Vad ska vi börja med? Kanske det dåliga, så avslutar vi på ett bättre sätt…
Ja ok, det är pissväder, så har vi det överstökat. Jag har en stackars liten unghund här som har väldigt ont i tassen och som tar de chanser hon får till att slicka på bandaget – tratten satt i ca 3 minuter (knyter jag hårdare så kväver jag henne), så nu har jag varit en hemsk person och strött lite vitpeppar på bandaget för att det ska bli äckligt att slicka på. Får se om det funkar. I dag hoppar hon på tre ben, och vi tycker både hon och jag väldigt synd om henne.
Ok, vi kan både tycka synd om henne OCH tycka att det här ser lite roligt ut va?
Sen det mer diffust dåliga – jag har haft en sån himla oroskänsla i kroppen i typ tre dagar nu. Jag är VÄLDIGT sällan orolig, och framförallt inte mer än en kort stund, så det här känns väldigt otrevligt. Har inte helt kommit fram till vad det är som gör mig orolig, men jag lutar åt att det är att jag tänkt lite på jobbet – det har jag inte gjort så mycket innan. Har en massa dåliga tankar om det nu, som jag begriper troligen inte stämmer men som ändå ställer till det i huvudet på mig. Det handlar om att jag får en känsla av att man är kass på sitt jobb, att alla andra är bättre, att jag är rädd att bli tvingad tillbaka för tidigt, att alla tycker jag är dålig som blev sjuk osv. Jag VET att det bara är saker som sitter i mitt huvud, men det hjälper inte just nu.
Känns så himla avlägset just nu
Mer väntat dåligt är att det känns rätt surt att jag verkligen inte orkar typ något. Det känns ovant och ”dåligt” av mig, fast jag vet att det är just därför jag behöver vila.
Ok, bra saker då? Jo men två åtminstone. Jag har sovit lite bättre, åtminstone några stunder under några nätter. Det var längesedan jag kände att jag fick nån djupsömn, men nu har jag faktiskt känt några gånger att jag faktiskt sovit GOTT. Väldigt skönt! På lite samma tema så har jag känt att jag haft lite energi när barnen kommit hem – en fantastisk känsla när det finns lite tålamod och ork att VARA med dem.
Ledsen, det blev visst överhängande negativt, men det är som det är just nu och jag tänker att det mesta nog ger med sig om ett par dagar. Det verkar ju bli en fantastisk helg rent vädermässigt, och det brukar hjälpa för mitt humör. Kram på er, och ta hand om er!
Jag har blivit sjukskriven. För stress, eller säger man för utmattning? Men jag har nog aldrig varit med om någonting som gett mig så mycket motstridiga känslor som det här?! Jag ska försöka förklara, så kanske det klarnar även för mig.
För det första, jag är HELT slut i huvudet nu, två veckors extremt intensivt jobb som förekommit av nästan ett år med hög arbetsbelastning mentalt. I fredags efter att jag varit på skolan en halv dag så letade jag efter min bil i en kvart i p-huset, för jag hade ingen aning om vart jag parkerat den. När jag skulle lämna över mitt projekt idag så kände jag mig nästan packad, totalt rörig, sluddrig och fick inte hjärnan att funka hur mycket jag än ville. Jag är sjukt trött i huvudet – inte minst för att när Filip väcker mig varje natt så kör kropp och hjärna igång på maxfart med jobb”smet” (känns så i huvudet) och det tar jättelång tid att komma ner i varv igen. Jag har haft en konstant massiv huvudvärk i två veckor pga spänningar i nacke och axlar, och jag har haft en massa ont i magen av stress. Det är nästan ett år sedan jag sökte till vården för jag var helt säker på att jag fått problem med sköldkörteln eftersom jag känner en stor, fysisk klump som trycker i halsen, men det var ju ”bara” stress. Så ja, jag fattar att jag behöver vila.
Det är inte hållbart att lägga 120% av sin energi på jobbet bara för att komma hem till sin familj och redan ligga på minus. Jag är så himla ARG på mig själv för att jag hamnat här? Så jävla onödigt av mig, så inkompetent att jag inte lyckats göra något annorlunda så att jag inte hade behövt sjukskriva mig.
