Positiva överraskningar och lite dum i huvudet

4 november, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Det känns på samma gång som den här veckan försvunnit i en blinkning samtidigt som det känns som vi bott här i en livstid. Precis så som jag antar att det är för de flesta som flyttat?

Men, vi har ju bara bott här en vecka, och som väntat så märker man saker med huset man inte sett på kvarten (!!!) man har på sig på visningen. Jag inbillar mig att det oftast är negativa saker man märker, men här har det verkligen varit tvärtom??? Det här huset är fantastiskt rejält byggt! Det är råspont i alla väggar bakom gipset, vilket är en DRÖM när man ska hänga upp hyllor, speglar eller annat. Det är en grymt fin tak- och golvlist satt i precis hela huset, inklusive skafferi och ”maskinrum” (där vi har bergvärmepump och sånt) som är satt med mycket omsorg. Fönster och dörrar är liksom rejäla, även om utsidan av fönstren behöver lite kärlek nästa sommar, inga billiga ”kartongdörrar” här inte. Det finns mer saker, men jag får nästan återkomma känner jag, för det var egentligen inte det här jag hade tänkt skriva om, jag är bara överhuvudet förälskad i vårt nya hus 😍

*Har liksom knappt varit inne eller ens nere vid stallet än, men tycker i alla fall att det är makalöst vackert i höstsolen.*

Det jag hade tänkt skriva om var egentligen en liten kort avstämning om utmattningen. I går hade jag en timme med en coach/terapeut som jag får hjälp av via jobbet, och under en ganska hårt pressad vecka så har jag ändå kommit till några insikter. Men, för att göra en liten snabb återkom på det här inlägget så kommer här punkt för punkt hur det ser ut just nu:

Träna : Jo men jag HAR faktiskt rullat i gång med träningen, även om den blivit lite åsidosatt just veckan för flytten. Minst två gånger i veckan, och jag har börjat känna de positiva effekterna träningen har (och även de negativa, har skavsår på rumpan efter en massa sit-ups, hahahaha), och även börjat jobba ner tröskeln till ett träningspass. Målet kvarstår med 2 pass i veckan, men gärna 3 om det finns möjlighet.

Promenader: Näst intill obefintligt just nu, det har inte hunnits med, men det har blivit en del utevistelse och fix åtminstone. Det känns ok, under förutsättningarna.

*Magiska solnedgångar har upplevts genom små utflykter ”på markerna”*

Vila: Jag har börjat lära mig! Jag tänker såklart som vanligt att jag ska vila när X eller Y är klart (och så gör man ända ner till Ö innan man vilar), men nu kliver jag aktivt in och bryter genom att välja att vila när jag behöver det, inte efter jag ”förtjänat” det. Funkade såklart inte mitt i intensivaste delen av flytten dock.

Tid med barnen: Nope, nix, den har inte varit något vidare… Undantaget Filip till viss del, som ju är lite mer hands-on krävande på den punkten. Men, också ok med att det är tillfälligt minskat krav på detta mitt i flytten.

Roliga saker: En av de saker jag pratade med terapeuten om, det här är svårare än de andra punkterna? Dels för att jag inte riktigt vet känns det som, vad jag tycker är roligt att göra bara för MIN skull? Men jag saknar att träffa lite kompisar, kanske. Det ÄR dock himla kul med en viss del av småfix här hemma, så försöker varva ett tråkigt ”måste” (typ packa upp en kartong) med nåt jag verkligen bara njuter av, typ ställa i ordning lite fint med ljus och prydnadssaker på en hylla. Arbete pågår, och som del av min uppgift av terapeuten ska jag även komma fram till vad jag tycker är riktigt roligt på jobbet.

Relationen: Näe, bara.

Jobba; Ska börja 25% till nästa onsdag, känns just nu ganska nervöst. För jag HAR ju även konstaterat att hjärnan är fysiskt skadad (eller vad man ska säga) och inte hunnit reparera sig. Jag KAN inte multitaska och känner mig ibland rätt korkad, helt enkelt. Känns liksom jätteutsatt att börja jobba, även om jag ju egentligen inte ska prestera nåt utan snarare arbetsträna. Nervöst.

