycket bättre i morgon får jag nog ringa och kolla upp det hela lite.
Vi åt en av de bästa luncher jag vet – sill och potatis han gillar oxå sill men just nu får jag locka med korv om han alls ska äta…Plockade in lite vägkantsblommor till köksbordet
Orelaterat, förutom att jag fått en del tid att bara fundera när jag suttit med sjukt barn, så har jag så väldigt många tankar och känslor i huvudet just nu. Många av dem står helt i motsats till varandra, till exempel stod jag vid vårt köksfönster och tittade ut och kände mig så vansinnigt tacksam för vart livet för mig. Hade aldrig någonsin kunnat tro att jag skulle ha ett sånt här fint liv när jag var tonåring! Samtidigt så är jag ledsen över saker som inte blivit som jag kanske föreställt mig, och känner mig lite ensam och utanför. Precis på samma gång… Kanske att en gnutta PMS ställer till det i skallen på mig med 🥴
Två saker jag ÄR otroligt tacksam för är utsikten från fönstren i köket…
Under en del av ”sitta i knäet stunderna” så har jag suttit och slösurfat med, och kommit till den cykliska delen som tenderar att dyka upp då och då – nämligen att jag blev så himla trött på min stil. Kände mig just idag som jag klär mig exakt som jag gjort sedan jag var tonåring och det kändes både patetiskt och deprimerande. Det händer med jämna mellanrum, sen köper man lite uppdateringar (OM man hittar några vill säga) och så funkar det hjälpligt ett tag till. Men just nu kan jag omöjligt hitta kläder i de affärer som finns i stan, det som är på modet nu är INTE saker som passar mig, och börjar jag nätsurfa efter kläder så blir det heeeelt överväldigande. Både utbudet och sen att hitta passformer och storlekar gör mig helt matt långt innan jag ens provat. Blev i alla fall rätt sugen på ett par såna här brallor, eller nåt liknande, men jag vet ju av erfarenhet att de sällan sitter på mig som på modellerna.
Inte helt billiga dock och inte gratis retur – skulle behövt beställa i fler olika storlekar för att kunna få nåt vettigt ut av det hela att jämföra med. OCh då blir det liksom för stort och jag orkar inte ens testa att beställa… Gillar inte att handla kläder på nätet, det är så många jag måste prova innan jag hittar det som sitter som jag vill.
Snacka om att det här blev ett spretigt inlägg men det är så det ser ut i huvudet på mig just nu. Eller ja, det här är ett litet axplock av det jag kan formulera här i alla fall. Kram på er.
Jag har börjat HATA alla former av bemärkelsedagar, likt mors dag i dag, julafton eller min egen födelsedag. För varje år och varje händelse blir mina barn större, och nu är de två stora jag har i åtanke när jag skriver det här. För varje år tänker jag att det kanske ska komma fram ett uns omtanke, tacksamhet eller över huvud taget märkas att de bryr sig, men för varje år blir det mer och mer uppenbart att det inte är fallet och DET GÖR SÅ JÄVLA ONT och jag blir så besviken och känner mig så misslyckad – för det måste ju bero på mig som förälder att mina ungar är så totalt egocentrerade, bortskämda och lata att det knappt ens med ENORMA mängder tjat går att få dem att göra nåt för någon annan?
Jag skriver det här med en sån himla känsla av skam och misslyckande, och jag känner mig mer utlämnad än i vilken jävla gynstol som helst för mitt föräldraskap är det absolut varigaste sår man över huvud taget kan peta i. Jag har tre barn – inte en enda av dem har någon diagnos, de är alldeles ”vanliga” barn och jag kan inte för mitt liv få de två äldsta att bry sig om någon annan. Jag är pedagogisk och talar om för dem att när någon gör si så känner den eller jag så, jag sitter ner med dem och reder i konflikter vi haft och jag skriker åt dem när de ändå gör precis samma sak för 75:e gången i rad samma dag – eller när de INTE gör det vi bett om 75 ggr i rad. Jag ber om ursäkt när jag gjort fel, jag visar att det ÄR ok att göra fel, jag visar att det är viktigt hur man behandlar andra. Jag gör en massa saker för barnen men jag kräver också en del i gengäld, (hjälpa till, vara trevlig mm), men det vi kräver det kommer ALDRIG utan en jävla massa tjat. Vi pratar ganska mycket om allt från vardag till specifika situationer och i konversationen kan det verka som de förstår och bryr sig men sen räcker det att jag vänder mig om så gör de likadant ändå.
Tro mig men jag VET och FÖRSTÅR att tonåringar är självcentrerade och trötta, men det finns gränser för vad som är rimligt. Det är INTE rimligt att behöva lägga sig på sängen och vila med mobilen i två timmar efter man ätit frukost. Det är INTE rimligt att man förväntar sig att alla ska passa upp på en själv men själv ska man inte behöva göra något (har ALDRIG uppfostrat dem att bli curlade på något sätt men de har uppenbarligen ändå landat i tanken att det visst är så att alla ska göra allt för DEM men de behöver inte göra något tillbaka). Det är INTE rimligt att man ska behöva tjata på en unge som ändå är minst 11 att göra en sak HELA dagen och när de till slut EVENTUELLT gör det är de sjukt tjuriga över att jag tjatat och allt är SÅ orättvist.
Det här är ju vardagsmat som jag och vi lever med varenda dag, givetvis, men just de här dagarna när man verkligen hade önskat att det gick att få åtminstone omtanke nog för en kram och kanske ett grattis istället för att man slåss om vem som ska ha rosen på tårtan det uppenbart står ”mors dag” på, utan minsta tanke på vad nån kanske vill eller behöver, det är en pest. Det blir så uppenbart att det hela är så långt ifrån alla värderingar vi står för och hur vi själva behandlar varandra så hela dagen blir ofelbart en katastrof. Vi vuxna försöker så himla mycket, vi köper saker till varandras dagar, vi fixar mat och donar så det ska vara så trevligt som möjligt. Man tjatar på barnen i flera veckor att de kanske kunde göra en teckning eller nåt åtminstone men till sist ger man upp. Vi föräldrar försöker båda ge varandra det som är helt rimligt vilket är uppskattning och kanske nån liten blomma eller så, men det försvinner liksom i besvikelsen över hur totalt oengagerade barnen är.
Det här är det mest utlämnande jag någonsin skrivit, men det KAN inte vara bara jag som upplever det här. Antingen är vi bara så jävla misslyckade föräldrar eller så saknas det något hos barnen och jag vet inte vilket som är värst. Kanske är jag bara helt dum i huvudet som tänker att det skulle finnas en gnutta omtanke från mina barn. Oavsett så hatar jag verkligen dessa bemärkelsedagar, det är alltid de värsta dagarna på hela året! Jag vet inte om jag någonsin ska våga publicera detta för om det är något jag vet om föräldraskap så är det att man blir så vansinnigt dömd hur man än gör. Men kanske, kanske känner någon mer som mig, och vi kan få någon tröst i att det är fler som upplever samma saker. Kanske är det så.
godatankar.com 