Samtidigt – jag är inte sängliggandes, jag sover inte hela dagarna (men absolut en liten stund mitt på dagen) och kanske konstigast av allt så känner jag mig inte direkt just deppig – nåt jag liksom fått för mig att det hänger ihop med en utmattningssjukskrivning? Sen kan det väl komma, för all del, men inte just idag.
Jag känner däremot typ ALLT annat.
Jag känner mig lättad, för att jag kommer få vara hemma och vila helt utan barn, jobb eller andra krav. Jag känner mig misslyckad, för att jag hamnat här.
Jag känner mig just som jag gör nåt förbjudet – för det känns jättekonstigt att vara hemma och få vila ”bara”, när jag inte är typ sängliggande eller sjuk (som i typ influensa-sjuk, och då hade jag väl ändå jobbat en del hemifrån).
Får jag vara glad för att jag kommer hinna gå långa höstpromenaden med Nala? Får jag hämta Filip en liten stund tidigare från dagis för att dels hinna vara med honom lite mer och samtidigt inte få den där massiva stressen just när mat ska vara färdig, läxor ska hjälpas till med och det ska skjutsas till aktiviteter som alltid inträffar mellan 16-18? Får jag INTE hämta honom tidigare en dag bara för att få tid för mig själv? Är det över huvud taget tillåtet att njuta av att faktiskt FÅ möjlighet att vila – alldeles bara för min egen del? Eller ja, det här är ju lika mycket för min familjs skull som min egen, jag har inte haft NÅT tålamod med mina stackars barn det här året och det är ju helt galet.
binary comment
Jag kommer inte få behålla mitt projekt, för att inte jobbet tycker att det är en bra ide att gå tillbaka till det som gett en stress. Jag fattar väl det på ett sätt, men samtidigt gör det mig väldigt ledsen, för det projektet betyder mycket för mig, jag är stolt över hur vi ändå tagit oss framåt och jag hade verkligen velat se det klart – men inte under sån tidspress eller själv på posten som platschef. Det känns som ett misslyckande, helt enkelt.
Det är 1000 känslor till som cirkulerar i huvudet kring detta, det växlar hela tiden (hjälp, det är rätt utmattande bara det när jag tänker efter) och jag vet på det hela taget inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Vad gör jag? Hur funkar det här? Kan jag få ihop det så jag kan gå klart min utbildning som är en dag i veckan? Det hade känts rent för jävligt att inte göra klart nu när det bara är den här terminen kvar – det är dessutom inte så tunga ämnen riktigt som tidigare terminer – och kanske kan det också vara bra att ha en rutin kring något? Jag har också bestämt mig för att se till att jag tränar – är det något forskningen visar så är det ju att träning är enormt viktigt i att kunna hantera stress.
Förresten, JÄTTESTORT TACK till alla fina meddelanden, hälsningar och erbjudande om hjälp jag redan fått av de som förstått, ni anar inte hur glad det gör mig!
Nu ska jag bara försöka förhålla mig till att jag inte har en aning vad som händer i veckorna framöver, hur jag kommer reagera när jag får vila och hur det kommer kännas efter ett tag, och hur lång tid ”ett tag” är.
Lika hattigt som det här inlägget är, lika hattigt är det i min hjärna nu. Ni får ha lite överseende!
I dag har jag varit hemma hela dagen, sjukanmäld. Hemma för att det tog stopp på jobbet, jag var helt slut och såg ingen ljusning på överskådlig tid. Valde mig själv, och skrev in att jag var sjuk på telefon och jobbmail. Tagit det lugnt, gått en lång promenad med Nala, läst i en bok och kollat tv. Sovit en stund i soffan.
Legat i soffan och sett vilka söta blommor det är på bordet.
Känner mig lugn just nu, accepterar att jag inte kan ha det så här, och kramar lite om mig själv – rent mentalt. Lyssnade på en podd om hur man känner sig nöjd, mycket tänkvärt.
Jag kan inte vara helt slut efter en dag på jobbet, jag har en familj jag vill ha ork att vara med. På tal om familj förresten, jag har inte varit själv hemma, O är hemma med huvudvärk och ont i kroppen med.