Oj, nu blev det jättelångt om något ni säkert känner är lite uttjatat, men för min egen skull vill jag följa upp min återhämtning och år av omställning, så jag inte tappar något på vägen. Jag ser att det går framåt, och det känns bra! Sen har jag även känt på när det blir alldeles för mycket (flytt) och att det går att komma igen efter det.

Nu ska jag gå och lägga mig, önskar er en bra fredag!

En känsla av skam

3 november, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Hej på er, nu är det längesedan jag var inne här igen. Och vet ni vad, det har varit för att jag har typ skämts? Den här veckan med flytten har varit jättejobbig och jag har känt att jag inte har kunnat skriva om det för jag har tyckt att det har varit mitt eget fel som flyttat mitt i en utmattning.

Men vet ni vad, jag hade inte kunnat göra annorlunda. Vi visste inte i somras när vi köpte huset att jag skulle vara utmattad när flytten skulle gå – och även om vi vetat det så hade jag aldrig kunnat tacka nej till det här huset ändå. Att då försöka mörka att det varit skitjobbigt känns ju egentligen fånigt, men som sagt så har jag typ skämts för att vi skulle flytta mitt i allt. Som om jag skulle behöva hålla skenet uppe eller nåt, jag vet inte.

*Inte ens en grådisig höstdag har jag ett uns ånger över att det är HÄR jag spenderar min grådisiga höstdag!*

Jag ÄR glad för allt vi gjort som underlättat – det hade absolut kunnat vara en värre flytt – men lik förbaskat så har veckan innehållit mer skrik, bråk och sammanbrott från samtliga i familjen än vad det senaste året gjort. Inte så konstigt kanske. Två av barnen har dessutom varit sjuka, Filip och L, och så har Nala varit mitt i sitt första löp så henne har vi fått passa på för att hon inte ska bloda ner överallt (har aldrig läst om det här nånstans så antingen är det nåt folk tycker är så otroligt naturligt att man inte lägger märke till det eller så är det en sån där konstig sak som det inte skriv om fast det är jobbigt). Lägg på två stressade vuxna, varav den ena har jobbat nästan hela tiden, så ser ni nog situationen.

Men, nu har det gått nästan en vecka, allt mest akut är uppackat, köket är möblerat och typ klart förutom småsaker, TV och soffa finns på plats och allas sovrum är åtminstone färdiga i grunden – nu är det tavlor och vägghängda hyllor som ska upp. Tack och lov för det stora garaget dit vi kunnat köra saker sedan i somras, nu kan man vid behov eller när andan faller på ta en låda i taget och packa upp.

*Matplatsen i köket är färdig och används ju såklart hela tiden. Allt runtomkring är inte uppe, men funktionen och åtminstone en del estetiskt är på plats med.*

De två stökigaste rummen än så länge är hallen (pga allt samlas såklart här, både som ska upp och som ska ner och slängas) och så vardagsrummet. Vardagsrummet är färdigmålat på de två väggar som ska målas, nu är det tapeter på de två andra som saknas. Här behövs också lite nya möbler, vi har haft (som resten av Sveriges befolkning) ganska mycket Bestå förvaring som med åren gulnat och blivit riktigt trist. Tanken är att det ska in lite mörka träslag här, men sen var det ju det där med att typ allt är slut på IKEA med… Vi har heller inte riktigt vare sig hunnit eller orkat åka och köpa saker heller, varje gång man åker iväg så försvinner ju flera timmar – inte för att vi bor längre bort utan för att det alltid tar sån jäkla tid att göra ärenden. Sjuka barn går ju heller inte att dra med sig, ju. MEN – i morgon ska vi för övrigt påbörja en express-inskolning av Filip nu då, på Ölmstad förskola (har jag SAGT att han fick plats?!?!?!).

*En grynig bild på sovrummet, men det har varit prio att få ordning här och kök, så att man har något lugnt ställe att vila på där inte övrigt stök stör.*

Hallen är en lite svår nöt att knäcka, den är jättestor, fin och rymlig, men det finns liksom ingenstans att ha förvaring? Det är fönster, dörrar eller öppningar överallt.. Och en familj på FEM kräver som alla vet ENORMT mycket hallförvaring, speciellt så här års när alla ska ha ett gäng uppsättningar av både skor, vantar, jackor och mössor. Den ställer till det lite för oss nu, för snart måste just alla vintersaker packas upp men det finns ingen plats.