Nu ska jag ta hand om mig lite mer, träna en stund och sen åka hem och vila framför en bra serie.
Jag ska nog kunna ta mig ur det här med, till en annan vardag för den jag har nu funkar ju inte. Nu får verkligheten anpassa sig efter mig istället för tvärtom.
Ni har säkert varit med om det nån gång, känslan att det man gör för sekunden SKULLE kunna tolkas på ett komiskt eller felaktigt sätt och genast infinner sig en lust att förklara sig. Det kan vara när man går på systemet höggravid och köper vin till helgens gäster, jag VILL skrika ut i hela butiken att det inte är jag som ska dricka vinet med alkohol i, det är mina gäster! Jag får det numer i princip varje gång jag åker och tränar med jobbet och inte orkar lyfta typ nåt, jag vill SÅ gärna förklara att jag HAR varit i toppform och att det är en graviditet och tre barn sedan dess så jag har inte hunnit/orkat. Men mest av allt har jag just nu en skrikande lust att förklara något annat – och nu har jag bestämt att jag minsann ska unna mig att göra just det för er som läser här (troligen helt i onödan och ganska meningslöst, men ni väljer ju själva att läsa 😂
Jag har i princip inte pratat med någon de senaste veckorna som INTE vet att vi köpt en gård, dels läser många här, dels jobbar jag i en bransch där ”skvallret” sprider sig som en löpeld och sen har jag även mina stora barn där framförallt L berättar vitt och brett för exakt alla han ser att vi köpt en gård, vad den kostade, när vi flyttade och allt annat han kommer på. Så vad vill jag då förklara?
Får absolut en overklighetskänsla när jag tänker att vi ska bo här, med utsikt över ängarna, om bara ungefär 2 månader…
Jo, i min värld är det inte normalt att kunna köpa en gård för 7,7 miljoner, det är ju helt sjukt?! Så hur har vi kunnat göra det då? Vi är båda uppvuxna i familjer där våra föräldrar varit låginkomsttagare, man fick inte köpa något ”extra” men vi har ändå haft allt vi behövt (vilket man såklart INTE tyckte var crocker jeans när alla andra hade Levis i nian, hahaha). Både jag och maken pluggade på högskolan (det var ju så vi träffades) men ingen av oss fick ju några utbildningsrelaterade jobb när vi gick ut, mitt i it-bubblan. Istället hamnade jag som säljare i en sängbutik och maken på Kjell o Co – heller inga jättelöner direkt. Ändå tog vi det då extremt stora beslutet att bygga hus, här på Hisingstorp. Vi valde ett hus där vi inte behövde göra några direkta tillval eller ändringar, vi gjorde alla invändiga ytskikt själva (med hjälp) och vi höll vår budget! Maken körde ut jag vet inte hur många ton matjord med skottkärra (jag var såklart extremt höggravid och sen nyförlöst) och så lyckades vi bygga ett hus och då bara stå med ett lån på ca 3 miljoner. Eller ”bara”, det var ju galet mycket pengar, men tack vare en bra budget och vad som visade sig vara en sjukt bra investering så värderades huset upp redan innan det var klart, och vi klarade oss utan topplån från start. Himla tacksamt, med tanke på att räntan låg på över 4% om inte ännu mer, om jag inte minns fel.
Alltså, vi var så unga!? Men gissa om jag är glad nu, att vi vågade ta steget DÅ? Här hade vi bott i huset i två veckor, och varit föräldrar i typ 3,5 veckor… puh. Allt som inte var själva huset gjorde vi själva – trädgård, garageuppfart, altan och allt annat.
Sedan dess har vi byggt till, amorterat och sparat, bygg uterum, altaner och jobbat fram en trädgård. Vi har inga dyra vanor någon av oss, inga hobbies som tar en massa pengar och har bra koll på våra utgifter. Så har vi klarat oss genom föräldraledigheter och jobb-byten, tills där vi är i dag, men en snittlön mellan oss som ändå är lite över medel antar jag. För första gången sedan vi blev ihop för 22 år sedan så får vi en ganska stadig slant över och eftersom vi aldrig haft så mycket extrapengar så är den ganska lätt att lägga undan, att ha till det nya huset och allt däromkring.
Stackars maken fick jobba hårt… 😘
Som ni vet vid det här laget så sålde vi ju nyligen vårt hus för nästan lika mycket som vi köpte gården för – men även med den galet bra försäljningen så går det åt nästan en halv miljon åt pantbrev, lagfarter, mäklararvode och att betala in en uppskjuten vinstskatt från vår lägenhet vi hade innan huset. Men nu känner vi att det funkar och att det är värt den extra klumpsumman som hamnar på lånet.
Vi har haft tur, varit smarta, gjort genomtänkta men vågade val och vi har jobbat hårt – och just därför vill jag förklara mig. Av oklar anledning är det viktigt för mig att ingen tror att vi ”är rika” (kan inte riktigt förklara definitionen av det i mitt huvud, jag vet) eller bara obetänksamt köper ett för dyrt hus. Jag kan inte förklara riktigt varför jag vill förtydliga hela husköpet, men i grunden handlar det väl om att jag inte vill att någon får en bild av mig som är ”fel”? Sen kan jag själv tycka att det är rätt intressant med folks vardagsekonomi, ibland undrar man hur folk har råd med nya bilar hela tiden eller att resa på både skidsemestrar, sommarsemesterar och ett gäng SPA-vistelser.
Har ni läst hela vägen ner hit är jag sjukt imponerad, det här var nog både långt och hoppigt känner jag. Förstår ni min känsla av att vilja förklara sig? Har ni kanske frågor?
Nej, idag handlar inte inlägget om stress och vardagsliv, utan om det där som händer i världen. Att det är svårt att veta vad man ska skriva om när världen brinner och svämmar över omvartannat, Talibaner tar över ett helt land, det är dödsskjutningar nästan varje dag, kvinnor blir misshandlade och familjer förlorar en mamma, pappa eller ett barn i cancer. Allt det där är så himla stort och hänger hela tiden över en som ett stort åskmoln, samtidigt som man själv känner sig väldigt liten.
I mitt lilla gör jag det jag kan på rimligt vis för miljön, samtidigt som jag bollar allt annat. Mot krig kan jag inte göra ett smack mer än att läsa och bli så väldigt ledsen över alla som får sina liv förstörda. När jag är ute i går tittar jag på husen runtomkring och försöker förstå att i ungefär vart tionde hus så bor en familj där kvinnan och barnen upplever våld i sitt hem. Maktlös är liksom inte ett tillräckligt ord, det finns ett tyskt ord som heter Weltschmerz (världssmärta ungefär) som kanske mer stämmer.
Det jag gör känns så otillräckligt, jag är världsförälder och stöder wwf, jag försöker som sagt i mitt lilla liv göra miljövänliga val, men inget av det gör ju någon skillnad på riktigt.
Och vad ska jag skriva om – för i jämförelse med allt det här så är ju inte stress, ångest eller vardagsbekymmer något alls, samtidigt som det i mitt dagliga liv ju är något som påverkar såklart.
Att läsa om allt som händer har jag svårt för, jag orkar helt enkelt inte att ta till mig allt. Jag KAN inte läsa eller höra om barn som far illa för hela min kropp knyter ihop sig då. Jag är inte till nytta för någon av de som blivit av med hem eller nära och kära, det enda jag kan göra här är att försöka finnas för mina egna.
Jag tycker om att skriva här, jag tycker om att själv läsa om andras vardagssituationer, och jag älskar när jag får kloka kommentarer på mina inlägg. Samtidigt känns det ju jättekonstigt att bara ”låtsas som inget” på bloggen, men ändå har ju JAG inget att tillföra när det gäller vare sig krig, klimatförändringar eller andra saker, så det känns det inte som jag har något ”mandat” att skriva om ändå? Men blir det ignorant att bara skriva om sitt? Känns det inskränkt och korkat?
Hur tänker ni? De flesta av oss är ju lyckligt lottade och kan bara oroa oss för ”lyxsaker” som vardagsekonomi, husrenoveringar, problem med barnen, utbrändhet och andra saker som känns stora för oss men som hade känts små om jag just nu befunnit mig i Afghanistan till exempel.