Annars har vi kunnat använda nästan allt av våra möbler, så förutom lite garderober och som sagt lite nytt till vardagsrummet så har vi allt vi behöver. Visst ja, och stolar till vårt gamla köksbord som nu är matsalsbord.

Utmattningen då? Ja det gick ju åt skogen dagarna precis runt flytten, det var liksom bara att få det gjort. Men, sedan i måndags har jag åtminstone kunnat lägga mig ner långa stunder i soffan och vila – med hjälp av ohemult mycket skärmtid för minsta barnet. Morgnarna har varit fantastiska faktiskt, tack vare eldstaden mitt i köket som jag nog redan lyckats överexponera på mina sociala kanaler 😉. Jag är oftast den som kliver upp först, tätt följt av Filip, och att då tända en brasa, sätta på kaffe och sitta i ett hyfsat färdigt kök och ta morgon har verkligen en lugnande effekt. Doften av björkved med lite knastrande från brasan lägger sig lite som en filt över all stress – gissar att det är något djupt inrotat i människan.

*Japp, det står en gammal TV bredvid, i väntan på någon placering.*

Så nu då? Jo, planen är att vila så fort jag känner minsta antydan till trötthet. Nästa vecka, på onsdag, ska jag börja jobba 25% förutom att jag går i skolan 25%, vilket just nu känns jobbigt, men vi får väl se. I morgon skolar vi som sagt in Filip, då blir det lite lugnare här hemma med, och nästa vecka är det ju skola för de stora barnen vilket också innebär ett större lugn här hemma.

Jag ångrar inte en sekund att vi flyttat hit, och jag fattar nu att jag inte behöver skämmas för att erkänna att det varit pissjobbigt att flytta (ska ALDRIG göra det igen om jag kan styra över det). Att det hamnade mitt i en utmattning kunde jag inte styra över, och jag har ändå gjort det jag kunnat (som att ta hjälp med flytten) för att avlasta och underlätta. Så, nu ska jag vrida på stolen så jag sitter mot brasan, och läsa en stund i min bok. Hoppas ni får en bra onsdag, så lovar jag att jag kommer vilja skriva mer framöver om själva huset!

E n sak i taget, tack

18 oktober, 202118 oktober, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Sakta så puttar ett lugn undan stressen i min kropp – bit för bit. Stressen ligger fortfarande nära till hands, men stunderna med lugn blir åtminstone fler och längre hela tiden. Några saker funkar bättre – min roll som förälder till barnen har t.ex. absolut blivit MÅNGA gånger bättre sedan jag gick hem, istället för att orken för längesedan är slut när jag möter dem efter skola och dagis så har jag (oftast) åtminstone lite kvar, vilket gör kvällarna så himla mycket trevligare! En annan bra sak är att jag märker att jag kör bil oerhört mycket lugnare, nu kan jag behöva sätta på farthållaren för att hålla uppe farten (inte på 40 vägar, det går inte köra i 40???) men på landsväg och motorväg, istället för att sätta på den för att inte köra alltför fort.

*Vår grind, från vår trädgård och ut mot vägen. Till vänster här går det kossor ibland, som hälsar en välkommen* 💕

En negativ sak som kvarstår är att jag absolut tappat all huvudräkning, det är bara de mest basala som funkar på rutin. Jag kan heller inte klura på invecklade problem, det är som hjärnan bara slår av och då blir det väldigt märkbart att den här stressen har tagit väldigt mycket mer på mig än jag trodde från början. Jag har oxå svårt att behålla den röda tråden, i min text får jag läsa om en massa gånger och ändå blir det nog virrigt ibland.

En sak som är både positiv och negativ – men i vilket fall en ren konsekvens av den här utmattningen – är att jag inte alls klarar av multitasking. Det kan ju låta som en helt negativ sak, men efter att ha lyssnat på ett avsnitt av Dumma Människor där just multitasking avhandlas och där forskning visar att det är MYCKET mer ineffektivt än att göra en sak i taget så kanske det här borde räknas som något positivt. Därmed inte sagt att jag inte ibland FÖRSÖKER multitaska, det gör jag av ren vana hur ofta som helst, men om det inte varit en god idé innan så är det definitivt inte nu. Just att göra en sak i taget är något jag verkligen medvetet övar på sedan jag lyssnade på det poddavsnittet, och jag tycker mig känna att det gör stor skillnad. Men det är SVÅRT, det är dels lätt att tänka att man får mer gjort och sen är det även himla svårt att inte ”se” de andra sakerna som behöver/man vill göra liksom i periferin, där de ligger och stör när man är ovan.

I dag till exempel, åkte jag ut till gården på förmiddagen. Hade en tanke att jag skulle målat klart mitt skafferi som min ”dagens uppgift”, men när jag kom ut där var det så makalöst fantastiskt höstväder så jag valde istället något som egentligen inte alls är prioriterat just nu, nämligen att klippa ner alla totalt vildvuxna björnbär som tagit över kökslanden. I mitt huvud drog det lite fram och tillbaka, mitt gamla jag hade absolut sprungit runt och försökt få så mycket gjort som möjligt, men nu fick mitt nya jag öva aktivt på att släppa allt annat för att bara ha en fantastiskt skön dag i trädgården. Eller ja, skön förutom att det var såna sjuka taggar på björnbären – dessutom så mycket att jag fyllde ett helt släp till brädden med bara det (nån som har tips på hur man får död på dem, till nästa år? Eller ska jag bara försöka gräva upp rötterna?).

*Missade helt att ta före- bild, den här är lite mitt i. Var en enorm björnbär till vänster!*

*Åtminstone björnbär borta. Skulle behöva röja en massa annat med, men det får väl bli till våren. Förresten, det vore en fantastisk inflyttningspresent, att få en timme trädgårdshjälp!*

Varje gång hjärnan ville fundera på om det inte vore mer effektivt att göra något annat så tog jag liksom ett aktivt tag om mig själv – på ett vänligt sätt – och vände tillbaka uppmärksamheten på att just bara vara närvarande i det jag gör just nu. Det låter kanske lätt, och är inte jättesvårt när det gäller en sån här sak, men det räcker att barnen vill ha min uppmärksamhet samtidigt som jag gör något annat så är det helt plötsligt jättesvårt att bara göra en sak i taget. Det lär bli ännu värre på jobbet, misstänker jag.

Bara en kort passus, förresten. det faktum att jag har något så oerhört positivt just i denna utmattning som vår gård är nog en räddning på många sätt. Men, jag är lite orolig för att någon ska tro att jag på något sätt ”valt” att vara utmattad just nu, eller på något sätt ”fuskat” för att jag har turen att kunna vara på vår nya gård. Jag hoppas verkligen inte att så är fallet, jag har aldrig någonsin fuskat till mig en endaste sjukdag. Att jag faktiskt har detta fantastiska stället nu gör att hela min vardag känns positiv istället för tung och mörk, så jag är så oerhört, oerhört glad för att timingen nu faktiskt är som den är, det är bara oron för att någon ska tro att jag utnyttjar systemet som är ett litet moln på den himlen.

Sex, sju procent kanske?

4 oktober, 20214 oktober, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har ju tidigare liknat utmattningen med att ha fått inflammation i en överansträngd muskel, och jag tycker verkligen det är en bra liknelse (tar inte åt mig äran, har säkert hört det någonstans). Nu börjar jag faktiskt känna lite skillnad i den där ”muskeln”, om jag får dra den parallellen vidare.

I början när man har en inflammerad muskel så gör den ju ont precis hela tiden, även när den är i vila. Likadant med utmattningen, det var jobbigt precis hela tiden först. Men, när muskeln fått vila ett tag så gör den inte längre ont – i vilande läge. Dit börjar jag komma nu! Nu mår jag bättre så länge det är lugnt och vilsamt, jag känner igen mig själv på ett annat sätt, och det känns himla hoppingivande! Men, likt muskeln så är det ju än så länge så att även en mycket lätt ansträngning lämnar en med ont ett tag, och jag är såklart känslig för stress även i liten form.

MEN ÄNDÅ!

Det känns väldigt, väldigt skönt att det börjar hända något. Ska jag försöka göra någon slags bedömning på hur mycket jag fyllt på mina batterier så skulle jag vilja säga att det är någonstans strax över 6-7% ungefär? Inte längre på illrött men än så länge utan marginaler så att säga. Det är också i den där känslan – när man känner sig som vanligt lite – som frustrationen uppstår. Men den får jag nog liksom bara lära mig att hantera misstänker jag.