Mvh, en som får ont i hjärtat av alla som far illa och som ändå oroar sig för att få dagisplats nära nya huset.
Det är så mycket lättare att se både det fula och det vackra i det som står en närmst. Som att se att det sakta, sakta börjar skifta från sensommar till höst i naturen.
Jag får ingen riktigt bra ordning på mina känslor om den här sommaren känner jag. Det allra, allra bästa (hittills) har varit att det har varit så fantastiskt väder ändå – för med den här solen och värmen så har det inte funnits ett behov av att resa någonstans för att få just de två sakerna, och en dag då man kan bada är ju åtminstone enligt barnen en bra dag.
Men ändå.
Jag känner att jag liksom kippar efter andan flera gånger om dagen här hemma, och stressen ligger hela tiden som en klump i halsen. Bäst är de dagar då vi är i väg (den bästa dagen av alla var på Liseberg), men det blir ju jobbigt på ett annat sätt, vi kan ju inte flänga runt hela tiden heller.
Går runt i trädgården som förutom att jag gjort den ganska underhållsfri dessutom är väldigt fin nu. Tji att det hjälper.
”Du måste kunna stänga av”, säger mamma när jag suckar över att de stora killarna tjafsar om vem som ska bära vilken sak till badet. Ja det vet jag väl, det är ju inte så att jag inte VILL kunna stänga av, jag får det bara inte att funka. Och så han mini då, som hur go han än är ger en magsår över alla saker han får för sig att göra hela tiden, för att inte tala om att han pratar på både in- och utandning.
Som jag skrivit innan så är det jobbigast att vara hemma, en vanlig dag. Typ som i dag, vi hade mormor på elva-kaffe och sen tog jag med barnen till Vätterstranden. DET är dock stressande, inte själva badandet men till och i från och nån måste kissa och tog vi inte med badringen, kan nån gräva ett sandslott med mig, ställ dig inte på filten med sandiga fötter, alltså ni får hjälpa till att bära sakerna tillbaka till bilen?!? Hatar typ att åka och bada. Eller det runtomkring då. I övrigt har vi liksom inte gjort nåt, de stora följde med mormor hem, maken var borta en sväng med en kompis, jag har legat i solen och läst när jag satte Filip vid min ipad, men ändå, stressen är bara en hårsmån från att lamslå mig.
Nästa vecka är min sista semestervecka, och jag är orolig. Orolig för att jag inte hunnit få nåt vidare längre avstånd mellan mig och stressen, orolig för hösten som kommer bli krävande som fasen på jobbet. INTE orolig för flytt mm, inte på det viset, konstigt nog får inte det stressen att öka alls? Kanske för att det är så tydligt vad som behövs göras – städa till visning, absolut jobbigt men inte mentalt. Flytta sen? Också jobbigt men när jag tänker på det så ökar inte klumpen i halsen. Fast visst, den lättar inte heller.
”Skör” är inget ord jag förknippar med mig själv, men gränsen till min stress är nog ändå typ ”skör” just nu.
Tänker att jag skulle vilja bli inlagd på ett gammaldags vilohem i några veckor, där maten lagas åt mig och jag inte behöver tänka på någon eller något annat alls… Skulle väl förlora förståndet av ren chock.
Blir så arg på mig själv med, som inte kan bara vara som alla andra och kunna släppa det, vi har sänkt våra krav här hemma till en lägstanivå som vilken //idiot// som helst skulle klara av. Vill ju bara kunna njuta av de här dagarna, inte göra ett smack, inte ta ansvar för något. Jävla mig, att förstöra för mig.
Nej, det kommer inte bli en träningsblogg av det här (igen), men hela anledningen till det här inlägget kom sig av en tanke som slog mig just när jag faktiskt TOG mig till gymmet, inbjuden av kollegan Anton som snällt nog såg till att jag kom dit.
I vilket fall, när jag åkte genom stan insåg jag ett par saker:
1. Det är tydligen fredag (DET är ju ett skönt tecken på semester att man är veckovill och det är jag verkligen)
2. Det var en massa folk ute på uteserveringar och restauranger som festade, drack lite gott och satt och tjötade.
Jag tar ju minst lika gärna en drink en sommarkväll, det är inte det, det kändes bara långt bort att sitta ute och festa med ett gäng kompisar.
Kommer strax till min fundering, men kände mig extremt långt ifrån deras verklighet just nu – det kändes lite som en livstid sedan, trots att jag såklart gärna går ut på en och annan AW, men just det där somriga bekymmerslösa festandet en fredagskväll kändes minst sagt avlägset.
Jo, men i alla fall, såg flera grupper med tjejer som gick och pratade och skrattade i sommarfina klänningar, och det såg så härligt ut. Här då till min fundering, jag har absolut ett gäng vänner det är inte alls så jag menar, men just det där hänga med ett gäng tjejkompisar, eller vara med bästa vännen en hel sommar och ändå aldrig få slut på saker att prata om, det händer liksom inte direkt. Alla har (självklart) sitt och så, men så är det nog olika typer av människor med tänker jag. Och då slog det mig, många av de jag följer som antingen är influenser eller som jag – vanlisar som bara har en stor del av sitt inre liv online på ett eller annat sätt, vi är nog av det ensammare slaget.
Det är ju så många tillfällen när det mest normativa är att hänga med ett gäng vänner. På sommaren, vid mysiga höstkvällar, runt julen och sen påsk och midsommar. Då blir det mer kännbart när man mest är själv med familjen, på gott och ont.
Kanske är det så att det är vi som är i grund och botten introverta som gillar det här sättet att kommunicera lite extra, vi som kanske prioriterar en lugn hemmakväll över att hänga med ”gänget” som också tycker om att utrycka oss med ord och bild på blogg eller tex instagram? Eller gör vårt liv online det inte lika intressant att hänga med oss, man kanske tycker att man får nog av mitt liv ändå, så att säga? Kanske är det en blandning av båda, eller så missar jag målet helt. Jag kanske bara råkar följa folk som är lite ensamma av sig, eller är vi det allihop som lever lite härigenom?
Det var min fredagsfundering i vilket fall, nåt ska man ju sysselsätta sig med en stund innan det är dags att sova. Vad tror du, ligger det nåt i min spaning eller är jag helt ute och cyklar?
Och du Anton, tack för att du fick med mig till träningen, det känns himla skönt! Eller ja, det kommer det nog inte göra de närmsta dagarna, men just nu gör det det åtminstone).
I dag har varit en riktig skitdag, och jag har tvivlat på typ allt. Vad fan ska vi flytta för, blir vi ännu mer isolerade, vad vet vi om att ha gård, orkar vi med, och kommer det funka med barnen? Det är inga nya frågor, självklart har jag haft och ställt mig dem innan, men ibland känns allt bara lite övermäktigt.
Vi flyttar ju för att få lite mer frihet, lite mer ytor och lite mer tystnad och natur. Isolerade är vi ju redan nu i mångt och mycket, man hinner ändå aldrig träffa vänner för alla har fullt upp och livet är ensamt. Så är det bara. Vad vi vet om ha gård? Inget, men initialt behöver vi inte direkt heller hantera mer än hus och trädgård – betesmarkerna tänker jag att vi ska kunna låna ut utan några större konstigheter. Och vad fan, vi får väl lära oss, det kommer ju bli misstag såklart men vi lär oss väl av dem med. Orkar vi med? Som sagt, det är ju egentligen huset i första hand vi ska hantera, och hus som hus liksom. Och orka med? Jag vet inte. Kommer det funka med barnen? Det vet vi ju inte. De är jätteglada och sugna på att flytta allihop, även om de kanske inte direkt förstår allt vad det innebär. Lukas är med på att han behöver byta skola (till Ölmstad skola) vilket nog kan bli en fördel med tanke på hur stökig klass han går nu. Oliver kommer jag göra allt för att han ska få gå kvar sista terminen i nian på junedal – det vore ju lite omänskligt annars av skolan, men han vet att jag inte kan garantera det. Nästa höst börjar han ju gymnasiet och då är det ju skit samma. Filip byter ju ”bara” dagis, det borde inte vara några jättekonstigheter såvida inte de har riktigt dålig personal.