Nu ska jag vila innan barnen kommer hem, jag har varit på en lång promenad med Nala (eller ja, runt Munksjön men med henne är det rätt långt ändå) och vi är båda rätt trötta. Kram på er!

*Som en katt, älskar en plats i solen när den tittar fram!*

Frustration

3 oktober, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

De senaste dagarna har varit lite sisådär, med en ljusglimt*. Känslan som har dominerat har varit FRUSTRATION rakt över.

Frustration över att jag börjar känna att jag VILL göra saker men inte orkar. En sak om dagen känns ibland väldigt, väldigt lite. Knepig känsla av frustration att man inte kan effektivisera återhämtningen? Jag FATTAR att det är en del av problemet, att jag inte SKA effektivisera hela tiden, men det skaver lik förbaskat.

Frustration över att jag längtar som en tok efter ett vi ska få komma in i nya huset. Vi står mest och stampar just nu, ingen idé att packa mer och inte så mycket mer att förbereda, utan bara en stor vilja att få börja komma IN i huset.

*Taggigt kan man nog kalla mitt humör i helgen.*

Frustration eftersom jag har en känsla av att delar av jobbet inte förstår vad en utmattning är utan tänker att det är något hittepå för att jag ska få vara ledig. Jag ska erkänna att jag kan ha fel här, men lite småsaker har ändå gett mig känslan. Det är frustrerande i sig att vilja få folk att förstå liksom.

Frustration över att vi inte gjort nåt av den här helgen – eftersom vi dels inte orkat, dels har det varit skitväder och dels är det svårt att få huvudet att släppa huset. Avskyr känslan att en vecka eller helg bara försvinner utan att man fått ut något av det.

Det ska tilläggas att humöret blev något bättre efter ett träningspass, det ger ju ändå en känsla av att man gjort nåt vettigt och ger utlopp för viss frustration – även om den också bygger på lite för att man inte orkar som man vill där eller.

Planen för mitt eget år*

30 september, 2021 / LindaG / 2 kommentarer

Måste säga att det känns himla bra att börja sätta någon form av plan! Sen är det väl alltid så att en plan som bara gäller en själv är den som är lättast att sätta åt sidan, men jag ska verkligen jobba för att hela året ska användas för att jobba fram nya rutiner och bra vanor.

Lite lösa funderingar och sånt som jag vet är viktigt, från andra utmattade, poddar och lite forskning får bli en grund till det hela. Jag kommer ha svårt att sätta en tidsram för själva sjukskrivningen och utmattningen såklart, eftersom jag inte VET hur det kommer bli med det.

Först och främst – jag måste ju låta min kropp och min hjärna läka från ”stressinflammationen” som pågår. Det gör jag genom att göra sådana saker som fyller på i mina batterier (läkarens råd) och att vila där jag behöver vila. Det här är jättelätt och jättesvårt samtidigt. Första veckorna var jag så trött så vilandet kom helt självmant, nu börjar jag ändå få en känsla av att jag VILL göra saker och då är det knepiga att känna efter vad jag orkar – även när det är roliga saker jag gör. Det finns också så MÅNGA saker jag gärna vill göra, sånt som jag inte prioriterat eller hunnit med på flera år, och då blir det lite frustrerande när man inte orkar mer än en grej om dagen.

Här kommer min lista på punkter, utan inbördes ordning, jag måste och vill jobba med det kommande året (och såklart alla framåt sen):

Träna är en sådan där hygienfaktor som måste göras. Det är såklart ofta roligt också, men jag måste inse att jag inte KAN prioritera bort den. Absolut minsta nivå är 2 pass per vecka, men jag kommer sikta på 3. Däremot anpassas den såklart till vart jag befinner mig, kroppsligt, nu tex kan jag inte jobba med någon intensiv, pulshöjande träning, eftersom kroppen då reagerar som om det vore stress.

Promenader får jag ju liksom ”gratis” i och med hund, att vara ute en stund varje dag (ok, inte om det VRÄKER ner regn som häromdagen) är helt nödvändigt.

Vila – det funkar INTE att ta vila ”när jag är klar med X eller Y”. Jag behöver lära mig att ta vila när jag behöver den, och inte när den ”hinns med” (=aldrig).