Vi flyttar 20 minuter från jobbet, där bussarna går en gång i halvtimmen och det finns en affär runt knuten som har öppet till 22. Det är mycket barn i krokarna har jag förstått, för skolan är typ överfull. Huset vi flyttar till är i jättefint skick och ligger så ofantligt vackert. Marken är PRECIS nätt och jämt stor nog att få kalla fastigheten för ”gård” och är precis så där böljande och fin som jag drömt om, med betesmark och ängar på nästan hela ytan. Trädgården är kanonfin och kommer vara enkel att jobba vidare med – om jag vill.
Jag VET allt det här. Men ibland känns det ändå jobbigt, jobbigt att allt hänger på mig och att det känns som att jag släpar med mig en familj som inte direkt är drivande i frågan. Fan ta mig.
Och alternativet då, att bo kvar? Jo men då ändras ju inget, allt är detsamma och vi kommer ingenstans, hur fint vi än bor. Vi kommer inte vidare med drömmar, vi har inget rätt att önska större längre, vi sitter precis där vi sitter och då kommer vi också att förbli där.
Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja skapa ett hem på en gård där precis just alla ni som läser detta ALLTID skulle känna sig välkomna. Att man kan messa en tisdag och kolla om man kan komma över – det blir kanske bara pannkakor men det är ju roligare att äta ihop. Ungarna kan leka vart de vill ute, eller gå ut till det extra ”huset” ihop med garaget och hänga, beroende på väder. Vi kan bara hänga en stund, kort eller lång spelar ingen roll, men jag vill att ni känner att ni alltid är välkomna här, för det är ni verkligen. Känn aldrig att ni behöver ta med nåt eller att ni är till besvär, bara titta förbi och njut lite av lugnet, och kanske bara prata en stund. Ok? Jag VET att alla har fullt upp, att du inte hinner för nästan alla jag känner är halvt utbrända och har fullt upp med sitt eget, jag vet att det inte kommer bli som jag skulle vilja för det är inte så bekvämt att bara åka hem till nån så där, men jag önskar ändå att det blev så. DET är det jag önskar mest av allt med det här stället.
På torsdag när fotograferingen är avklarad så sätter vi oss i vårt nystylade uterum och förhoppningsvis känns allt lite bättre än just i dag. Ok?
Jag får inte riktigt någon rätsida på vad det är som är ”fel”. Eller, bitar av det kan jag få, men dels så varierar de ganska mycket från dag till dag och dels så känns det som om jag liksom missar den stora bilden. Häromdagen hade jag tex en gräslig eftermiddag och då började jag skriva det här för allt kändes skit, i dag var dagen bättre och då känner jag mig mest fånig. Men just att allt står och balanserar på så lite är väl ett tecken i sig på att allt inte står rätt till.
Jobbet känns just nu under kontroll. Efter kaotiska veckor med VAB och en massa skola så har jag nu 4 dagars jobb på mig i veckan (om det nu inte blir mer VAB) och med det så kan jag hantera jobbet på ett någorlunda rimligt sätt. Mår dessutom aldrig dålig av att åka till jobbet (till skillnad från slutet av mitt förra jobb) och jag tycker om de jag jobbar med och det jag gör. Så får jag bara ”fulla” arbetsveckor så är det helt ok. Dessutom har jag både ett bra gäng med hantverkare och riktigt bra underentreprenörer vilket gör det hela både lättare och roligare!
Åtminstone utsidan av mitt projekt börjar sakta se bättre ut – insidan går än så länge åt ”fel” håll med rivning.
Värst just nu är ”hell-hour” hemma, ni vet den första timmen då allt ska hända. Jag hämtar Filip, samtidigt som vi kommer hem så kommer Lukas hem, och oftast har Oliver kommit hem strax innan. Maken jobbar ju hemma till omkring 17-17:30 ungefär. Och visst, det är väl den jobbigaste timmen för alla familjer, så det är ju inte direkt unikt. Men den stunden är gräslig – inte på grund av att det ska fixas med mat egentligen, utan för att ALLA (barn mest) är på mig från samma sekund de ser mig, ALLA pratar i munnen på varandra för de ska prata med mig, jag ska svara på vad som ska ätas, om man måste göra läxor, är det nån aktivitet, har du sett den här blomman vi plockade idag, kan du göra maten lite snabbare, vem kör till träningen, ska ni iväg, Nala måste kissa, jag gjorde det här på skolan kan du svara på det…. osv, i all oändlighet.
Jag vet, det är barn, det är så det är, men när jag inte ens hinner ta av mig skorna innan de första ”förfrågningarna” kommer eller när det står minst 2 barn utanför (eller inne i ) badrummet när jag försöker kissa så vill jag bara skrika rakt ut. Förlåt, men får man ens klaga på sånt här? Kanske är det bäst att jag ändå förtydligar att jag älskar alla mina barn oändligt och ju själv har valt att skaffa dem, bara så ingen tror nåt annat, men vi är ju vuxna människor och kan hålla två sker i huvudet samtidigt va?
Vi har tre barn som alla är fantastiska på sina egna vis, och som också är jobbiga på sina egna vis, precis som alla människor har sina bra och dåliga sidor givetvis.
Det är absolut inte barnens fel, något av detta, och hade jag varit på en bättre plats mentalt hade det nog inte triggar mig app mycket. Men, känslan av att alla HELA tiden vill ha nåt av mig är kvävande, och eftersom varje enskild sak är SÅ otroligt rimlig (självklart vill jag lyssna på vad du har gjort på dagis, ja jag vill gärna veta vad du kollade på på youtube och ja absolut hjälper jag dig med läxorna, inga problem!) så blir det nån jäkla gröt i mig av otillräcklighet, frustration och att inte få något mentalt utrymme för mig själv. (Tipsar återigen om Hej hejs inlägg, hon förklarar bättre än jag själv kan hur det känns).
Jag saknar egentid, att själv få möjlighet att välja lite vad jag vill göra en kort stund, att träna (fast där skulle jag verkligen behöva en stor boost med motivation för att träna själv är just nu en orimlig tröskel att ta sig över), att välja själv att jag vill tex greja i trädgården en stund, ta Nala på en promenad eller bara sätta mig och glo på TV en stund INNAN det är så sent att alla barnen sover. Jag vill att folk och familj löser sina egna problem istället för att JAG ska behöva avgöra vem som startade just det här bråket, vems tur det är att göra vad och allt annat jag förväntas lösa.
Äsch jag vet inte, när jag försöker få ordning på det så känner jag mig bara dum och att det är skitsaker som vem som helst ska klara av, så varför inte jag. Det känns ändå som jag inte ser hela bilden, det är inte bara enskilda småsaker som stressar eller gör mig deppig – eller så är det det men det har smugit sig på i liten skala under väldigt lång tid? Hur som hur så saknar jag ändå mitt vanliga, glada jag.
Man kan tycka att det är så himla förmätet av mig, att skriva om mina vardagsproblem som om det vore intressant för någon annan. Men just därför skriver jag ju om dem – för här är det ju helt valfritt att läsa. Jag har skitsvårt att tex diskutera stress och annat med folk, för dels så känns det bara futtigt då och jag mer eller mindre skäms för att jag inte klarar av vardagen utan att känna mig stressad och dels så känner jag att jag inte vill att personen jag pratar med ska känna att det här var ju sjukt ointressant men att hen inte kan med att säga ifrån. Förstår ni hur jag menar?
Här väljer man ju om man tycker det är kul eller intressant att läsa – och även om det på ett sätt känns som fåniga problem med stress om man ser till världen i stort så känner jag ju själv att det är skönt att läsa om andras vardag. Speciellt nu när man kanske inte pratar så mycket vardag med andra eftersom man inte träffar så många andra känns det skönt att bli påmind om att alla har sina problem – små eller stora – och att det händer bra och dåliga saker hela tiden. Ens egna tankar får inte så stort utrymme att välla över kanten då, tycker jag… Med det sagt så har jag ett lååångt inlägg på g om status rent personligen på gång, men jag har inte riktigt bestämt om jag ska trycka på knappen än eller inte. Vi får se.
Tills jag har bestämt mig så skickar jag med det mest träffande inlägget jag läst på länge, såklart hos Hej Hej Vardag (som naturligtvis gjort den fantastiska illustrationen). Rakt in i centrum av mitt liv just nu kändes det som.
godatankar.com 