Tid med barnen – en återkommande punkt när jag pratat med terapeuter och kommit in på barnen är att de behöver få en liten stund ”ensamtid” med båda oss föräldrar varje vecka. Den enda som får det nu är Filip, i övrigt har det inte funnits ork eller tid – det här är mitt absolut värsta dåliga samvete det senaste året, ihop med att mitt tålamod och humör varit helt galet dåligt. Jag tror att jag måste ”boka in” detta med, för att det inte ska försvinna i vardagsbruset.

ROLIGA saker – det som först fick stryka på foten när allt blev stressat. Att göra saker man verkligen tycker är kul, att få skratta (tror senaste riktigt goa skrattet var på en fnissig lunch med K för några veckor sedan, innan dess minns jag inte ens). GUD vad jag saknar att skratta. Tror vi gjorde det en del på jobbet innan med, men minns knappt?

Relationen, något som per automatik hamnar lite bakom när man har barn och som inte funnits någon energi till att jobba med alls, måste också bli prioriterad och få tid.

Jobba, när det blir dags, med en lagom stor arbetsinsats. Det här kommer bli svårast, att lära sig att arbeta i takt och tempo så att jag som standard snarare ligger på 70% av min kapacitet – för att kunna växla upp till 100% vid korta stunder – istället för att jobba i 140% av min kapacitet hela tiden (återigen på inrådan av både läkare och terapeut). Än så länge får jag stresspåslag bara av att skriva om jobbet, det här får ligga lite längre fram.

Så, det här är ramarna för konkreta saker jag behöver se över. Utöver det så vill jag ju som sagt gärna landa i lite mer vilken typ av person jag vill vara, men det kanske kommer lite längre fram, när jag inte längre är sjuk av stress. Framöver kommer jag försöka gå in lite mer på exakt hur jag ska lägga upp strategin för varje punkt.

Eftersom jag VET att ni är jättemånga som både varit utmattade, ÄR utmattade och kanske håller på att bli, så kan vi väl hjälpas åt? Säg till om jag missar nåt, säg till om ni vill hänga med på resan, eller kom med tips 🙂 Ta hand om er! Jag ska ta hand om mig 🙂

*Vad sjutton ska vi kalla det? Hälsoåret är ju Claras ord, och kanske mer inriktat på fysisk träning, men jag kommer ju skriva om mitt eget år en massa gånger här, borde ha ett bra utryck för det?

Vad sägs om ett år?

29 september, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har börjat fundera lite på framtiden – hur JAG vill vara och må i framtiden. Hur jag ska se till att jag inte hamnar här igen, sjukskriven, utan hur jag får ihop allt på ett mycket mer hållbart sätt. Det är ju liksom inget man löser på en kvart sådär, men jag håller på och sätter ramarna för en plan, med lite skissartade streck runt kanterna.

Faktiskt kommer en del inspiration från Underbara Claras hälsoår som hon hade förra året – ett år där hon bestämde sig för att prioritera sin egen ( i detta fallet fysiska) hälsa efter 3 förlossningar. Hon avsatte tid i kalendern för träning och prioriterade det framför annat, frigjorde tid i sin jobbkalender och bestämde sig för att hon själv var ett projekt att satsa på.

Jag tänker att jag vill göra något liknande. Att prioritera mig själv i ett år, för att bygga upp en hållbar, stabil grund. På det sättet kommer jag även jobba med familj och relation, eftersom det såklart hänger ihop. Än är det mest en lös tanke som sagt, och jag har inga klara riktlinjer, men jag kommer lägga upp en RIKTIG plan för det här, med start i min sjukskrivning. Den kommer även röra fysiken, eftersom träningen har fått stryka på foten (som så mycket annat) det senaste året, men till största delen vill jag att den ska handla om att jag vill komma fram till hur jag vill leva mitt liv och vilken sorts person jag vill vara för de som betyder mest.

*Är inte det här en bra bild på en väg framåt så säg – en massa hinder och många sätt att ta sig runt, men där borta, efter alla motgångar, där lyser solen.*

Så, när jag nu har en möjlighet att ”starta om” och börja lite på nytt efter allt som varit, då väljer jag att jag ska jobba med mig själv. Låter ändå som en plan, eller hur?

En salig röra

27 september, 202127 september, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Det är ett sånt mischmasch av tankar i mitt huvud just nu, jag har himla svårt att få grepp om nån av trådarna och göra något vettigt av dem, men det brukar ju hjälpa att skriva här. Kanske ni också vill hjälpa till, är det något ni skulle vilja veta mer om (eller kanske mindre?)

Tankarna som flyger handlar om allt från utmattning rent fysiskt, träning och planen för fysisk återhämtning till känslan av att jag inte har något värde när jag inte producerar eller presterar något alls. Det är funderingar om vem jag har varit, hur min personlighet ändrats de senaste åren och vem jag kanske kommer att bli? Andra tankar är huruvida mina inlägg på instagram och bloggen får någon annan att må dåligt – eller att tänka att jag minsann inte verkar särskilt utmattad som hinner/orkar fota och skriva. Jag funderar lite på hur det egentligen går för mig, om det går framåt och hur jag ska ta mig framåt. Jag har lyssnat på podden Dumma Människor och reflekterat lite över deras inlägg om stress. Jag funderar på ytligheter som utseende och ålder, men det vete sjutton om det går att skriva om ens.

Ja ni hör ju, det är en salig röra. Men jag älskar ju att skriva här, det får mig att känna att jag har ER där på andra sidan, som kompisar och stöd, och det hjälper mig att reda i mitt eget huvud. Det finns ju åtminstone trådar att dra i så att säga. Jag vet nu att det är få av er som kommenterar, men OM nu nån skulle vilja att jag skrev om nåt särskilt så släng iväg ett meddelande, kommentar eller DM.

Bra och dåligt

23 september, 202123 september, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Vad ska vi börja med? Kanske det dåliga, så avslutar vi på ett bättre sätt…

Ja ok, det är pissväder, så har vi det överstökat. Jag har en stackars liten unghund här som har väldigt ont i tassen och som tar de chanser hon får till att slicka på bandaget – tratten satt i ca 3 minuter (knyter jag hårdare så kväver jag henne), så nu har jag varit en hemsk person och strött lite vitpeppar på bandaget för att det ska bli äckligt att slicka på. Får se om det funkar. I dag hoppar hon på tre ben, och vi tycker både hon och jag väldigt synd om henne.

*Ok, vi kan både tycka synd om henne OCH tycka att det här ser lite roligt ut va?*

Sen det mer diffust dåliga – jag har haft en sån himla oroskänsla i kroppen i typ tre dagar nu. Jag är VÄLDIGT sällan orolig, och framförallt inte mer än en kort stund, så det här känns väldigt otrevligt. Har inte helt kommit fram till vad det är som gör mig orolig, men jag lutar åt att det är att jag tänkt lite på jobbet – det har jag inte gjort så mycket innan. Har en massa dåliga tankar om det nu, som jag begriper troligen inte stämmer men som ändå ställer till det i huvudet på mig. Det handlar om att jag får en känsla av att man är kass på sitt jobb, att alla andra är bättre, att jag är rädd att bli tvingad tillbaka för tidigt, att alla tycker jag är dålig som blev sjuk osv. Jag VET att det bara är saker som sitter i mitt huvud, men det hjälper inte just nu.

Mer väntat dåligt är att det känns rätt surt att jag verkligen inte orkar typ något. Det känns ovant och ”dåligt” av mig, fast jag vet att det är just därför jag behöver vila.

Ok, bra saker då? Jo men två åtminstone. Jag har sovit lite bättre, åtminstone några stunder under några nätter. Det var längesedan jag kände att jag fick nån djupsömn, men nu har jag faktiskt känt några gånger att jag faktiskt sovit GOTT. Väldigt skönt! På lite samma tema så har jag känt att jag haft lite energi när barnen kommit hem – en fantastisk känsla när det finns lite tålamod och ork att VARA med dem.

Ledsen, det blev visst överhängande negativt, men det är som det är just nu och jag tänker att det mesta nog ger med sig om ett par dagar. Det verkar ju bli en fantastisk helg rent vädermässigt, och det brukar hjälpa för mitt humör. Kram på er, och ta hand om er!

Sjukskriven?

6 september, 2021 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.

För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.

Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.

Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.

Jag känner däremot typ ALLT annat.

Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.

Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).

Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.

Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.

Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.

Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!

Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.

Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!